KRÖNIKA: Det nya sparandet

Härom veckan kom statistiska centralbyrån (SCB) äntligen medsiffrorna för hushållens finansiella sparande och förmögenhet.Tyvärr avser siffrorna 1995. Tyvärr ger de också med storsannolikhet en ganska skev bild av dagsläget.

SCB-siffrorna visar att nysparandet framför allt skedde iobligationer (28 miljarder kronor) med aktier som tvåa (åttamrd). Förhållandet var ungefär detsamma 1994 (25 respektive sexmrd).

Mycket talar emellertid för att den storleksrelationen ärhistoria. Det starka kapitalflödet till Stockholmsbörsen, somdirektägande och via fonder, och det stora intresset förutlandsfonder tyder – tillsammans med den stagnerandeprivatobligationsmarknaden – på en stor omviktning av hushållenssparande. Den trenden har nog kommit för att stanna. Om densvenska aktiemarknaden vänder nedåt, kan det tillfälligt manaspararna att söka sig till obligationer. Men på sikt är detinhemska och utländska aktier som har framtiden för sig.

Delvis beror det på att det tidiga 1990-talets utomordentligautveckling för räntebärande papper var en engångseffekt avövergången till låginflationsekonomi. Men än viktigare är attden stora potentialen inom sparandet i Sverige finns påpensionssidan. Och den typen av sparande får en rejäl skjutsframåt när det nya premiereservsystemet kommer igång på allvar.Det bör, per definition, ha ett betydande inslag är aktier. Dengenomsnittliga durationen (förvaltningshorisonten) på SPP:sportfölj ligger på cirka 20 år. Om den skall kunna ge godtagbaravkastning år 2017 vill det till att den innehållertillgångsslag som presterar bra utan att riskerna blir för stora.

Hushållen är alltså en viktig marknad för banker, fondförvaltareoch försäkringsbolag. Det totala nysparandet 1995 var 81miljarder och i fjol bör det ha hamnat på uppemot 90-95 mrd. Detär oväntat mycket. En studie som Nordbanken gjorde för några årsedan spådde ett årligt sparande på 50-60 miljarder. Effektenhar blivit att hushållen fått ned sina skulder, från 63 procentav BNP 1990 till 50 procent 1995.

Det har inte varit samma fina trend inom den offentliga sektorn.Tvärtom har stat och kommun ökat sina skulder, från 49 procentav BNP 1990 till 90 procent 1995. Förklaringen är förstås destora statliga budgetunderskotten under krisåren 1991-93. Menintressant nog har kommunerna på senare år förbättrat sinafinanser markant. 1995 minskade deras nettoskuld från 25 till 10miljarder kronor. I år kommer kommunerna som kollektiv att varapraktiskt taget skuldfria.

Det är en viktig förändring, inte minst för kapitalmarknaden.Bankerna och fondbolagen uppvaktar intensivt de kommuner som nubörjar avsätta kapital i egna pensionsfonder. En likartadutveckling sker i näringslivet, där bolag som Telia börjatöronmärka pengar för pensionsreserven i stället för att ha densom en latent fordran.

De företagsanknutna fonderna kommer att välja aktier i betydandegrad. När det gäller de kommunala pengarna verkar strategin varaatt placera mer konservativt, det vill säga med större tyngd förobligationer och inhemska aktier och mindre för utländska papper.

En viktig orsak till försiktigheten på den kommunala sidan är destränga reglementen som nu styr verksamheten. Närpensionsmarknaden mognar – på fem till tio års sikt – kan mandock vänta sig en breddning av placeringstänkandet. Det kaninnebära ökad användning av optioner, terminer och andra derivat,men också satsning på tillgångsslag som i dag framstår somexotiska i en pensionsportfölj: råvaror, fastigheter, lån ochaktier i onoterade bolag.

När det gäller fastigheter börjar ett nytt synsätt märkas hos endel förvaltare. Trygg-Hansa sålde huvuddelen av sitt svenskainnehav härom året, men har nu börjat köpa igen. Skandia villdra ned sin exponering väsentligt och ambitionen är att görafastigheter till ett mer likvitt inslag i portföljen. Onoteradeaktier är också något som kommer ute i världen.Yaleuniversitetets pensionsstiftelse i USA har som mål attonoterade aktier skall utgöra hela 20 procent av de totalatillgångarna.Men huvuddelen av de nya flödena lär alltså gå tillbörserna i Sverige och utomlands.