Reformisten

Onsdagen den 5 juli 2017. Socialdemokraternas dag i Almedalen lider mot sitt slut. Utanför ett vitt tält i ­Almedalsparken står en pojke i yngre skolåldern. Med böjt huvud frågar han Mikael Damberg om han kan få näringsministerns autograf. Självklart ställer ministern upp. Någon ur den politiska staben fotograferar också pojken tillsammans med statsrådet. Bredvid tältet bjuder Socialdemokraterna på korv och glass.

Den glada stämningen bryts tvärt när ­Affärsvärlden frågar Mikael Damberg om han inte tycker att det saknas ­reformer på den svenska arbetsmarknaden – Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv sedan tre år tillbaka – tycker nämligen det.

Mikael Damberg svarar snabbt och ­irriterat:

– Har hon sett sig själv i spegeln? Svenskt Näringsliv har sagt att de inte tänker ­förhandla med LO. Det finns över 100 000 lediga jobb i Sverige men det finns ingen som kan ta dem. Det råder brist inom en mängd områden som svetsare och kockar, och därför är utbildningsfrågan viktigast.

Carola Lemne suckar när hon får höra ministerns ord dagen därpå i ett litet rum på Hamngatan 3 i Visby där Svenskt Näringsliv håller till under Almedalsveckan.

– Allt som är jobbigt för regeringen vill de lägga på parterna. Arbetsmarknadens parter ska lösa sjukförsäkringen, parterna ska lösa integrationsproblemen, parterna ska lösa pensionsfrågan, säger hon.

Med utbildningsfrågan syftade Mikael Damberg på LO:s förslag om utbildningsjobb som i princip innebär att nyanlända ska kunna arbeta och utbilda sig samtidigt. ­Exakt hur detta skulle se ut ville LO diskutera med Svenskt Näringsliv. Förhoppningen var att parterna där­efter skulle vända sig till regeringen med ett ­gemensamt förslag.

Så har det inte blivit.

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwalds­son säger att Carola Lemne kontaktade honom för två år sedan. Hon tog initiativet till frågan om nyanlända – som är central ­eftersom det plötsligt ska in två extra års­kullar på den svenska arbetsmarknaden. Men han saknade mandat från LO:s samtliga förbund och kunde därför inte förhandla.

– Under hela fjolåret låg hon på mig: Nu måste ni fasiken ta er samman! Så jag gjorde ett ordentligt arbete med LO:s styrelse och i december fick jag mandat. Då träffades vi och bestämde att vi skulle starta under ­januari månad. Sedan hände någonting, och det vill inte Carola stå för, tyvärr, men hon hade inte längre mandat, säger Karl-Petter Thorwaldsson och tillägger att han blev ­förbannad.

– Men vi är inte långsura.

Nu har diskussioner kring utbildningsjobb visserligen inletts mellan några branscher. Arbetsgivar­organisationen Teknikföretagen har exempelvis påbörjat diskussioner med LO-förbund.

Därefter kan det bli aktuellt med centrala förhandlingar.

– Det är den ordningen det ska vara, och det vet LO, säger Carola Lemne.

Vem är det som inte vill diskutera med vem förresten? undrar hon. LO diskuterar inte frågan som Svenskt Näringsliv började driva i Almedalen för två år sedan, så kallade enkla jobb. När det gäller nyanlända pratar Carola Lemne om fördelningen 30, 20, 20, 30. Avrundat: 30 procent av de nyanlända har högskoleutbildning, 20 procent gymnasieutbildning, 20 procent grundskoleutbildning och resterande 30 procent saknar en komplett grundskoleutbildning. Det är den sista outbildade gruppen som är föremål för den reform hon vill skapa på svensk arbetsmarknad. Sänkta löner och subventionerade anställningar ska leda till en halverad kostnad för arbetsgivarna och en arbetsmarknad med större andel enkla jobb. Visst, ingångslönen kanske landar på 15 000 kronor i ­månaden men människor kan lyftas ur livslångt ­bidragsberoende, ­resonerar hon.

Men LO vill inte diskutera enkla jobb, utan anser att skolplikten gäller alla svenskar, även nya, och om man saknar grundskoleutbildning så är det statens uppgift att utbilda människor till denna lägsta nivå – även vuxna.

– De ska alltså tvångsutbildas, säger ­Carola Lemne.

