Så tolkar du riksbanken

Det gäller dock att lära sig kodspråket, ännu så länge säger manpå riksbanken oftast inte rent ut att reporäntan skall höjas,sänkas eller bli oförändrad. Men det är inte svårt. Omriksbanken tänker hålla reporäntan oförändrad, som under detsenaste halvåret, heter det att penningpolitiken är väl avvägd.När man tänker sänka reporäntan säger man att det finns utrymmeför lättnader i penningpolitiken. I september 1996 gjorde manett undantag och sade rent ut att det kan återstå ett visstutrymme för att sänka reporäntan.

Någon enstaka gång kan det finnas ett litet utrymme förtolkningar. Så var det till exempel i slutet av 1996, närriksbanken hade sänkt reporäntan med nästan fem procentenheterunder knappt ett år och började fundera på om det kanske räckte.Då sade man att penningpolitiken idag är relativt väl avvägd.Det ytterligare utrymme som eventuellt finns för att sänkareporäntan är begränsat.

Marknaden tolkade detta som att reporäntan skulle sänkas mer ochfortsatte därför att handla ner de korta räntorna till straxöver 3,5 procent. Efter ett par månader blev det dock uppenbartatt riksbanken inte tänkte sänka mer just då – och sedan desshar det helt enkelt stått att penningpolitiken är väl avvägd.Därefter har också de korta räntorna hållit sig mycket nära fyraprocent. Så här enkelt har det inte alltid varit. Under deförsta åren med rörlig växelkurs var riksbanken betydligt merakryptisk och föreföll dessutom mycket osäkrare och oroligtsneglande på alla marknadsreaktioner.

När riksbanken under sommaren 1994 började höja reporäntan blevmarknaden tagen på sängen och riksbanken fick mycket skäll förden oväntade höjningen.

Och när man i efterhand tittar i riksbankens inflationsrapportfrån i juni 1994 är det verkligen inte konstigt. Där står detnämligen att det omedelbara inflationstrycket fortfarande ärlågt. Riksbankens inflationsmål för 1995 förväntas bli uppfyllt.Ändå började riksbanken höja reporäntan bara någon månad senare.Men till skillnad från i exempelvis Tyskland verkar man numerakunna lita på riksbankens signaler. Denna tydlighet ochpålitlighet uppnås genom att man från riksbankens sida håller ensträng självdisciplin.

Det är bara riksbankschefen Urban Bäckström och viceriksbankschef Lars Heikensten som uttalar sig ompenningpolitiken. Och de säger ingenting annat än det de harkommit överens om. Att fråga någon annan är ingen idé, de kommerinte att säga något.

Detta innebär en enorm skillnad jämfört med exempelvis Tyskland,där olika företrädare för Bundesbank ofta kan tala om ifallräntan skall höjas eller sänkas. De kan till och med säga att omexempelvis D-marken försvagas till 1,90 dollar så är det dagsatt höja reporäntan. Att säga något så precist om kronan ärabsolut förbjudet för riksbanksföreträdare. Å andra sidan är detyska beskeden inte mycket att lita på, vilket alla på marknadenär väl medvetna om.

På längre sikt är det naturligtvis inte lika lätt att säga vartreporäntan är på väg. Då gäller det att faktiskt noggrant plöjahela inflationsrapporten och försöka lära sig hur riksbankentänker och sedan göra sin egen bedömning.

Till skillnad från tidigare, då man från riksbankens sida oftasärskilt betonade någon viss indikator (till exempelproducentpriserna, produktionsgapet ellerinflationsförväntningarna), framhåller man nu snarare att manmåste göra en sammanvägning av många olika faktorer som påverkarinflationstrycket. Att inte i exakta siffror redogöra för hurriksbankens scenario för den ekonomiska utvecklingen ser ut ärkanske klokt. Risken är att enskilda statistiska uppgifter dåskulle ges en överdriven betydelse och att nästan allt skulleförvandlas till något att handla på på marknaderna. På det helataget är det Affärsvärldens bedömning att riksbanken både harblivit bättre på att kommunicera sina budskap om den framtidapenningpolitiken och att inflationsbedömningen förefaller meravälgrundad än tidigare. Ett av de värsta exemplen från tidigareär när riksbanken verkade tillmäta ett uppenbart tveksamt måttpå produktionsgapet i ekonomin orimligt stor betydelse förutformningen av penningpolitiken.

Utvecklingen på marknaderna talar också till riksbankens fördel.Att tioårsräntan har fallit till sin lägsta nivå på decennier,kronan förefaller rimligt värderad och de korta räntorna hållersig stabila är naturligtvis inte bara riksbankens förtjänst. Menriksbanken har uppenbarligen inte heller störtpenningmarknaderna med vare sig luddiga, svårbegripliga ellermissvisande uttalanden och bedömningar.

För all del är det nog ovanligt enkelt att vara riksbank just nu.Räntorna i omvärlden faller, ekonomin har just vänt uppåt ochinflationstrycket är fortfarande ganska avlägset. Det är intesom i USA, där Greenspan hela tiden måste visa att han tarinflationshotet på allvar, men samtidigt riskerar att sättaigång ras på börs- och obligationsmarknader om han tar i förmycket.

BILDTEXT: Riksbanken har blivit bättre på att kommunicera sinabudskap om den framtida penningpolitiken.