Om börshandel, finanskriser och envisa ägare

Börshandel och finanskriser är inget som kom med 1900-talet. Seden att skriva finanskontrakt är till och med lika gammal som skrivkonsten och säkert en av anledningarna till att skrivandet utvecklades vidare och den historiska tiden kunde starta.

Framtiden kan inte avslöjas, hur mycket man än försöker. Men man kan göra övervägda risksatsningar tillsammans med många andra. Låntagaren förbinder sig att betvinga framtiden genom att lova betala antingen fast avkastning vid bestämda tider eller också högsta möjliga avkastning efter fastlagt schema. Det som för första gången kallades börs öppnades i Brygge på 1200-talet. Förvånansvärt ofta fungerade det när otaliga finansprojekt omformade framtiden. Ganska sällan gick det helt fel när riskviljan hos spekulanter blev högre än entreprenörernas förmåga att göra rätt för sig.

Den första finansbubbla som historiker brukar berätta om är ”tulpansvindeln” i Nederländerna, där spekulanter investerade i leveranskontrakt som såldes vidare till allt högre priser. År 1637 sprack alltihop i kaos och panik och tusentals förhoppningsfulla blev ruinerade.

Två samtida bubblor byggdes ett sekel senare upp i England och Frankrike, på 1720-talet. Den ena handlade om att slå guldmynt av nyerövrat monopol på spansk handel i Latinamerika och den andra om att äga skotten John Laws Missippikompani som skulle tjäna stora pengar i franska Nordamerika. Guldet blev snabbt till sand i båda fallen, men några hann hoppa av tid, till exempel filosofen och författaren Voltaire.

Alla moderna finansbubblors moder inträffade hösten 1857 och orsakades av den kraftiga amerikanska järnvägsexpansionen. Guldruschen år 1849 fick järnvägsbolag att tävla i rälsläggning över kontinenten. Vilda västern föddes. Den tidens handelshus som lånade i varandra och gav långa krediter till sina leverantörer föll som dominobrickor på varandra över hela världen. Men den här krisen hade mycket gott med sig. Järnvägarna låg ju kvar och i handelsföretagens ställe kunde de nya bankerna etablera sig.

Ett av de handelsbolag som föll var Elfstrands i Gävle som drevs av Fredrik Göransson. Denne köpte i panik en del i uppfinnaren Bessemers patent och lyckades få den tänkta nya metoden att fungera så bra att han kunde starta världens första storskaliga stålverk i ödemarken utanför Gävle med hjälp av engelskt kapital.

Dessvärre ville inte tekniken och ekonomin fungera riktigt. I mars 1866 inträffade katastrofen när det inte gick att uppbringa mer likviditet. Det nya brukssamhället blev över dagen en liten spökstad när hyttan blåstes ned och bessemerugnarnas spektakulära eldkvastar bleknade bort. Storhammaren upphörde att bulta och hjulringsvalsverket gnisslade inte längre. 

Varenda anläggning och markbit var belånad, och i engelska Hulls hamn låg bessemerstål bokfört till mer än en miljon riksdaler, basen för en lånekarusell. Kraschen var inte jättelik med engelska mått, men den gav genljud i hela Londons finansdistrikt och blev en liten länk i en händelsekedja som bara några månader senare utlöste en av Londons värre finanskriser. Diskontobanken Overend, Gurney & Co tilläts av myndigheterna att falla, vilket startade en härdsmälta i Londons finansdistrikt som skulle göra de engelska bankmännen till världens mest konservativa under många decennier framåt. 

Jernverkets arbetare fick under tiden fruktansvärda problem. En del arbetare och tjänstemän återvände till de gårdar varifrån de kommit, för att fly från svälten. Andra försökte bita sig fast i Sandvikens tystnad med smärre hantverk, underhållssysslor för konkursboet eller påhugg hos bönder på landsbygden. Man hoppades på att driften skulle komma i gång medan månaderna gick. Efter mer än ett års vedermödor och väntan kom den ödesdigra försommaren 1867 då vintern inte ville släppa greppet i norra Sverige, landets sista period av utbredd hungersnöd. Tusentals människor dog i norra Sverige och emigrationen till Förenta staterna nådde rekordnivåer. Nöden släppte inte utan förvärrades under 1868, som blev ett år av torka i jordbruket.

Så till slut, efter två nödår, kom räddningen. Jernverket kunde lösas ut ur konkursboet av Göranssons släktingar och vänner. Nu var det högkonjunktur. Sådana slutar förr eller senare, men den här tiden svängde det ovanligt häftigt, så i maj 1873 utbröt oro på börsen i Wien som snabbt spred sig till Tyskland. På hösten steg panikvågen i New York till nya höjder när stora järnvägsföretag föll och den ledande bankirfirman Jay Cooke & Company blev bankruttmässig. I London, där investerarna agerat försiktigt efter krisen 1866, blev stämningen däremot lugnare och i Sverige höll järnvägsutbyggnaden uppe aktiviteten ett tag till. 

Sandviken klarade påfrestningarna bättre än andra. Först fick man stora order från Statens järnvägar och de privata järnvägsföretagen. Det unga järnvägsutrustningsföretaget Atlas Diesel i Stockholm köpte också hjulringar för sina vagnar. Men prishalveringar på marknaderna gjorde att försäljningsvärdet krympte till knappt en och en halv miljon kronor 1877, ett år då ledningen drog ned sysselsättningen igen.

Jernverket framstod inte idealiskt för volymprodukter, nya moderna konkurrenter låg nära kolgruvor, viktigare konkurrensfaktor än närhet till malm. Sandvikens Jernverk fick mödosamt byta mot specialprodukter, något som sedan gjort att företaget överlevt och växt.

Den nya Stockholms Enskilda Bank som råkat starta lagom till de nya tiderna fick problem och höll på att gå omkull under krisåren 1878–79. Affärer i järnvägsobligationer bar inte. Men andra generationens ägare rodde upp affärerna, även där.

Börshandel har förekommit länge i Sverige, speciellt under 1800-talets första hälft köptes och såldes egendom genom så kal-lade stadsmäklare i de större städerna, den första börsen med auktionsförfarande startade sin verksamhet 1863 i Stockholm. 

Den 1 oktober 1901 debuterar till exempel Stockholms Fondbörs i den moderna formen, men debuten blir närmast ett fiasko.Det hela är överstökat på en kvart och för de 61 uppropade aktierna sattes bara 20 köpkurser och 16 säljkurser. Under de närmaste åren fick fondmäklarna svårt att försörja sig, så svårt att de flesta hoppade av. Till slut fanns det bara två mäklare kvar på fondbörsen, allt medan bankerna drev en allt större högbelånad aktiehandel utanför institutionen. 

Men telefonnätet var utbyggt och det var logiskt att samordna handel med dagliga upprop. När bankerna kom med på allvar från 1907 gick det bättre.

En titt i den 1901 startade tidningen Affärsvärldens årsregister bekräftar att spalterna i början fylldes med notiser om små bruk, små järnvägsföretag, lokala verkstäder, små provinsbanker, trävaruföretag, vattenkraftsprojekt och sockerbruk. Bland de framgångsrika affärsmän som presenteras finns kvarnägare, kolhandlare, vedhandlare och specialdetaljister av olika slag. De gamla kapitalisterna försökte ställa om till det nya med varierande framgång.

I längden kunde inget stoppa dem, inte ens de stora återkommande krascherna.