Tronskiftet

Solbränd, kortklippt och som alltid elegant. Med översta skjortknappen avspänt uppknäppt förberedde sig Bonnierägda TV4-gruppens vd Casten Almqvist för att pressa sin nytillträdde kollega på SVT, Hanna Stjärne, på TV4:s scen i Almedalen. Visby badade i junisolen, men de mörka molnen över Sveriges mediebransch tornade upp sig från i stort sett alla håll med oförminskad styrka. Facebook och Google glufsar i sig annonspengarna. De svenska mediehusen vet att deras gamla affärsmodeller krackelerar. Alla vill in i den digitala framtiden. Men hittills har få levererat svaret på hur de analoga intäkternas bortfall ska kunna kompenseras.

Det var den sista dagen i juni i år. Almqvist, som tidigare i karriären fått smeknamnet Casten med kvasten för sin förmåga att skära kostnader, skulle fråga ut Stjärne om det speciella ansvar som SVT har i och med sin särställning som licensfinansierat medieföretag som konkurrerar med de kommersiella om publikens gunst. Men vad som skulle bli Castens hörna blev snart i stället Hannas hörna, tasslades det bland medieeliten i publiken.

Hon tog taktpinnen och pressade TV4:s vd om det kontroversiella beslutet ett drygt år tidigare att skrota Fyrans lokala nyhetsredaktioner, för att säkra kassakons digitala transformation. Konkret har de 127 journalisterna som sades upp ersatts av ett 60-tal personer som jobbar med teknikutveckling.

– En otroligt spännande kategori som representerar det faktum att tekniken måste flytta in i samma finrum som det redaktionella hos oss. Den förändringen är jag väldigt stolt över, sa Casten Almqvist för att försvara att han hade skrotat i stort sett halva kanalens nyhetsverksamhet.

Almqvist tog sedan på beprövat företagsledarmanér tillbaka initiativet genom att ställa en fråga till sig själv:

– Hur skulle jag vilja summera TV4 under min tid? I någon form av drömvärld skulle jag vilja stå på någon scen någonstans, typ på någon kreddig seminarieaktivitet som Almedalen eller Ted i Kalifornien och berätta hur det gick till att förändra en traditionell broadcaster med en ganska liten marknad som levde på linjär tv och egentligen enbart analoga reklamintäkter, till ett modernt mediebolag på publikens villkor. Hur gick det till, för det gick bevisligen, sa Casten Almqvist.

Han kunde lika gärna ha talat för hela Bonnier­koncernen. Sveriges största medie­bolag som trots många år av dramatisk strukturomvandling fortfarande är tungt beroende av krympande analoga reklam­intäkter.

I fjol var bara 15 procent av Bonniers intäkter uthålliga eller växande, enligt koncernchefen Tomas Franzén.

– 85 procent av våra intäkter är under press på grund av ny teknik och nya konsumtionsmönster. Traditionellt bygger Bonniers framgångar på innehåll och trovärdighet i våra varumärken, men det vi måste göra nu är att bli bättre på digital teknik och distribution, sa han på it-konferensen Sime i fjol.

***

Casten almqvist var visserligen ovanligt synlig under årets Almedalsvecka men han stod inte i centrum för journalisternas, pr-konsulternas och mediedirektörernas intresse. Nyheten på allas läppar var i stället uppgifterna i den norska affärstidningen Dagens Næringsliv att Bonnier förberedde ett bud på Aftonbladet. Under en paneldiskussion bekräftade Dagens Nyheters och Expressens vd Gunilla Herlitz att man verkligen räknade på affären.

– Det är ett ägarbeslut, men självklart välkomnar vi Aftonbladet till Bonnier News och Gjörwellsgatan, sa Herlitz, med sedvanlig självsäkerhet på TV4:s scen i Almedalen.

Att Bonnier, som redan äger Dagens Industri och HD-Sydsvenskan, vid sidan av DN och Expressen, skulle lägga under sig konkurrenten Aftonbladet är en tanke som är minst sagt svindlande. Aftonbladet är inte bara Expressens betydligt större konkurrent, som man ständigt tävlar och jämför sig med, utan också en ytterst lönsam sådan. Förra året omsatte Aftonbladet drygt 2 miljarder kronor, visade ett rörelseresultat på 245 miljoner och hade 3,2 miljoner läsare om dagen, varav merparten på sajten. Men inte nog med det. Aftonbladet är också själva kärnan i den norska mediekoncernen Schibsteds svenska verksamhet. Lönsamma sidoverksamheter som annonssajten Blocket, katalogtjänsten Hitta.se, prisjämförelsesajten Prisjakt.nu och lånesajten Lendo bildar tillsammans med den publicistiska produkten Aftonbladet.se ett väjoljat maskineri av online-tjänster.

