”Jag har en grej till regeringen”

Onsdag den 3 september träffas Riksbankens direktion för ett nytt penningpolitiskt möte, det sista före valet den 14 september. Direktionen ska då dels ta ställning till om styrräntan ska höjas, sänkas eller ligga kvar, dels besluta om huruvida räntebanan ska förändras, alltså den officiella – men till intet förpliktigande – prognosen om den framtida reporäntan. Besluten offentliggörs dagen efter, på torsdagen.

Frågan är förstås vad de sex riksbanksdirektörerna ska prata om. Det finns nämligen inte så mycket kvar att bestämma. Vid det senaste penningpolitiska mötet i början av juli röstade en majoritet ned riksbankschef Stefan Ingves och sänkte styrräntan med 0,5 procentenheter – eller 50 ”punkter” – till 0,25 procent. Det kan ses som slutet på en fem år lång öppen och vid tillfällen ilsken diskussion om hur mycket oron för en osund kreditexpansion på bostadsmarknaden ska påverka arbetet att nå inflationsmålet.

Sänkningen i juli betyder att Riksbanken nu till sist efter snart 16 år med självständighet och prisstabilitet som främsta mål har bränt av det penningpolitiska krutet. För sent, hävdar en del, bland annat förre statsministern Göran Persson (S), som intervjuas på sidan 22, och som menar att Riksbanken i alldeles för hög grad har tagit ansvar för sådant som egentligen borde ligga på politikerna, inte minst risken för en överhettad bostadsmarknad. Detta har i sin tur – fortfarande enligt Riksbankens kritiker – skadat Sverige genom att hålla tillväxten nere och arbetslösheten uppe samtidigt som deflationstendenserna har förstärkts.

Riksbankens huvudmål, att ”upprätthålla ett fast penningvärde”, tolkat som kring 2 procents årlig inflation, kolliderar därmed med undermålet, att främja ”ett säkert och effektivt betalningsväsende”.

Det var för övrigt under Göran Perssons regering som riksdagen i januari 1999 outsourcade ansvaret för penningpolitiken till Riksbanken.

Räntesänkningen i juli innebär att det nu inte finns mycket kvar av Riksbankens arsenal. Centralbanken kan öka penningmängden och laborera med mer kreativa metoder, exempelvis så kallade kvantitativa lättnader som har blev populära i stora ­delar av världen efter finanskrisen 2008. Direktionen kan såklart också droppa räntan ned till noll, men det är mer symbolpolitik. Om ekonomin verkligen behöver stimuleras kommer Riksbanken behöva hjälp av nästa regering i form av skattesänkningar, ökad offentlig konsumtion eller offentligfinansierade investeringar.

Samtidigt behöver Riksbanken också hjälp med att minska risken på bostadsmarknaden. Bara regeringen och dess myndigheter kan genomföra sådant som att sänka lånetaket ytterligare, införa obligatoriska amorteringar, öka bankernas kapitalkrav på bostadslån, minska ränteavdragen, etcetera. Men det är verkligen ingen lätt uppgift. Att kräva tusenlappar i amorteringar varje månad av miljontals hushåll, ja det finns väl få sätt att snabbare kyla av en ekonomi. Eller som RBS chefsanalytiker Pär Magnusson påpekade i sin krönika i Affärsvärlden i förra veckan: ”Det vore i så fall en rejäl åtstramning som troligen med råge upphäver effekten av den senaste räntesänkningen.”

En deus ex machina vore om konjunkturen tar fart, resursutnyttjandet ökar och inflationen därmed stiger. Då kan regeringen klämma åt de låneglada svenskarna och Riksbanken höja räntan. För att det ska hända krävs att lilla exportberoende Sverige får draghjälp av Europa. Men det har i varje fall de senaste fem åren inte varit en speciellt trygg hand att hålla i.

Ett alternativ är omfattande lånefinan­sierade statliga stimulanser, med kraftigt ökad statsskuld till följd. Inte speciellt lockande.

Nästa finansminister – må den heta Andersson, Borg eller något annat i efternamn – får alltså ett närmast olösbart problem som Riksbanken kommer släpande på. Bostadsmarknaden ska kylas ned samtidigt som deflationshotet ska avvärjas. Få saker kan få en finansminister att blekna snabbare än ordet ”Japan”. Möjligtvis skulle det vara ”fastighetskrasch”.