Krönika: Brott eller inte – naknast av alla är Wallenberg

Jävulen sitter i detaljerna, sa Barnevik.

Han hade så rätt. Det var detaljer som till slut drog ned byxorna på Investor och tillintetgjorde åratal av retorik om aktivt ägande, värdeskapande och styrelsekompetens. De blev avslöjade som ett gäng vanliga trevliga goa gubbar med lika dålig koll som alla vi andra.

Det var också en detalj, fotnoten i ABBs årsredovisning för år 2000, som Sophie Nachemson-Ekwall här på redaktionen var den förste att upptäcka och inse vidden av. Det tog veckor månader innan aktiemarknaden och tidningarna förstod, men i Schweiz rann det genast över för Martin Ebner när Ekonomi24 avslöjade asbestskandalen i ABB i mars förra året.

Det är Asbestonotan som idag har förvandlat ABB till ett potentiellt konkursobjekt. När den exploderade kunde Barnevik inte hålla mot längre. Den snåriga redovisningen i ABB betraktas inte längre som kreativ, utan näst intill kriminell.

Jag är personligen övertygad om att det var Martin Ebner själv som ilsket började slå i pärmar och räkna på miniräknare. En smart, cynisk före detta analytiker och selfmade superkapitalist som en gång trodde på Barnevik, men först av alla började tro det värsta och snabbt slog alla ljusblå drömmar ur huvudet. It takes one to know one.

Ingen annan såg något. Ingen annan minns något. Ingen såg detaljerna – eller helheten.

Men när den nitiske för detta analytikern började summera pensionerna och kom fram till hiskeliga beloppet 930 miljoner kronor blev den chockerande verkligheten uppenbar för alla. Hur i helvete kunde det blir så här!? Jacob Wallenberg ringde förmodligen pappa Pirre och för att med svettig överläpp och blossande kinder pumpa honom på vad som egentligen skrevs då det begav sig.

Ungefär så gick det till gissar jag.

Investorfolket ville mörka skandalen såklart, men schweizaren tvingade igenom att den pinsamma affären skulle ut i ljuset. Som outsider med fluga och svårigheter att platsa i etablissemanget finner han säkerligen personlig njutning i dra ner brallor på finare familjer.

Det är inte Percy Barnevik som står med rumpan bar, även om skallet går mot honom från statsministrar och tidigare vänner. Visserligen har han avslöjats som en märklig dubbelnatur, visserligen kan man tycka att han borde ha skam nog i kroppen att betala tillbaka, visserligen sprack våra illusioner om en industrialist med högre mål än andra.

Men det säger mer om hur naiva vi alla är mellan skandalerna som med jämna mellanrum väcker oss ur dvalan. Skägget är inte annorlunda än vilken provisionskåt säljare som helst. Percy Barnevik är den självmedvetne begåvningen från Uddevalla, aningen längre och aningen mer snabbtänkt än alla andra, som ville bli rikare och mäktigare än Wallenberg – och som hade förutsättningarna.

Han personifierar den klassiska terrorbalansen mellan management och aktieägare. Vem bakar egentligen kakan och vem ska äta kakan? Det beror på. Vad Percy tycker förefaller självklart idag. Han skulle ha en miljard för sitt jobb.

Vem kan klandra honom? Investors makt bygger inte på kapital, utan på omvärldens förtroende för bolagets förmåga att sköta ägandet. Investor är ägarspecialister som förväntas sitta i framsätet när det ansiktslösa fondkapitalet åker snålskjuts. Det är tack vare den historiska rollen som ägarspecialist som amerikanska pensionsfonder accepterar rösträttsdifferentieringen. Ägarspecialisten hette Percy Barnevik. Han var Investors och ABB:s viktigaste tillgång. Klart han tyckte sig vara värd en miljard.

Och hade ABB inte köpt ett ruttet asbestföretag en gång i tiden kanske omvärlden också hade tyckt det idag. Kom ihåg att Aktiespararna ville ha honom som ordförande i Ericsson för mindre än ett år sedan. Hur mycket har inte tjänstemän som Berglund, Svanberg, Schörling kammat hem? Det accepterar vi – och kapitalisten Gustaf Douglas – eftersom deras bolag fortfarande är framgångshistorier.

Naknast av alla idag är Investor.

Wallenbergsfären började falla sönder samtidig som Percy tog över klubban från Peter Wallenberg i Investor 1997. Han tog kommandot direkt. Slängde ut de gamla direktörerna och sålde ut eller beskar familjens inflytande i Stora, Astra, Scania och Saab. Peter Wallenberg tvingade sitta på kammaren och acceptera nedmonteringen. Allt för att Percy Barnevik var ägarspecialisten. Han var större än Investor.

Nu när Percy Barnevik är utslängd finns ingen återvändo till det gamla. Vilken kapitalförvaltare i världen anser idag att kretsen kring Arsenalsgatan i Stockholm besitter någon särskild kompetens i att driva och utveckla internationella industriföretag?

Jag tror att Claes Dahlbäck redan vet detta. Hans jobb blir att retirera och rädda det som räddas kan eller i värsta fall slakta Investor. SAS, Stora och SKF har redan lagts in hos stiftelserna. ABB står i praktiken på säljlistan. Den stora frågan är om Investor lyckas sätta Håkan Mogren som ordförande i Astra och därigenom behåller kontrollen i det största portföljinnehavet. Annars borde aktierna delas ut.

Hur man ska behålla makten i Ericsson är det svåraste nöten. Det starkaste kortet i Investor heter förvisso Michael Treschow, en kille med näsduk i bröstfickan, rent skrivbord och förmåga att få saker gjorda. Och framförallt med sina blanka loafers tryggt nedborrade i myllan utanför Wallenbergs släktgods på Drottningholm, ingift i familjen som han är. Han vet inte mer om telekom än du eller jag. Det tycker marknaden är bra för tillfället, för det betyder att heliga kor kommer slaktas. Men hur han ska kunna fatta insiktsfulla framtidsbeslut i Ericsson övergår min fattningsförmåga.

Det är skälvande dagar för kusinerna Wallenberg. Kanske bevittnar vi slutet för det familjestyrda imperiet som kontrollerade halva börsen. Framtidens Wallenbergsfär krymps ihop till en bank och en anonym stiftelse med aktieinnehav i SKF och några andra trotjänare. Ovanpå detta känner de sig lurade och bedragna av Percy Barnevik som lyckades plocka ut nästan en miljard i kontanter 1996. Direktörer nära sfären talar om ”kriminellt beteende”.

Jag vet inte vad som är kriminellt.

Alla stora förmögenheter börjar med ett brott, säger ju cynikerna, men det är vinnarna som skriver historien och fäller domen.

Och i den här historien finns inga vinnare.