STORBRITANNIEN: Det sjudande arvet efter Thatcher

Vilket är att föredra? Den brittiska modellen med stora socialaspänningar och tillväxt? Eller den kontinentala med ökandesociala spänningar och stagnation? Inför det valet står Europaspolitiker i dag. Därför studerar många av dem med intresse vadbritterna åstadkommit.

År 1900 var Storbritannien världens rikaste nation. 1950 låglandet på tredje plats. Sedan gick det snabbt utför. Men under1980-talet började fallet bromsas och de senaste åren har landettagit sig uppåt. Det är inte dåligt. Och hade det inte varit förden nytillkomna konkurrensen från Hongkong och Singapore, skulleprestationen ha varit än mer imponerande.

Dan Corry, chefekonom vid det labouranknutna Institute forPublic Policy Research, uttrycker det så här: När vi skullestudera en väl fungerande ekonomi för tio år sedan åkte vi tillSverige. För tre år sedan var vi ofta i Tyskland. Numera stannarvi mest hemma.

Det finns tusentals tiggare och hemlösa i de brittiskastorstäderna. Men de positiva intrycken överväger. Här finnsköpcentra som myllrar av konsumtionsglad medelklass. Här finnsen nästan kalifornisk bredd inom tillväxtbranscher som IT, media,bioteknik och telekom. London har blivit ett världscentrum fördesign, musik och mode.

För all del. De servitriser och kassörskor, som håller det helarullande, tjänar sällan mer än 30 kronor i timmen. 31 procent avbarnen växer upp i familjer där ingen av föräldrarna har arbete.Medan högt avlönade, men lågt beskattade advokater och finansmänkan köra Ferrari, får arbetslösa hålla tillgodo med 5.000 kronori månaden i understöd.

KLASSAMHÄLLESådana klassklyftor skulle aldrig accepteras i övriga Västeuropa.Men skillnaderna har i alla fall slutat öka sedan 1990. Av denfattigaste tiondelen av befolkningen är det bara 25-30 procentsom utgör en permanent underklass, enligt det brittiskasocialdepartementet. Och de flesta engelsmän verkar tycka attdet missmod och den stagnation som dominerar på kontinenten ärett ännu sämre alternativ.

Därför lär labourledaren Tony Blair inte nämnvärt förändra deramar för den brittiska ekonomin som Margaret Thatcher drog uppi början av 1980-talet. Nuvarande premiärministern John Major ärfortfarande populär. Men stödet räcker inte. Väljarna är tröttapå de konservativa.

Partiet har skakats av skandaler (mutor, otrohet, med mera) ochverkar helt enkelt ha regererat för länge. Än viktigare är nogatt labouroppositionen dragit starkt åt höger sedan det senasteförlustvalet 1992, vilket gör att medelklassväljarna vågaröverge de konservativa.

Men åter till ekonomin. Den privata konsumtionen ser ut att växamed mer än fyra procent i år, och fastighetsmarknaden i Londonsförorter har vaknat till liv. Väntar en repris på 1980-talet?Storbritanniens ekonomi har ju åkt samma berg-och-dalbana somSveriges under de senaste 25 åren, med det välbekanta mönstretexpansion-eufori-krasch-mödosam uppbyggnad. Nej, så är det noginte. Bostadspriserna ligger till exempel fortfarande sjuprocent under 1990 års nivå.

Innebär detta också att britterna äntligen lyckats etablerauthållig tillväxt?

Det går inte att säga med säkerhet. I år väntas BNP växa med 3,5procent och konsumentpriserna stiga med ungefär lika mycket. Försvenskar, fransmän och tyskar, som tillbringat de senaste årenpå gränsen till deflation, verkar dessa inflationstal farligthöga. Men då skall man komma ihåg att Storbritannien har hafttillväxt ända sedan slutet av 1992. Och även om tillväxten ärstark i år och arbetslösheten faller ned mot sex procent 1997-98,tror ingen att konsumentpriserna ökar så värst mycket mer änfyra procent.