Inom LO tror man inte på en konstgjord arbetsmarknad med uppgifter som är bortrationaliserade i dag. Medan enkla jobb kan vara aktuella inom några branscher, såsom tjänstesektorn, är de helt irrelevanta för ­andra – exempelvis industrin som skriker ­efter kvalificerad arbetskraft, menar LO.

Att enkla arbeten är få i Sverige beror på att de är för dyra, anser Lemne. Sverige är det land i EU med lägst andel enkla jobb, knappt fem procent. Arbetsmarknader med enkla jobb är annars stora i Makedonien, Turkiet och på Cypern. Genomsnittet för hela EU är nästan det dubbla, så även i Danmark.

Vad enkla jobb innebär varierar, men ­Carola Lemne pratade med en plåtslagare nyligen.

– Hans bästa gubbar var alla över 60 år. Det är ganska tungt att få grejerna på plats och han var orolig över att de anställda inte skulle orka. Han behövde en hantlangare men han kan inte betala någon 25 000 spänn i månaden för det.

Carola Lemne vill göra om Las, skapa en ny typ av anställningsform som är specialdesignad för nyanlända vuxna utan utbildning. Att lagstiftning är vägen fram är naturligt, anser hon.

– Vi pratar om väldigt många jobb, mellan 100 000 och 150 000 jobb över ett par år. Då måste företag utan kollektivavtal också kunna använda sig av reglerna. Men det är förstås jättesvårt för en socialdemokratisk regering att stifta lagar som inte är beroende av kollektivavtal.

Samtidigt är regeringen frustrerad eftersom man ännu saknar ett gemensamt förslag från arbetsmarknadens parter.

En person inom fackföreningsrörelsen säger att ett splittrat Svenskt Näringsliv håller på att förlama arbetsmarknaden. I stället för att vara konstruktiva förhandlare har ideologi tagit över.

Carola Lemne har aldrig tillhört något ­politiskt parti men hon är ingen stor anhängare av nuvarande regering.

– Före valet var företagen inte så oroliga över att socialdemokraterna skulle vinna valet. Det är ju inte alltid så att företag tycker att vänstern är dåliga och högern bra, för har du varit med ett tag vet du att det kommer bra och dåliga reformer från båda håll. Men när den första budgeten kom och senare Reepalu-utredningen så började mina medlemmar fråga sig: Vad håller de på med? De upplever regeringen som företagsfientlig, säger hon.

– När Reepalu-utredningen kom vaknade hela Företagssverige eftersom förslagen var ett angrepp på näringsfrihet, äganderätt och mänskliga rättigheter, där staten ska gå in utifrån och bestämma över företagens vinster.

Det som kan verka vara en teknisk fråga i en bransch skulle kunna få konsekvenser i hela näringslivet. Offentliga myndigheter upphandlar årligen för cirka 1 000 miljarder kronor och mest skattepengar går till byggbranschen. I fjol låg Skanska, NCC och Peab i upphandlingstoppen, följt av Academedia.

– Förslaget kommer inte att gå igenom riksdagen och om det skulle göra det blir det EU-domstolen, men den principiella diskussionen lever kvar: Ska regeringen få bestämma vad man får tjäna?

I frågan om vinster i välfärden pratade även Svenskt Näringsliv med Sverigedemokraterna som senare också bytte fot i frågan, och det är självklart, menar Lemne, att de bistår alla partier med fakta.

Inom organisationen Svenskt Näringsliv har media rapporterat att det har varit stormigt och splittrat. I maj kom nya stadgar på plats, vilket också ändrade och förtydligade styrelsens funktion och sammansättning. Källor uppger också att relationen mellan Carola Lemne och ord­förande Leif Östling har varit frostig.

– Leif är härlig och orädd. Men, och det är också vad han själv säger, han kan inte ­uttala sig som bara Leif längre. Fast han är ju en klok karl, han lär sig nog snabbt.

Även om hon inte har varit knuten till ­något parti kryper en ideologisk övertygelse snabbt fram.

Carola Lemne är dotter till prästen Jan Janson och radiojournalisten Gertrud Brundin som senare gifte om sig med direktören och den moderate riksdagsledamoten Paul Brundin.

– Jag kommer från en bakgrund där man pratade om samhällsfrågor och sedan har jag gått fram och tillbaka mellan privat och offentlig sektor.

