Styrelserna: Omvärlden tränger sig på i styrelserummen

Den styrelse som måste driva på VD, måste snart driva ut honom.Ungefär så lär professorn och företagsdoktorn Ulf af Trolle hauttryckt sig om en av styrelsearbetets kärnfrågor. En styrelsefår alltså varken ta makt av en verkställande direktör ellerbehålla en VD som visar sig foglig. Då sätts företagetsöverlevnad i fara. En svag chef kan inte och skall inte hellerbalanseras av någon styrelsemedlem med extra uppgifter iföretaget.

Förändringsarbetet måste istället drivas av den person som harställningen, energin och det dagliga kontaktnätet i företagetalltså den verkställande direktören. Styrelsemedlemmarna skallbara stödja och kontrollera, inte leda.

BEPRÖVAD MODELLDen svenska ledningsmodellen, som i sin renodlade form sägerdetta, är väl beprövad. Rollspelet mellan den chef som haransvaret och dem som är satta att kontrollera honom, ärtydligare definierat än i många andra länder. Det finns ingenanledning att ändra på modellen. Troligare är att deanglosaxiska länderna kommer att gå i en riktning som liknar densvenska. Varför har då så många svenska storföretag gjort avstegfrån den renodlade modellen? Affärsvärldens genomgång för någraveckor sedan visade ju att inte mindre än ett dussin av deriktigt stora bolagen har sin förre VD som styrelseordförande.

Det är inte bara den nu avgångne Bo Berggren i Stora som bevakarsitt livsverk med styrelseklubban i hand. Framgångsrika tidigareVD:ar som Percy Barnevik, Anders Scharp, Tom Hedelius, Bo Rydin,Sven Ågrup och Rune Andersson sitter alla där och sneglar överaxeln på sina efterträdare. Så har det varit länge i svenskstorföretagsamhet, även utanför familjebolagssfären.Karriärvägen in i styrelsen växte fram under en period dåsvenska företag inte var utsatta för särskilt stora yttrepåfrestningar. VD satt oftast kvar till pensionen ochordförandeskapet var inte särskilt betungande. Tillsammans medolika andra styrelseposter var det en lagom nedtrappning i 65-70–årsåldern.

Visst gnälldes det mellan ordförande och VD även på den tiden.Men styrelseordföranden var så gammal att han i allmänhet barahade några år kvar. Tids nog skulle VD bli herre i eget hus.

NYA TIDERI dag är det annorlunda. Verkställande direktörer ärförbrukningsartiklar som byts ut efter fem-tio år. Endast ifamiljeföretagen sitter de till pensionsåldern. Arbetet ärmycket mer krävande i en värld, som med jämna mellanrum kastarin företag i kriser. Direktörer har också mycket bättre betalt,vilket gör att de själva väljer att gå in i styrelseperioden 12–15 år tidigare. De har många år av sin aktiva ledartid kvar,vilket gör att det numera är styrelseordförande som kan väntasöverleva VD och inte tvärtom. VD:s makt riskerar att bli farligtbeskuren.

Samtidigt har omvärldens krav förändrats i grunden. I densvenska modellens värld var vinsten bara en av de variabler medvilka man mätte företagets framgång. I minst lika hög gradhandlade det om att hålla kreditgivare och anställda nöjda.Aktiemarknaden var en marginell företeelse i styrelserummen. Ochkunder och konkurrenter behövde man heller inte bekymra sig såmycket om. I Curt Nicolins Asea, till exempel, talades detsällan om marknadsföring på direktions- eller styrelsenivå,desto mer om teknik och produktion.

HÅRDARE GRANSKNINGI dag driver svenska och utländska aktiesparare via förvaltareoch fristående mellanhänder en hård granskning av börsföretagen.Aktieägarvärdet överskuggar allt annat. Den hårdainternationella konkurrensen gör också företagsledning allt merkomplex. Kunskaper åldras snabbt. Kravet på styrelsemedlemmarnahar således ökat, samtidigt som de klarar av att förstå enmindre del av den verklighet som företagen arbetar i. En alltstörre del av företagets relevanta kunskap finns numera utanförstyrelsen. De yngre människor som dagligen arbetar iorganisationen får mer makt, eftersom gamla erfarenheter inte ärlika mycket värda som tidigare. Ändå måste styrelsen betydligtoftare än tidigare ta ställning till frågan om chefsbyte ellerstrategibyte.

FÖRSVARARNAFöretagshistorien vimlar av chefer som försvarat gamla val avstrategier. Volvoordföranden Pehr G Gyllenhammar, till exempel,drev en Renaultaffär som yngre medarbetare slutat tro på. Attdet blev just Renault berodde på faktorer som låg fleradecennier bakåt i tiden.

Praktiskt taget alla framgångsrika direktörer har liknandebindningar till gamla strategiska vägval. Percy Barnevikförknippas med ABB:s strategier. Anders Scharp var med i dentrojka som skapade det internationella Electrolux. Tom Hedeliusdrev Jan Wallanders idéer vidare. Det var Bo Rydin som valdeSCA:s satsning på förädling och Sven Ågrup som beskar detvildvuxna AGA-trädet in till stammen. Rune Andersson gjorde omett litet gummibolag till gruv- och verkstadsföretag.

RISK FÖR PRESTIGEAtt kunna historien är inte fel. Några av dessa ledare ärförmodligen flexibla och prestigelösa när kraven på förändringkommer. Men hur stor är risken att nödvändiga förändringarstoppas av personliga prestigeskäl? I en värld med starkare kravpå flexibilitet och förändring är det därför rimligt att väntasig sig att allt färre VD:ar befordras till styrelseordförande isina egna bolag. Någon bristsituation behöver inte uppstå,eftersom de kan byta klubbor med varandra. Kanske kommer någraav de nämnda att byta klubba redan i år?

BILDTEXT: Percy Barnevik och Anders Scharp är två av dem somhåller ett vakade öga på sina efterträdare på VD-posten från sinapositioner som styrelseordförande.