Regional realism
I morgon torsdag går invånarna i Wales till vallokalerna. Deskall ta ställning till om också denna del av Storbritannienskall få ett eget parlament och ökat självbestämmande. Troligenblir det ett ja, även om det inte blir med lika stor entusiasmsom när skottarna i förra veckan gav det jakande svaret i sinfolkomröstning.
Resultatet i Skottland innebär inte bara att ett eget parlamentskall väljas i Edinburgh, utan också att denna församling skallfå beskattningsrätt. Det har väckt oro i näringslivet, där manfruktar att det förmånliga kostnadsläge som idag råder iStorbritannien skall försämras. Den industriella basen är mycketstarkare än den var på 1970-talet, då varven och stålindustrinsade upp tiotusentals människor. Men den är fortfarande skör,med ett stort beroende av elektronikkomponenter och finansiellatjänster. Utvinningen av olja och gas i Nordsjön kulminerade förflera år sedan.
Men även om tonen bland de skotska självständighetsivrarnaibland kan bli hetsig, är det få som tror på några störreomvälvningar. Någon egen stat blir det inte. Den troligasteutvecklingen är att Skottland bygger ut sjukvård, utbildning ochsocial omsorg i litet snabbare takt än resten av Storbritannien,men det innebär ingen dramatik eftersom regionen redan tidigarehar sitt eget rättsväsende och utbildningssystem.
1980-talets vildhjärnor inom Scottish National Party har blivitmedelålders. Detsamma gäller deras kolleger ute i Europa, ävenom regionala politiker i Italien, Frankrike, Spanien ochTyskland i helgen framförde hjärtliga gratulationer till detskotska folkomröstningsutslaget.
De regionala separatister som förr om åren – i vissa fall medvapen i hand – förespråkade nationalstaternas död är numera välinlemmade i respektive länders politiska etablissemang. I mångafall har deras medgörlighet köpts med stora penningsummor frånEU:s strukturfonder. Det har också visat sig att när tidigarecentralstyrda nationer som Spanien och Frankrike givitregionerna kontroll över kultur, utbildning och lokalförvaltning så har det tillgodosett de flesta regionersintressen.
I Spanien har Katalonien blivit landets verkliga tillväxtzon.Baskien har varit en svårare nöt att knäcka, men där har alltstörre majoriteter av lokalbefolkningen tagit avstånd frånterrorgruppen ETA:s våldsmetoder. På Nordirland verkar dekatolska och protestantiska terroristerna ha lagt ifrån sigvapnen och kommit till förhandlingsbordet för gott. I Belgienkan företrädare för Flandern och Vallonien numera åter tala medvarandra. Går vi till Frankrike är den korsikanska separatismenidag av det fredliga slaget. Även i Bretagne är de som ivrar försjälvstyre ganska nöjda.
Undantaget är Norditalien. Där fortsätter Lega Nord, varskampanjstil bär starka paralleller med det svenska Ny Demokrati,att kräva ökat självbestämmande för sin region. Argumenten attdenna den rikaste delen av Italien försörjer korrumperadepolitiker i Rom går fortfarande hem hos hundratusentals väljare.Lega Nord har dock i praktiken mest pratat och inte på allvarifrågasatt den italienska statsbildningen.
Regional rikedom
Antal invån. BNP/invån.1994 Arbetslöshet, miljoner (EU-snitt = 100) procent 1995Bayern (Tyskland) 11,9 128 4,9Emilien (Italien) 3,9 128 6,3Flandern (Belgien) 5,8 91 6,9Skottland (Storbritannien) 5,1 98 8,8Källa: Glasgow Caledonia University
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
