Krönika: Fondsparandets fram- och baksida

Den globala ekonomin balanserar elegant mellan inflation ochdeflation. I Nordamerika och Västeuropa, som producerar 60procent av världens samlade produktion, ökarbruttonationalprodukten, investeringarna och den privatakonsumtionen.

Ändå råder ett tillstånd som gränsar till panik på mångaaktiemarknader. Förvisso finns det vissa orosmoment i politiken.USA:s president schavotterar på TV-skärmarna, Japanspensionärsparti till regering är förlamad och i världens tredjemäktigaste nation, Tyskland, är det strid på kniven om postensom förbundskansler.

Men inte kan den nu två månader långa börsnedgången skyllas påsådant som affären Monica Lewinsky? Nej, naturligtvis inte. BillClinton är visserligen illa ute, men i Washington finns ocksåpålitliga namn som Federal Reservechefen Alan Greenspan ochfinansministern Robert Rubin.

Om då den reala ekonomin i industriländerna, exklusive Japan, äri hyggligt skick och om den politiska turbulensen inte är såallvarlig – vad är det då som ligger bakom krisen? I efterhandär det lätt att se förloppet som en flerstegsraket. Det förstasteget tändes i januari 1995 då Internationella valutafonden(IMF) och USA:s regering levererar 40 miljarder dollar i låntill Mexiko vars valuta hade kraschat ett par veckor tidigare.Det andra steget brinner under en period som sträcker sig frånhösten 1995 till våren 1998 och består av att fondkapital spridsöver världen, lockat av den implicita Mexikogaranti som IMF gerför investeringar i de så kallade tillväxtmarknaderna. Dettredje steget kommer igång i juli 1997, då den asiatiskafinanskrisen blir akut vilket så småningom drar ned tempot ivärldsekonomin, gröper ur valutafondens kassa och sätterråvarupriserna under press. Det fjärde steget tänds i början avaugusti i år, då det råvaruberoende Ryssland devalverar ochställer in betalningarna efter att IMF inte kunnat komma med etttillräckligt stort räddningspaket.

LOGISKTDet som skett under augusti-september är egentligen en logiskkonsekvens av detta fyrstegsförlopp. Många placerare, framförallt spekulativa hedgefonder och investmentbanker, tvingas säljagoda tillgångar för att klara marginalkraven från sinafinansiärer.

Än viktigare är dock att också vanliga sparfonder måste sälja.Den stora fördelen med fondsamhället – att den enskilde helatiden kan följa värdet på sina placeringar – tvingar nuskoningslöst fondbolag och andra mellanhänder att redovisaförlustinnehav med omedelbar verkan. Försäkringsbolag,investmentbolag och enskilda sparare kan rulla orealiseradeförluster framför sig i hopp om att tillgångsvärdena skall stigaså småningom, vilket ofta också sker. Men det kan inteömsesidiga sparfonder. Här syns minusvärden direkt och det kan,om det vill sig illa, leda till stora nettouttag. Fondsparandetstransparens är bra men skrämmer säkert många sparare. Ändå ärdet viktigt att inte övertolka det som sker. Den anpassning tillen lägre risknivå på finansmarknaderna som nu sker är smärtsamoch omöjlig att överblicka (tar det veckor, månader eller år?).Men den är också nödvändig.

Och ännu viktigare: fondsamhället har kommit för att stanna.Individanknutet fondsparande är en överlägsen metod förlångsiktigt sparande. Ingenting av allt det som hänt undersensommaren ger anledning att ifrågasätta det konstaterandet.