Löntagarna ska betala

Det finns många sätt att mäta hur mycket skatt som tas ut av en befolkning. Den konsoliderade svenska offentliga sektorns inkomster väntas bli 2 134 miljarder kronor i år. En imponerande summa, men den kanske inte säger så mycket. Då är det mer pedagogiskt att räkna ut hur många procent av BNP (värdet av alla varor och tjänster som produceras i landet) som går till stat, kommuner och landsting. Procentsatsen kallas skattekvot och ger en bild av hur ivrig en regering är att höja eller sänka det totala skattetrycket. Sverige har en skattekvot på 43,6 procent, enligt regeringens prognos för året. Det är en höjning med en dryg procentenhet sedan år 2011, då kvoten var den lägsta sedan 1970-talets mitt.

Liksom stora delar av världen byggde Sverige under 1900-talet upp en välfärdsstat, som finansierades med skattemedel. Från tidiga 1930-talet fram till slutet på 1980-­talet ökade skattekvoten i princip konstant, med några mindre undantag.

Under finansminister Kjell-Olof Feldts (S) ämbetsperiod 1983–1990 skedde långt ifrån de största skattehöjningarna, men där toppade Sverige skatteuttaget. Hans sista budgetår 1990 gick 50,4 procent av allt som skapades i Sverige ned i statens ficka.

Kjell-Olof Feldt avslutade sin period med att sjösätta ”århundradets skattereform”, en överenskommelse mellan Socialdemokraterna och dåvarande Folkpartiet (numera Liberalerna). Reformen är framför allt ihågkommen för de kraftigt sänkta marginalskatterna på arbete, som internationellt sett var rekordhöga, men den var kanske framför allt ett trendbrott vad gäller skattekvoten. ”Jag kan fortfarande känna förvåning över att det över huvud taget blev möjligt att genomföra 1990 års skattereform. Den hade alla möjliga odds emot sig”, skrev Feldt i självbiografin Alla dessa dagar.

Sedan dess har skattetrycket generellt sett pekat nedåt. Men med den nuvarande S-regeringen, ledd av Stefan Löfven och med Magdalena Andersson som finansminister, har Sverige börjat höja skatterna igen.

I tabellen här bredvid framgår mixen i det svenska skattesystemet. Skatt på arbete är den i särklass främsta inkomstkällan. En stor del av detta är kommunal inkomstskatt, som inte ligger under statsbudgeten. Men statlig inkomstskatt och arbetsgivaravgifter tillhör statsbudgeten, och det är främst där som finansminister Magdalena Andersson har ökat intäkterna eller, för att använda ­politikerspråk, skapat reformutrymme.

I första hand är det höginkomsttagare som fått höjd skatt, genom att jobbskatte­avdraget har sänkts så att det framför allt påverkar dem. Skatten har också höjts för dem som fyllt 65 år och förvärvs­arbetar. Brytpunkten för statlig inkomstskatt har frysts, vilket med stigande löner betyder att fler får betala. Dessutom har arbetsgivar­avgifter för unga höjts.

De senaste veckorna har två förslag på skattehöjningar väckt debatt: Utredningen Skatt på finanssektorn, tillsatt av Andersson, föreslår att just finanssektorn ska få en skatt som motsvarar 15 procent i höjd arbetsgivaravgift (se förra numret av Affärsvärlden). I förra veckan kom Utredningen om översyn av 3:12-reglerna, där det blir mindre gynnsamt med ”skattemässig inkomstomvandling”, alltså att ta ut lön som utdelning.

Tendensen är alltså att regeringen på bred front höjer skatten på arbete, där hög­inkomsttagare och egenföretagare drabbas hårdast. För den som kan sin socialdemokratiska historia är det kanske inte så för­vånande. Det är snarare en återgång till den politik som fördes fram till år 1989, med mycket höga marginalskatter och försämrade möjligheter för småföretagare att bli ekonomiskt framgångsrika. Liksom tidigare är kapitalbeskattningen i stort sett fredad, vilket gör att de redan förmögna och stor­företagen är mycket gynnade. I sann Saltsjöbadsanda.

När Socialdemokraterna tog över regeringsmakten hösten 2014 hade staten ett kraftigt, om än minskande, budgetunderskott. Redan i år väntas underskottet ha vänt till ett överskott. Det är nödvändigt om det finanspolitiska ramverket ska följas, eftersom staten förväntas bidra till det ­offentliga sparandet. Men det gör också att det blir svårare att argumentera för ytter­ligare skattehöjningar på ett sätt som väljarna är beredda att acceptera. Liksom i slutet av 1980-talet är nu svenska marginalskatter högst i världen. Då var den svenska välfärdsstaten också i absolut toppklass. Så är inte fallet i dag.