Efter att ha arbetat som narkosläkare växlade hon över till blodtrycksforskare vid Karolinska institutet. Därefter fick hon jobb inom läkemedelsindustrin, vilket var skönt eftersom hon ”inte tyckte att landstinget var en särskilt bra arbetsgivare”.

Hon blev kvar i 14 år inom läkemedels­industrin, först på Schering-Plough och slutligen som klinisk forskningschef vid Pharmacia & Upjohn, först med ansvar för Sverige, sedan globalt då hon bodde i USA. Under ett års tid pendlade hon över Atlanten, mellan ett lägenhetshotell i New jersey och familjen i Stockholm. Det var inte helt lätt, hennes dotter var bara fyra år gammal.

– Jag har en fantastisk man och som tur var behövde inte han resa lika mycket. Han jobbade på Ericssons huvudkontor och vi hade aupair också förstås, annars hade det aldrig gått. Men tanken var att hitta hus och att hela familjen skulle flytta till USA så småningom.

– När man håller på med något så går det ju, men när man sedan slutar inser man hur jäkla slitigt det var.

När Carola Lemne fick erbjudandet om att bli sjukhusdirektör på Danderyds sjukhus tackade hon ja, trots att den genomsnittliga livslängden för dessa direktörer låg på 18 månader.

– Kollegorna på Pharmacia tyckte att jag inte var klok, för jag hade karriären klar i USA, men akutsjukhus är spännande. Av 2 000 anställda var två tredjedelar universitets­utbildade som inte tyckte att de behövde någon chef – och ändå ska man få dem att vilja samma sak.

Under den här perioden fick hon också sitt första styrelseuppdrag i ett börsnoterat bolag. Det började med att Carl Bennet hörde av sig och frågade om hon ville sitta i Getinges styrelse.

– Dels ville han väl ha in kvinnor i styrelsen och dels någon som förstod vad man hade grejerna till. Han gav mig en chans.

Efter sju år som sjukhusdirektör började hon på vårdföretaget Praktikertjänst.

– Och ärligt talat var det jätteskönt. Sjukhus är fantastiska men politiker är inte roliga ägare. Jag har en enorm respekt för dem som orkar arbeta inom det offentliga år ut och år in. Med ägare som aldrig försvarar dig, som alltid talar om vad som inte funkar och som har jättelångsamma beslutsprocesser.

Hon gillade verkligen Praktikertjänsts koncept, en samling av självständiga enheter inom ramen för ett företag. Parallellt med vd-uppdraget satt hon även i Apotekets styrelse, i Medas och därefter fyra år i Investors styrelse.

– Investor med sin bukett av bolag var intellektuellt utmanande. Det är intressant med företag som Investor som har en stark idé om vad de gör. Och långsiktighet ­gillar jag, börsklipp är ingenting för mig. Carl Bennet är ju också otroligt långsiktig.

Men för att återvända till frågan om ideologisk övertygelse så svarar hon:

– Jag förstår det offentliga systemet. Jag har interagerat med politiker, jag har suttit i internationella verksamheter, jobbat ­utomlands och fått inblick i småskalig verksamhet. Då växer det fram en insikt kring hur vi bygger välstånd. Jag har jobbat med hur man skapar pengar men också hur man ­använder dem. Att få en chans att bidra till att förbättra villkoren för företagandet och därmed för vårt gemensamma välstånd kändes oemotståndligt.

Svenskt ­Näringsliv

Har 60 000 medlemsföretag med cirka 1,7 miljoner anställda. De som inte är medlemmar och saknar kollektivavtal är framför allt enmansföretag men även fler delägarstyrda företag, exempelvis advokatbyråer. Bankerna är inte heller med i Svenskt Näringsliv.

Carola Lemne

Född: 1958 i Lund.

Uppvuxen: I Göteborg.

Bor: I centrala Stockholm.

Är: Vd för Svenskt Näringsliv.

Familj: Man och en vuxen dotter som är civilingenjör.

Utbildning: Läkare, läste på Karolinska Institutet.

Övriga uppdrag: Efter 13 år i Getinges styrelse är hon nu styrelseledamot i Getinges dotter­bolag Arjo AB, samt i Afa försäkring. Har också suttit i Apotekets, Medas och Investors styrelse.

Lön 2016: Inklusive övriga förmåner såsom bilförmån: 6 320 000 kronor.