– Den publicistiska verksamheten är central, men den är samtidigt bara en av flera samverkande komponenter i Schibsteds affärsidé, säger Stefan Melesko, docent i medie­ekonomi vid Jönköpings universitet.

Att Schibsted skulle välja att sälja det hjul kring vilket det svenska maskineriet snurrar framstår som svårbegripligt för en utomstående.

– Vi ska nog kunna bereda plats i Expressenhuset, kommenterade Expressens chefredaktör Thomas Mattsson.

Det är möjligt att Gunilla Herlitz de facto givit en finansiell rådgivare i uppdrag att räkna på ett bud på Aftonbladet (enligt uppgift Nordea). Men insiktsfulla bedömare tror inte att det egentliga syftet var att lägga ett konkret bud för att ta över Schibsteds svenska verksamhet. Det handlar i stället om ett taktiskt utspel med adress till koncernledningen och huvudägarna i Norge. Dels, menar Affärsvärldens källor, ville Bonniers signalera att de inte stillatigande tänkte se på när Schibsted köper bostadsannonssajten Hemnet.se, och därigenom skapa ett de facto-monopol även på den marknaden. Dels var avsikten att väcka intresse hos Schibsted för en strukturaffär där Aftonbladet fusioneras med Expressen.

***

Mediebranschen har alltid varit konjunkturkänslig, på gott och ont. Orsaken är det stora beroendet av annonsintäkter. I goda tider är tv-kanalerna och tidningarna fyllda av reklam. I dåliga skär annonsörerna ner på sina marknadsföringsbudgetar – reklam­avbrotten blir färre och tidningarna tunnare.

Så var det, men så är det inte längre. Sveriges ekonomi växer på bra, mediebranschen hänger inte alls med. Orsaken är den snabba digitaliseringen. Allt färre läser pappersmagasin, tidningar och tittar på linjär-tv, som den traditionella tablålagda televisionen kallas. I stället är det nätet som gäller, i alla dess former. För läsare och tittare, absolut, men i nästan ännu högre grad för annonsörerna. Internet är sedan 2012 Sveriges största reklammedium.

Medierna i allmänhet och pressen i synnerhet är därför inne i en intensiv strukturomvandling, där det gäller att migrera läsare och annonsörer från papper till digitala kanaler som datorer, läsplattor och smart­phones. Aftonbladet och Expressen, som länge var Sveriges största tidningar med en sammanlagd försäljning på 1 miljon tidningar om dagen, lyckas numera bara ta betalt för omkring 100 000 exemplar vardera en dålig dag. Följdriktigt är de inte längre i första hand papperstidningar, de är internetportaler och applikationer.

Och fort har det gått. All-time-high för dagstidningar, sett till lönsamhet, var år 2006. Då låg nettomarginalen på 12 procent, enligt statistik från Myndigheten för radio och tv. I fjol var den marginalen nere på 2 procent, vilket ändå är en förbättring mot året före. De samlade svenska tidningsupplagorna är nu nere på samma nivåer som på 1960-talet. Om inflationen räknas in har annonseringen i svensk dagspress halverats sedan år 2000.

Tidningshusen svarar med att sänka kostnaderna och höja prenumerationspriserna. Men också genom konsolidering. Bonnier köpte i fjol Sveriges största lokaltidning Helsingsborgs Dagblad och blev därmed åter landets största dagstidningskoncern, sett till omsättning. Tvåa är Göteborgsbaserade Stampen, som dock har svåra lönsamhetsproblem (se Affärsvärlden nr 45/2014). Trea är norska Schibsted, som i fjol var det lönsammaste tidningshuset i Sverige. Ja, Schibsted är det lönsammaste mediebolaget alla kategorier i Norden. Mer om det strax. Och bolaget håller på att bilda en allians på tidningssidan med lokaltidningskonglomeratet Mittmedia. Schibsted lägger in Svenska Dagbladet i ett gemensamtägt bolag tillsammans med Mittmedias närmare 30 lokaltidningar i södra och mellersta Norrland. Just nu håller bägge parterna på att granska varandras bolag i en så kallad due diligence. Blir affären av som tänkt så blir Mittmedia huvudägare med 70 procent. Schibsted minskar alltså sin närvaro på den svenska tidningsmarknaden.