Om prognoserna stämmer, har alltså britterna kapat topparna påinflationen. Det kan innebära en ny era av stabil tillväxt.

FLEXIBILITETLandet tog sig oväntat snabbt ur den senaste lågkonjunkturen.Alla framgångarna är dock inte Thatchers eller Majors förtjänst.En orsak till de goda tiderna kan vara de senaste årens kraftigauppsving i USA, som svarar för hela 25 procent av försäljningenhos de 100 största brittiska företagen. Det är heller intekonstigt att BNP ökat så starkt de senaste åren eftersomproduktionstappet var så stort under 1990-92. Dessutom har Bankof Englands räntepolitik förts med mycket större skicklighetunder de senaste fem åren än under 1980-talet.

Men enligt Neil Mellor vid brittiska industriförbundet beror denlyckosamma kombinationen god tillväxt-låg inflation i hög gradpå att de brittiska bolagen numera så snabbt kan anpassa sinarörliga kostnader genom att minska respektive öka personalen.

Det är nog så att Thatchers avregleringar gjort att denbrittiska ekonomin, precis som den amerikanska, svarar snabbarepå justeringar i den ekonomiska politiken. Avregleringarnaensamma förklarar alltså inte medvinden, men de gör sannoliktuppgiften lättare för finansministern och centralbankschefen.Det mesta tyder nu på att britterna har lyckats få upptillväxten till cirka två procent per år över en konjunkturcykel.Det låter kanske blygsamt, men innebär att landet faktisktkommit tillbaka till de BNP-tal som gällde på 1950-talet ochförsta halvan av 1960-talet.

I många avseenden är Storbritannien bättre skickat att klara detbegynnande 2000-talets utmaningar än resten av Europa:

Skatterna är låga. Det innebär att det finns utrymme för vissasociala reformer vilket inte är fallet på andra håll.Statsutgifterna har konstant legat på 42-43 procent av BNP sedan1980 mot ett EU-genomsnitt 1995 på 50 procent och 67 procent iSverige.

Det finns ingen tickande pensionsbomb. Orsaken är en modig(säger ekonomerna) eller hänsynslös (säger pensionärerna)omläggning av pensionssystemet i början av 1980-talet.

Den nedgång i industrijobben som skett över hela västvärlden hari Storbritannien kompenserats. Det har dels skett med en mängdosäkra deltidsjobb, dels med en snabb sysselsättningsökning inomIT, media, underhållning och finanser. 3,5 miljoner britterarbetar inom bank och finans. Det motsvarar en andel av BNP på18 procent(!) mot 20 procent för tillverkningsindustrin.

Inom branscher som bilar, läkemedel och elektronik ärproduktionsapparaten i världsklass tack vare ett stritt inflödeav utländska investeringar.

Thatcher och Major har gjort ett stort nummer av förmågan attlocka till sig utländska investeringar. De senaste tio åren harStorbritannien fått i snitt 40 procent av de japanska och 45procent av de amerikanska investeringarna i EU. Detta är cirkatre gånger mer än som motiveras av landets storlek (15 procentav EU:s totala BNP). En hel del beror på sådant som vare sig harmed ekonomi eller politik att göra. Dit hör språket, som gör attinflyttade amerikaner, koreaner och japaner känner sighemmastadda. En annan faktor är det geografiska läget med braflyg- och båtförbindelser.

LÅGA SKATTER, FÅ REGLERINGARMen allra viktigast är själva investeringsklimatet. De lågaskatterna och de fåtaliga regleringarna ger lägreproduktionskostnader än på kontinenten. Detta har väckt ont blodbland flera av EU-bröderna, som anser att britternas skepsistill det så kallade sociala protokollet innebär illojalkonkurrens och social dumping.

