Tjugo år av förträngning

På SVT och SR lade man pannorna i bekymrade veck över det nya, osäkra världsläget. På försvarsstaben – där jag själv råkade arbeta vid denna tidpunkt – var stämningen om möjligt ännu mera tryckt. Inte nog med att underrättelsetjänsten hade missat det strategiska jordskred som var på gång, nu skulle dessutom decenniers uppbyggd kompetens bli värdelös.

Experter på Östtyskland och Polen insåg att de måste se sig om efter en alternativ födkrok. Den stabila värld där säkerhet var lika med koll på sovjetiska kärnstridsspetsar och luftlandsättnings­divisioner skulle ersättas av något annat, oklart vad.

Det hela kändes i stort sett ganska onödigt.

Några djupare politiska spår i Sverige avsatte inte realsocialismens sammanbrott. Efter 1991 följde visserligen en kort period med liberal regering och ökenvandring för kommunistpartiet, men snart var ordningen återställd.

Om kommunismens bankrutt var ett icke-fenomen för tjugo år sedan är det ännu tydligare i dag. Ta exemplet Jan Guillou. Är det någon som tror att en enda ung läsare kommer att bojkotta hans böcker för att han arbetade åt KGB?

Naturligtvis inte. Efter Expressens avslöjande lär Guillou sälja mer än någonsin, vilket knappast hade varit möjligt i något annat europeiskt land.

Eller ta exemplet Lars Ohly. Två decennier efter murens fall ligger det svenska kommunistpartiet bra till inför riksdagsvalet, med goda chanser att ta plats i nästa regering. Frågan är vilka ministerposter Vänstern i så fall ska få.

Försvar? Finans? Näring? Utrikes? EU?

Den fantastiska ironin med Berlinmurens nedmontering var att kommunismens revolutionära dröm besannades. I land efter land i östra halvan av Europa gjorde arbetarna uppror mot arbetarstaten.

Proletariatets diktatur, tanken att de egendomslösa och minst utbildade skulle härska oinskränkt, var en bisarr idé som föddes ur industrialismen. Det var en typisk 1900-talsgrej – utopisk, teknokratisk och fantasilös på samma gång.

I det demokratiska Sverige fortsatte arbetarrörelsen att dominera politiskt ända fram till 2006. Nu är förutsättningarna emellertid ändrade.

Om Socialdemokraterna väljer att även framdeles betrakta sig som en arbetarrörelse, men utan arbetare och med en politik som främst riktar sig till dem som inte arbetar, kan partiet kyssa sin unika position farväl.

Om Mona Sahlin förlorar riksdagsvalet 2010 beror det på att hon har lyssnat för mycket på rörelsen, till exempel när den ville ta med Lars Ohly i regeringsunderlaget. I vilket fall som helst blir valet en senkommen anpassning till det som hände vid Brandenburger Tor för tjugo år sedan.

Till Sveriges försvar ska sägas att omvärlden inte heller jublade den där magiska natten, inte heller fattade vad som var i görningen.

Vid den sovjetiska politbyråns möte den 9 november 1989 diskuterades inte Tyskland över huvud taget. I stället behandlade man en panikrapport om de baltiska staternas planer på utträde ur unionen, och de möjliga effekterna i Ukraina.

Storbritanniens Margaret Thatcher var lika glasklar som cynisk: ”We do not want the reunification of Germany.”

USA:s George Bush tyckte först att kommunistiska generaler och politruker skulle fortsätta att styra, I stabilitetens namn. Efter ett möte med långhåriga ungerska dissidenter före murens fall konstaterade presidenten att ”These really aren’t the right guys to run the place.”

Ingen förutsåg 1989 men alla kunde förklara det efteråt, som en historiker uttrycker saken. I Sverige har vi fortfarande inte dragit slutsatserna och tagit konsekvenserna.ª