En annan strategi för att få fart på de tynande tidningshusen, vid sidan av besparingar, prishöjningar och konsolidering, är att slå mynt av nätläsarna. Hittills har Schibsted varit mest framgångsrik med Aftonbladet som motor, Sveriges största svenska sajt sett till antalet besökare, efter de internationella jättarna Google och Facebook.

Det är främst unga som överger papperstidningen. Tendensen är densamma på tv-marknaden, där de unga väljer Googleägda Youtube framför SVT, TV4 och TV3. Men processen har inte gått lika långt där. Inte minst har annonsörerna stannat i tv-mediet. Faktum är att det i fjol var omsättningsrekord på svenska reklam-tv-marknaden. Totalt omsattes drygt 21 miljarder kronor, en ökning på 5 procent, enligt Mediavisions årliga branschrapport. Men få tror att utvecklingen består.

För bakom tillväxten står nya globala aktörer, som Netflix och HBO, som endast finns på internet. Dessa två har på kort tid slagit in på den svenska mediemarknaden och är i dag etta respektive trea, där HBO är på god väg att passera tvåan, Stenbecksbolaget MTG:s Viaplay.

Mediemarknaden är kort sagt under kraftigt omställningstryck. Det är vinna eller försvinna som gäller.

***

I 180 år har namnet Bonnier varit synonymt med mediemakt. Först som boktryckare, senare som tidningsmagnater. Men Bonnier-familjen förlorade dominansen när kommersiell tv kom till Sverige omkring 1990 då i stället Jan Stenbecks bolag blev ledande. Liknande problem har Bonnier på internetmarknaden.

Bonniers gick in i den globala finanskrisen 2009 med en hårt ansträngd balansräkning. Innan annonskonjunkturen störtdök hade den gamla koncernen gjort tre spektakulära förvärv. Två av dessa var man i princip tvingade till, ett var självvalt.

2004 hade Schibsted siktat in sig på det då börsnoterade TV4, där Bonniers var största ägare men saknade egen majoritet. Norrmännen hade räknat noga och kommit fram till att ett helägt TV4 med fördel skulle kunna integreras med Aftonbladet. Redaktioner skulle kunna slås ihop, annonssamarbeten göras och gränserna mellan rörliga bilder och skrivna texter suddas ut i ett nytt svenskt mediehus. I hemlighet började Schibsted dammsuga aktiemarknaden på TV4-aktier. När det uppdagades att Bonniers norska konkurrent var på god väg att ta över makten i TV4 tvingades dåvarande koncernchefen Bengt Braun och styrelseordföranden Carl-Johan Bonnier, som bägge gjort sig kända för en defensiv hållning, agera för att inte tappa greppet om Sveriges största kommersiella tv-kanal. Genom att först sätta hård press på de mindre aktieägarna att inte sälja till Schibsted och sedan ingå en allians med riskkapitalbolaget Proventus lyckades Bonnier koppla greppet om TV4 med stöd av finska Alma Media som satt på 23 procent av aktierna i TV4. I början av 2005 lyckades man mota ut Schibsted som alltså misslyckades med sin överrumplingstaktik. Men det var en dyrköpt seger. Transaktionen med Alma Media var invecklad men i slutänden fick Bonnier punga ut med 4,2 miljarder kronor. Schibsted kunde sedan sälja sina TV4-aktier med god avans, medan Bonnier fick skuldsätta sig för att förvandla TV4 till ett helägt och avnoterat dotterbolag.

