Red Valör

Företagsanalyserna skulle bli mycket bättre om analytikerna visste mer om företagens kultur.

Varför är somliga företag fantastiska och andra rena råttbon? Frågan har ställts så länge som människan försökt begripa sig på näringslivets utveckling. I takt med att utbildningen i företagsekonomi blir alltmer sofistikerad, forskare och analytiker mer belästa och mätverktygen utvecklats har analysen komplicerats. Fast något riktigt bra svar har vi ännu inte fått.

Problemet är att vi försöker uttrycka så mycket i siffror. När vi vill ta reda på något om ett företag riktar vi allt sökarljus på ekonomiska nyckeltal och bryr oss inte om att leta utanför ljuskäglan. Ändå är det just där ute i mörkret som förklaringens gäckande skugga gömmer sig.

Visst, ingen kan väl förneka att sådant som strategi, marknadspositionering och affärsmodell har en del med företagens framgång att göra. Men den verkliga förklaringen låter sig inte fångas i så enkla fällor som powerpointbilder.

För det handlar om kulturen. Och då talar vi inte om mazariner i Operans guldfoajé, utan om företagskulturen.

Du vet säkert på ett ungefär hur hög lönsamheten, avkastningen och skattesatsen är i de bolag som du intresserar dig för. Du känner förmodligen till hur de är organiserade, hur strategin ser ut, och vilka deras starka, respektive svaga sidor är i jämförelse med konkurrenterna.Men har du en aning om hur kulturen i bolagen ser ut? Det är nämligen den som avgör hur organisationen tolkar sina omvärldssignaler, hur den genomför sina vackra strategier och anpassar sig till förändringar.

När det amerikanska internetföretaget Yahoos problem blev kända i förra veckan var det flera bedömare som gav kulturen skulden. Bolagets sex grundare hade skapat en stark och homogen stämning av osårbarhet i sitt företag som gjorde att ingen i bolaget förmådde ta varningssignalerna från annonsmarknaden på allvar. Nu är det trassligt i Yahoo.

Kulturen måste hanteras seriöst. Varje bolag och organisation borde ha en kulturminister med uppgift att ständigt analysera den egna kulturen, förstärka där den är svag och rentav späda ut den där den blivit alltför högoktanig. Varje företagsbevakare borde ägna minst en tredjedel av sin tid åt att förstå bevakningsobjektens grundläggande värderingar och reaktionssätt.

Än så länge är det tunnsått med det här. Konfektionsgiganten H&M får då och då några spaltcentimeter för “H&M-andan”. Svenska Handelsbanken pekas ibland ut som den bank i Sverige som har starkast kultur. När SEB och Föreningssparbanken nu ska slås samman har det också babblats litet kring “kulturskillnaderna”. Securitas anses också ha en stark kultur, så där litet vagt.

Men varför inte föra analysen ett steg längre? Vem blir den första att klura ut en modell som kan användas för att beskriva hur ett företag fungerar rent kulturellt, vilka organisatoriska föreställningar som finns om omvärlden och hur snabbt bolaget kan förändras?

Valör är bombsäker på att fenomen som Icon, Framfab och Ericsson hade varit mycket lättare att förhålla sig till om den kulturella dimensionen vägts in i aktiemarknadens samlade gissning för ett år sedan om vart bolagen var på väg.

Det är naturligtvis svårt att åstadkomma. Men en analytiker som gör anspråk på att vara värd någonstans mellan en och tio miljoner kronor i årslön måste väl ändock betrakta det som en värdig utmaning?