Norsk Wonderboy ibehov av wow-känsla

Med hyllningar som “enastående satir”, “galet skruvad”, “förkrossande rolig” och “en modern Peer Gynt” har de svenska kultursidorna välkomnat den norske författaren Henrik Langelands roman om livet i it-Norge under bubbelåret 2000. Liknelser görs med Bret Easton Ellis American Psycho och Tom Wolfes Fåfängans fyrverkeri. Inte dåligt för en före detta management trainee i mediekoncernen Schibsted.

Huvudpersonen i Wonderboy, Christian von der Hall, är en narcissistisk karriärist i den norska mediebranschen med Insead och McKinsey i meritförteckningen, en faiblesse för dyra klockor och en tidstypisk dotcomidé på hjärnan. Han planerar en hostile takeover på de trötta bokförlagen Aschehaoug och Gyldendal, tänker slå ihop dem med sin nuvarande arbetsgivares internetportal, skaffa Yahoovärdering, börsnotera klabbet och själv casha in 104 miljoner efter skatt.

Langeland har kryddat anrättningen med rubrikvänliga ämnen som strypsex och namedropping från norskt närings- och samhällsliv (Kjell Aamot, Rangnhild Wiborg och Jens Stoltenberg). När han excellerar i finansvärldens bisarra koder och nycker är boken bitvis småkul. Ingen tvekan; den är ett skickligt hantverk.

Men riktigt underhållande blir det tyvärr inte. Storyn mal på lågvarv och intrigen tätnar alltför sällan på de 500 sidorna. Med tiden tappar jag intresset för om Wonderboy ska lyckas med sitt klipp eller i övrigt skaffa sig ett liv. Och att sitta och gissa vem som är vem är heller inte så lockande, såvida man har bott i Oslo eller prenumererar på Dagens Näringsliv.

Märkligast är att satiren känns tandlös. Visst hände väl sjukare saker än så här i Norge under internethajpen? Jag har själv stött på livs levande norska it-knäppisar med mer högtflygande planer än Christian von der Hall. En ritade “det nya Microsoft” på Sturehofs servetter och visade en 200-sidig plan på att fusionera fyra (!) av Stockholmbörsens teknikkonsulter och stajla om dem till webbkonsulter.

Men Wonderboy är välskriven och smart positionerad. I Norge blev boken en läsarsuccé. Uppenbarligen finns ett stort behov av att få titta i nyckelhålen till näringslivets salonger.

______________________

KORT OM BÖCKER:

Känsla för masonit
Nisse Larsson
Max Ström 2005, 128 sid.
Comeback-plattan. När hörde du senast någon skryta om sin praktiska inredning med släta plattor av ångad flis? Just det, förmodligen någon gång på sjuttiotalet, för det var då det i år 75-åriga materialet masonit började tappa ordentligt i status.

Nu håller så sakteliga den pressade fiberplattan, en gång en revolutionerande restprodukt från skogsindustrin, på att få en renässans i designlägren. I DN-journalisten Nisse Larssons nyutkomna bok om masonitens historia hyllas materialets mångsidighet genom att boken har pärmar i just masonit. Larsson berättar lättsamt med hjälp av bl. a. teckningar av Ulf Lundqvist.

Den som vill veta ännu mer om masonit kan även läsa “Masonit – de oanade möjligheternas material”, som nyligen kom ut på Byggförlaget. Författaren Jonas Fröberg går där på djupet med masonitens alla användningsområden. /KD

Ondskans filosofi
Lars Fr H
Svendsen
Natur och Kultur 2005, 298 sid.
Vem kan bli ond? Moraliskt tvivelaktiga gärningar är knappast ett fenomen begränsat till hockeyturneringar. Men under vilka villkor är det som vi människor begår onda gärningar? Det är frågan i den norske filosofen Lars Fr H Svendsens bok “Ondskans filosofi”.

Svendsen menar att religionen saknar svar på frågan om vad onska är. Ondska är, enligt Svendsen, uteslutande ett mänskligt, moraliskt problem.

Han summerar fyra typer av ondska: den demoniska (att göra något ont därför att det är ont), den instrumentella (ondskan är ett medel för att uppnå något), den idealistiska (den onda gärningen utförs i tron att den är något gott) och den dumma ondskan (aktörerna handlar utan att tänka om gärningen är ond eller god). Gemensam nämnare för typerna? Bristande hänsyn till andra människors värde. /KD