Med facit i hand var köpet av TV4 framgångsrikt. Samma sak kan inte riktigt sägas om köpet av betal-tv-bolaget Canal Plus 2008. Kanalen, som specialiserat sig på sport och långfilmer via abonnemang, hade dragits med förluster och TV4 hade visat intresse tidigare. Men då hade Canal Plus erbjudande haltat och dessutom saknade TV4 de finansiella musklerna. Nu hade man emellertid Bonnier-koncernen i ryggen samtidigt som Canal Plus satt på de åtråvärda rättigheterna för Allsvenskan och spanska ligan. Men det viktigaste skälet till att TV4 ansåg att tiden var mogen var att konkurrenten MTG också visade sig beredd att köpa. Om MTG, som redan ägde betal-tv-bolaget Viasat, också lade under sig Canal Plus så skulle det innebära att man helt kontrollerade den svenska betal-tv-marknaden. TV4 skulle därmed få se sig krossat på marknaden för sporträttigheter. Bonniers nytillträdde vd Jonas Bonnier, till karaktären betydligt mer offensiv än sin föregångare Bengt Braun, gav TV4:s Jan Scherman klartecken att köpa av Canal Plus för cirka 3 miljarder kronor. Så småningom bytte bolaget namn till C More. Tanken var att TV4 och C More tillsammans skulle köpa sporträttigheter som kunde distribueras i både betal- och tablå-tv samtidigt som det breda TV4 användes som marknadsföringskanal för att förse C More med nya abonnenter.

Flera faktorer medverkade till att prislappen på C More/Canal Plus blev hög. För det första genomförde säljaren en budgivning där både MTG och Telenor trissade upp priset. För det andra ingick sändningsrättigheterna för både Allsvenskan och Premier League i priset. När sedan de viktiga rättigheterna till den engelska fotbollsligan bjöds ut för omförhandling hade inte C More råd att bjuda över MTG.

– Man ska komma ihåg att C More inte var en dålig affär när TV4 köpte, men det blev en dålig affär, säger Jan Scherman, tidigare koncernchef för TV4 och numera vd för Aftonbladet TV.

Hittills har ekvationen varit svår att räkna hem. 2013 summerades C Mores förlust i rörelsen till 300 miljoner kronor, 2014 blev tappet en halv miljard.

Bonniers tredje storaffär var köpet av 18 amerikanska magasinstitlar från Time Inc just innan finanskrisen slog till. Inte nog med att prislappen på 3 miljarder kronor var hög. När den amerikanska konjunkturen kollapsade blev koncernens amerikanska dotterbolag en gökunge. Enligt uppgift ska Bonnier under fem år ha förlorat uppåt 20 miljoner dollar på de amerikanska tidskrifterna. De senaste två åren har det ryktats om en försäljning, bland annat ska det amerikanska mediehuset Hearst ha lagt ett bud, men backat ur då Bonniers ville ha för mycket betalt.

Samtliga dessa tre förvärv finansierades genom ett djupt tag i koncernens kassa – och rejäla banklån. 2009, när den ekonomiska krisen hade spritt sig med full kraft till Sverige, stod Bonnier med en nettoskuld på drygt 7 miljarder kronor. Ett år senare hade den ökat med 900 miljoner kronor och i branschen började det spekulerats en styckning av bolaget för att hindra att mediekoncernen rasade ner för ruinens brant. Räddningen blev en strukturaffär där klenoden SF Bio såldes av till bolaget Nordic Cinema Group, som Bonnier samäger med investmentbolaget Ratos. Affären inbringade 3 miljarder till kassan just när det behövdes som bäst. Samtidigt vände konjunkturen uppåt och med den stärktes rörelseresultatet för framför allt koncernens bok- och tidningsdelar.

Bonnier red ut stormen, dels genom att hårdbanta kostnaderna på främst de svenska tidningsredaktionerna, dels genom det rekordlåga ränteläget som har gjort nettoskulden hanterbar. Frågan är hur man tar sig framåt i det alltmer digitaliserade medielandskapet.

Dags- och kvällspressen tog första smällen när läsarna och annonsörerna sökte sig till nätet. Näst på tur står tv. Affärsmodellerna för både linjär-tv och betal-tv skakar i sina grundvalarna när mediekonsumenterna blir alltmer interaktiva i sina val och dessutom hittar nya leverantörer.

***

Bonnier är fortfarande Nordens största mediekoncern, sett till omsättning. Men lönsammast är den inte, vare sig i procent eller absoluta tal. Mätt efter dessa två parametrar är norska Schibsted störst. Bolagets aktier har stigit 150 procent på Oslobörsen de senaste tre åren. Koncernen värderas till 63 miljarder norska kronor (numera ungefär lika många svenska). P/e-talet, alltså antalet årsvinster som bolaget värderas till, ligger på nästan 80, en nivå som normalt är reserverad för förhoppningsbolag. Om Bonnier vore börsnoterat, skulle koncernen då värderas till samma nivåer? Ytterst tveksamt. Vinsttillväxt, omsättningstillväxt och inte minst affärsmodellen talar alla till Schibsteds fördel.