Britterna har hittills tagit lätt på kritiken och menar att deti själva verket är tyskarna, fransmännen och italienarna som äravvikare genom sina stela arbetsmarknader och höga skatter.Toyotachefens oro över Londons fientlighet till EMU (se Afv nr6/97) har dock satt fingret på en öm punkt. Storbritannien blirknappast lika attraktivt om man permanent stannar utanför denkommande eurozonen.

Men de utländska investerarna kan i gengäld låta sig lugnas avatt labour på sistone uttalat sig något mer positivt än tidigareom EMU.

Vidare säger partiet ja till det sociala protokollet i dessnuvarande, föga långtgående skepnad. Tony Blair har dockuttryckt stor tveksamhet till ambitionerna om att fyllaprotokollet med mer innehåll.

Försiktigheten är begriplig. Man bör inte ändra alltför mycket iett vinnande lag. Och labourledaren ser ut att ta över enekonomi i full blom. Parlamentsvalet måste hållas senast i majoch allt annat än en labourseger vore en sensation.Opinionsmätningarna det senaste året har stadigt givit labouröver 50 procent av rösterna mot 30 procent för de konservativaoch resten fördelat på småpartier.

Labours valmanifest är nästan helt fritt från dyra reformlöften.Undantagen är det eftersatta statliga skolväsendet, som skall fåmer pengar via en så kallad övervinstskatt på de privatiseradeel- och vattenbolagen. En annan viktig punkt är införande av enminimilön, som kan betyda en hel del för att minska de socialaorättvisorna. De flesta bedömare räknar också med vissaskatteskärpningar för företag och höginkomsttagare, främst viaminskade avdragsmöjligheter.

Ändå ler storföretagscheferna vänligt när de träffarlabourpolitiker. Några drastiska politikskiften inte lär kommapå fråga.

Det finns en enkel förklaring till de anspråkslösareformambitionerna. Huvudorsaken till att Thatcher och Majorkunde tämja facket och regera så länge är nämligen denstrukturkris som nationen gick igenom på 1970-talet. Problemenställdes på sin spets under den så kallade missnöjesvintern 1978–79. Pia Helena Ormerod, VD för Svenska Handelskammaren ochmångårig Londonbo, minns hur samhällsmaskineriet brakade ihop.Hon minns hur strejkerna gjorde att maten kallnade på spisen ochde avlidna blev liggande i bårhusen, därför att elverksanställdaoch dödgrävare togs ut i konflikt. Hon minns den dåvarandelabourregeringens maktlöshet. Det är mot den bakgrunden manskall se tillförsikten och stoltheten bland dagens brittiskapolitiker och företagsledare.

LONDONBÖRSEN LEVER SITT EGET LIVOm Storbritannien är framtidens europeiska ekonomi, varför hardå Londonbörsen släpat efter de senaste åren?

Det hela är inte så enkelt. Aktieindex är nämligen inte någonpålitlig mätare för hur det går för den nationella ekonomin.Vore det så, skulle Stockholm knappast ha haft den bästabörsutvecklingen av alla industriländer sedan 1971. Nej,börsbolagens värdering styrs mer av andra faktorer. En viktigfaktor är hur stor andel av förädlingsvärdet som företagenrespektive de anställda lyckas kapa åt sig. I USA harreallönerna fallit kraftigt sedan 1975. I Sverige har företagensandel av förädlingsvärdet ökat från 27 procent av BNP 1990 till36 procent 1995, framför allt tack vare kronfallet. IStorbritannien, däremot, har förändringarna varit små.Reallönerna fortsatte faktiskt att öka även underlågkonjunkturen 1990-92.

En annan viktig förklaring är bolagsvärderingarna. De svenskabörsbolagen var mycket lågt värderade, när valutaregleringen ochrösträttsbegränsningarna togs bort på 1980-talet. Den starkaStockholmsbörsen beror alltså i hög grad på en successivanpassning av värdena. I London fanns inget sådantökningsutrymme.