Maktlösheten och härligheten

Alliansen vann valet men förlorade sin maktposition. Efter söndagens val har debatten med rätta handlat om hur statsminister Fredrik Reinfeldt (M) ska få ihop en regeringsmajoritet med en alliansminoritet samt hur vågmästarpartiet Sverigedemokraterna ska hanteras. Ett ständigt hot om nyval lär förmörka rikspolitiken de kommande fyra åren.

Valresultatet sätter fingret på politikens begränsningar. Den exekutiva makten är sällan mycket mer än distribution av statsbudgeten. Dessutom alltid resultatet av oändliga kompromisser. När det handlar om mer komplexa frågor är regeringens inflytande oftast ringa – i bästa fall.

Och sällan blir politikens och politikernas oförmåga så plågsamt tydlig som inom Maud Olofssons domäner. Näringspolitiken är ett av de luddigaste ämnena som har förärats ett eget departement. Det är också ett av de minst sexiga och näringsministerjobbet ett av de mest otacksamma.

Hösten 2002 väntade Göran Persson en hel månad med att ombilda sin regering när han satt kvar efter valsegern. Han passade till sist på att göra sig av med sex ministrar. En av dem var bäste kompisen, den kontroversielle näringsministern Björn Rosengren, mannen bakom börsnoteringen av Telia. Rutinerade statsrådet Leif Pagrotsky fick ta över det klaustrofobiska templet av betong och linoleum på Jakobsgatan.

Näringsminister Maud Olofsson (C) har under de senaste fyra åren haft ansvar för näringslivsutveckling, konkurrenspolitik, behovsmotiverad forskning och utveckling, statlig ägarpolitik, regional utvecklingspolitik, turism samt energipolitik.

Vart och ett av näringspolitikens områden är mardrömslikt komplexa, akademiska och så dödligt tråkiga att mjölk surnar. Ta området “näringslivsutveckling”. Det består (enligt regeringens egen definition) av “företagsutveckling, småföretag, regelförenkling, patent- och innovationsfrågor, kooperativt företagande, allmänna tillväxtbetingelser för företag, konkurrensfrågor”.

Bara att ha ansvar för “allmänna tillväxtbetingelser för företag” låter som ett heltidsjobb för ett statsråd. Men det är alltså bara ett underområde till ett underområde. Näringsministern förväntas dessutom rädda kollapsande industrigrenar, som Saab Automobile och Volvo PV, helst utan att göra av med skattebetalarnas pengar. Hon ska lite så där allmänt få fart på nyföretagande. Vid sidan av är hon vice statsminister (i skrivande stund åtminstone).

Den som inte är så insatt i hur regeringskansliet är uppbyggt, tror kanske att Maud Olofsson har tusentals tjänstemän till sitt förfogande. Nix. Näringsdepartementet har cirka 300 anställda, som näringsministern delar med infrastrukturminister Åsa Torstensson. Bara 15 av dessa är politiskt tillsatta.

Dessa 300 tjänstemän har – bland annat – ansvar för statens företagsportfölj, värd omkring 500 miljarder kronor. Jämförelsevis har börsnoterade Investor 156 anställda på en portfölj värd drygt 150 miljarder. Den som undrar varför Maud Olofsson tappade kontrollen över Vattenfall har här ett svar. Givetvis är det omöjligt för en minister och ett underbemannat departement att föra en kraftfull näringspolitik. När väl bränderna har släckts räcker eventuell överskottsenergi i bästa fall till att baxa igenom några få utvalda hjärtefrågor.

Det beror inte bara på underbemanning, utan också på att politikens makt är begränsad. Vilken regering som helst är i händerna på krafter bortom sin kontroll.

Regeringens agerande under finanskrisen fick mycket beröm och är en viktig förklaring till det förnyade förtroendet hos väljarna. Men få kan egentligen svara på exakt vad statsminister Reinfeldt och finansminister Anders Borg specifikt gjorde för att rädda landet från ekonomisk Götterdämmerung. Den globala ränte- och finansoron efter Lehman Brothers konkurs rådde regeringen givetvis inte på, än mindre den djupa världsomspännande lågkonjunkturen som följde. De största akutinsatserna sköttes av Riksbanken, som ju är oberoende av regeringen, och av Riksgälden. Dessa institutioner låg också bakom att inte någon svensk storbank (host, Swedbank, host) gick omkull.

I slutänden var Sveriges räddning goda statsfinanser. Men det har samlats i ladorna långt innan Reinfeldt och Borg tillträdde. Regeringen gjorde åtminstone inte bort sig, vilket i nio fall av tio är ett gott betyg.