För det som gör att Schibsted värderas till samma multiplar som snabbväxande it-bolag är inte media i traditionell mening utan köp- och säljmarknader på internet. I Sverige är det synonymt med Schibsted-ägda Blocket. Den norska motsvarigheten heter Finn. I Frankrike har koncernen Le Bon Coin, Schibsteds värdefullaste tillgång. Den brittiska banken Barclays värderar Le Bon Coin till 28 miljarder kronor i en färsk analys, alltså knappt hälften av Schibsteds totala börsvärde. Totalt agerar Schibsted på närmare 30 marknader och expanderar snabbt. Planen sägs vara att tävla med giganter som Facebook och Google genom att kunna erbjuda ett globalt annonsnätverk.

Med tanke på att Bonnier de senaste åren snarare har stått stilla än legat på offensiven, och att omsättningen genereras i verksamheter som vd Tomas Franzén säger till 85 procent ”är satta under press” torde en värdering snarare ligga i samma härad som MTG. Stenbeckskoncernens mediebolag värderas på Stockholmsbörsen till 15 gånger nettoresultatet. Bonnier har de senaste åren haft kraftigt varierande resultat, precis som Schibsted. Men om tioårssnittet på 930 miljoner kronor håller i sig ger det ett börsvärde på Bonnier på cirka 14 miljarder kronor. Räknar man på Bonnier med samma multiplar som aktiemarknaden värderar Schibsteds svenska verksamhet, hamnar man lite högre. Men hur man än räknar är värdet på det traditionstyngda svenska mediehuset knappast ens en tredjedel av den norska konkurrentens.

Schibsteds bas är något så omodernt som morgontidningar. I Sverige äger koncernen Aftonbladet och Svenska Dagbladet, i Norge landets största morgontidning Aftenposten och den största kvällstidningen, VG. Det som gör att Schibsted sticker ut, inte bara i Norden utan i hela medievärlden, är att bolaget tämligen osentimentalt anpassar sig efter kollapsande traditionell affärsmodell och i stället har byggt om huset efter en verklighet där amerikanska jättar som Google, Facebook och Twitter, liksom nya kinesiska aktörer, är de relevanta konkurrenterna. Läsarna på Aftenposten.no, Vg.no och Aftonbladet.se identifieras och följs, liksom deras sökmönster på Schibstedsajter som Blocket, Finn.no, Lendo, Prisjakt, Hitta.se.

Med det tänkandet är de starka varumärkena som dagstidningarna besitter mycket värdefulla. Men själva papperstidningarna är inte viktiga.

– Vår affärsidé är att bygga en stark digital mediekoncern och utifrån beståndsdelarna skapa ett digitalt ekosystem. Och när jag läser min morgontidning så ger jag inte ifrån mig några data överhuvudtaget, så papper passar väl inte så jättebra hos oss, sa Schibsteds Sverigechef Raoul Grünthal i en intervju i Affärsvärlden i våras.

En annan fördel Schibsted har jämfört med Bonnier är just börsen. För tre veckor sedan tog Schibsted på bara några timmar in 2,7 miljarder norska kronor i en riktad emission till institutionella ägare.

Pengarna ska användas för att stärka kapitalbasen och till ”strategiska uppköp” inom rubrikannonser online. Bonniers hade aldrig kunnat be sina 85 privata ägare ur familjen om samma sak.

Den som vill kan tolka Schibsteds emission som en replik på Bonnier-vd:n Tomas Franzén, som i fjol sa att koncernen ska investera 2 miljarder kronor i ny teknik under de närmaste åren.

– Vi kommer att lansera en rad nya produkter och tjänster framöver, jag tror att vi kommer att överraska marknaden, sa Franzén.

Både Schibsted och Bonnier har alltså flera miljarder var, pengar öronmärkta för att köpa nya heta bolag, och som bränner i fickan. Och nu är de på kollisionskurs om Sveriges femte största sajt.

