Monopolens tidevarv är över

Att driva ett statligt postverk 2019 är inte lätt, det ska ingen tro. I förra veckan fick Postnords vd Håkan Ericsson lämna bolaget. Han fick upp­enbarligen sparken, även om ordförande Christian Jansson gör allt för att linda in det:

– Det är ett ord jag inte vill använda, eftersom det inte stämmer eftersom vi enats om beslutet. Men vi tog initiativet.

Även CFO:n Gunilla Berg åker ut.

Tillståndet i Postnord lämnar en hel del att önska. På brevsidan tycks det dubbelstatliga bolaget ha gett upp, och har goda skäl att göra det. Sedan år 2000 har brevmängden som Postnord hanterar i Sverige minskat med 52 procent, i Danmark med 82 procent. De framåtriktade åtgärderna tycks mestadels handla om att lobba för en allt mindre tvingande postlag, framgångsrikt dessutom, inte minst i Sverige.

På paketsidan ser det något ljusare ut, och det är där som Postnord sätter sitt hopp. Volymerna ökar. I fjol hanterade Postnord totalt 171 miljoner paket, en ökning med 11 procent mot förra året. Men det är värt att komma ihåg att ökningen sker på en redan kraftigt expanderande marknad. Postnord redovisar inte antalet distribuerade paket i de enskilda länderna, och svenska myndigheten PTS har efterlyst att de stora paket-operatörerna ska tvingas redovisa statistik på samma sätt som med brev.

På sikt är det dock svårt att se vad Postnord har för konkurrensfördelar mot de allt fler och kvickare konkurrenterna på paketsidan. Risken är överhängande att det statligt ägda bolaget hamnar i en ny fälla vad gäller paket, som i dag med brev: att Postnord blir en distributör på de delar av marknaden som andra avstår från på grund av lönsamhetsskäl.

På ett sätt påminner Postnord och de andra medlemmarna i UPU (Universal Postal Union) om de gamla flagg-flygbolagen, som SAS, Air France, Lufthansa, British Airways etcetera, som efter att ha förlorat sitt monopol tvingades omdefiniera sig för att vara konkurrenskraftiga på en avreglerad marknad. Skillnaden är att flygmarknaden är avreglerad, samtidigt som de statliga postverken tvingas leverera hopvikt papper i enlighet med internationella överenskommelser och gramtabeller med rötter i sena 1800-talet.

Internationellt är problemen ungefär desamma: minskande volymer och fast i traditionella förpliktelser. Det är svårt att hitta ett exempel på ett UPU-bolag som inte har problem, och går det hyfsat är det för att verksamheten bygger på en annan kompletterande affärsmodell. Tyska Deutsche Post avreglerades 1995 och köpte logistikjätten DHL. Koncernen är störst i världen, men brottas med lönsamhetsproblem. En annan jätte är japanska posten, som noterades år 2015. Aktien föll kraftigt i början av 2016 och har inte återhämtat sig sedan dess.

Amerikanska postverket USPS har gått med förlust i mer än tio år och hamnade i debattens fokus när USA:s president Donald Trump twittrade i december 2017: ”Varför tar United States Post Office, som förlorar många miljarder dollar om året, så lite betalt av Amazon och andra för att leverera paket, och gör Amazon rikare och posten dummare och fattigare? Borde ta betalt MYCKET MER!” Trump har senare föreslagit en privatisering.

Det mest rimliga är om Postnord fick sköta sin verksamhet som vilket företag som helst. Det vill säga: sätta portot efter eget huvud och marknadsmässiga förutsättningar, leverera brev i den takt som är lönsam och helt avstå från olönsamma geografiska områden. I den mån danska och svenska staten bedömer att det är nödvändigt att paket- och brevleverans ska fungera också utanför dessa områden, sker det genom distributionsstöd och upphandling, ungefär som Trafikverket upphandlar tåg, buss och flyg till vissa orter.

Grundproblemet som diskuteras alldeles för lite är att de gamla postmonopolen inte behövs. Deras tid är över och det som kvarstår är en lång och plågsam sotdöd.