***

Fastighetsmäklarnas annonser spelar alltjämt en viktig roll för de tryckta tidningarna, men affären flyttar sakta men säkert till nätet. Bostadssajten Hemnet vänder sig till bostadsköpare över hela Sverige och hade våren 2015 2,6 miljoner unika besökare i veckan och cirka en miljon bostadsvisningar per dygn. Sidan startades 1998 och ägs i dag gemensamt av Fastighetsmäklarförbundet, Mäklarsamfundet, Fastighetsbyrån och Svensk Fastighetsförmedling. När nu ägarna bjuder ut Hemnet till försäljning inser de bägge stora mediehusen att det är en biljett till digitala intäkter. Men det är två till karaktären vitt skilda spelare som ger sig in i budstriden.

För norska Schibsted, som redan äger fem av Sveriges tio största sajter, skulle Hemnet bli ännu en digital annonsplattform som enkelt kan integreras i verksamheten. För Bonniers är det snarare en möjlighet att hänga på det digitala tåget och ta igen lite av ­Schibsteds försprång. Dessutom sägs riskkapitalbolaget Nordic Capital vara spekulant.

Schibsted har bjudit 1,5 miljarder kronor för Hemnet. Två av säljarna – Swedbank Fastighetsbyrån och Svensk Fastighetsförmedling – har sagt ja till Schibsted. De två återstående ägarna – branschorganisationerna Mäklarsamfundet och Fastighetsmäklarförbundet – är fortfarande fria att förhandla.

Schibsteds vd Rolv Ryssdal sa nyligen till nyhetsbyrån Bloomberg att han räknar med att affären är i hamn inom några månader. Finanschefen Trond Berger vill inte kommentera uppgiften, men säger till Affärsvärlden att emissionen i september handlade om mer än Hemnet.

– Schibsted kommer att fortsätta göra uppköp inom classified, Hemnet är bara ett av flera tänkbara förvärv.

***

Bonniers utspel om att köpa Aftonbladet må ha varit en taktisk manöver från Gunilla Herlitz sida. Samtidigt kan det ge en för­aning om vartåt de bägge nordiska mediejättarna är på väg. Bonniers ser sig som en koncern där det publicistiska uppdraget, att förmedla nyheter och annat redaktionellt innehåll, förblir kärnan i det kommersiella maskineriet. Omsättningen – annonsintäkter, prenumerationer och abonnemang – genereras av innehållet, oavsett om det är Tina Nordströms kokböcker, Dagens Industris weekend-bilaga eller säsongsfinalen av Idol.

Inte så att den digitala övergången har gått Bonniers obemärkt förbi. Självklart inte. Och man har svarat med de verktyg som funnits till hands: genom att skära kostnader och samordna resurser. Det färskaste exemplet är Bonnier News där säljorganisationen för dagstidningarna just har slagits ihop. Det kan tyckas självklart att ett så stort medieföretag strömlinjeformar försäljningen, men i det extremt decentraliserade Bonnier är det nydanande. Det saknas inte heller idéer och offensiva planer. Fast handlingsutrymmet begränsas av nettoskulden på över 3 miljarder kronor liksom av att det familjeägda bolaget kan ha svårt att skaffa fram riskkapital. De misslyckade köpen av Canal Plus och det amerikanska magasinförlaget avskräcker dessutom säkert ägarna från alltför stora digitala vidlyftigheter. Möjligen är ägarbilden också en del av förklaringen till att basen för verksamheten fortfarande är det redaktionella. Affärsidén är därmed i grunden samma som den har varit i 178 år i familjeföretaget. Egentligen är det bara distributionen och tekniken som förändras.

Schibsted ser världen på ett annat sätt. Dels därför att bolaget är noterat och lätt kan få fram nytt kapital för att köpa till ­exempel Hemnet. Men också för att synen på den ­publicistiska verksamheten är instrumentell och osentimental jämfört med Bonniers.

När Oslodirektörerna släpper makten och huvuddelen av ägandet i Svenska Dagbladet till Mittmedia i stället för till Aftonbladet, tar man också ett steg bort från innehållsproduktion. Både Aftonbladets ledning och Schibsteds största aktieägare Blommenholm Industrier ser sig som publicister. Men i koncernledningen är insikten stor om att mer än 90 procent av bolagets värde på 63 miljarder kronor vilar på renodlade annonsplattformar som klarar sig utmärkt utan redak­tionellt innehåll.

Barclays värderar Aftonbladet och Svenska Dagbladet till 1 miljard kronor. Tillsammans. De tryckta norska tidningarna får en prislapp på 2 miljarder.