Tyska känslor hotar EMU

Sedan EU:s finansministrar för två veckor sedan beslutade attfrån och med maj 1998 låsa växelkurserna för de valutor som frånbörjan deltar i valutaunionen tycks saken vara klar:valutaunionen går inte längre att stoppa. Projektet har redankommit för långt och allt för mycket står på spel, både förpolitikerna och näringslivet.

Över en natt har man även slutat prata om Maastrichtkriteriernaoch Tysklands och Frankrikes försök att fuska sig ner till ettbudgetunderskott på maximalt 3 procent. I stället konstaterarman att kärneuropa redan är på väg mot fasta växelkurser och engemensam räntenivå. Allt fler räknar nu med att både Frankrikeoch Tyskland kommer att klara inträdesprovet utan allt förflagranta bokföringstricks, om än med hjälp av det europeiskastatistikkontoret Eurostat som har gett Tyskland order attberäkna sina siffror på ett nytt och i EMU-perspektivförmånligare sätt. Bland annat slipper Tyskland nu räkna insjukhusens miljardskulder i budgeten, vilket automatiskt sänkerunderskottet med cirka 0,2 procentenheter.

Men det är framför allt konjunkturuppgången som väntas hjälpa detunga europeiska nationalekonomierna att få ner sinabudgetunderskott nästa år. Då kommer arbetslösheten att habörjat sjunka från de högsta nivåerna någonsin underefterkrigstiden. För de europeiska finansministrarna innebärdetta minskande utgifter för A-kassorna samtidigt somskatteintäkterna stiger. Tysklands finansminister Theodor Waigelbrukar säga att 100.000 arbetslösa späder på budgetunderskottetmed 4-5 miljarder D-mark. Detta gäller nu i omvänd riktning.Innebär då detta att loppet är kört och att man kan sluta oroasig över en punktlig eurostart? Knappast, för i Tysklandfortsätter europadebatten med oförminskad styrka. Och mycketpekar på att den kommer att bli aggressivare och merkänsloladdad ju närmare de viktiga delstatsvalen nästa vår ochförbundsdagsvalet i september rycker. Den stora risken är atteuron blir ett slagträ i valkampanjen trots att alla storapartier i princip har uttalat sig för EMU. Framför alltsocialdemokraterna har dock tidigare visat att de är beredda attspela på antieuropeiska stämningar om de tror det gynnar dem ivalet.

Ytterligare ett orosmoment är den svaga och handlingsförlamaderegeringen. Kohl har visserligen deklarerat att han knyter sinpolitiska framtid till att euron införs. Men maktpolitikern Kohlär framför allt en valkampanjernas mästare med osviklig instinktför opinionen. För att vinna valet skulle han till och med varaberedd att offra valutaunionen. För närvarande räknar Kohl dockmed att kristdemokraterna har mer att vinna på en rak EMU-kurs.Därför gick han i förra veckan till attack mot euroskeptikerna idet egna konservativa regeringslägret som i månader har sattkäppar i hjulet för Bonns europapolitik. I ett europapolitisktpapper som Kohl låtit sina närmaste medarbetare utarbeta, blanddem den mäktige kristdemokratiske gruppordföranden WolfgangSchäuble, tecknade han bilden av ett stabilt och starkt EU sommotvikt till USA och Asien.

Utan en gemensam valuta skulle de europeiska national-staternainte överleva globali-seringen och den skärpta konkurrensen påvärldsmarknaden. Kohls försök att sluta leden i regeringslägrethar dock inte satt stopp på debatten. I helgen svarade två avvalutaunionens mest profilerade kritiker med att förnya sinakrav på att Maastrichtavtalet uppfylls till punkt och pricka.

Budgetunderskottet får alltså under inga omständigheteröverstiga 3,0 procent. I annat fall måste man skjuta eurostartenpå framtiden.

Det är en fråga om trovärdighet och om de löften vi gettväljarna, sade Bayerns konservative regeringschef Edmund Stoiberi ett illa dolt angrepp på Helmut Kohl. Den kristdemokratiskaregeringschefen i Sachsen, Kurt Biedenkopf, gick steget längreoch krävde en femårig testperiod under vilken de europeiskavalutorna kopplas till varandra. Först efter denna utdragnaförlovning skall valutaunionen träda i kraft.

Naturligtvis är det inte Stoiber och Biedenkopf som lägger fastkursen i tysk politik. Men det vore fel att betrakta dem somprovinspolitiker som försöker göra sig märkvärdiga.

Bayern är en betydande ekonomisk faktor i Europa med en exportsom är större än Sveriges sammanlagda utförsel. Biedenkopf ochStoiber kan dessutom stödja sig på en klar majoritet av de tyskaväljarna som inte vill ge upp D-marken i utbyte mot en osäkervaluta. Kohl räknar visserligen med att tyskarna kommer att fogasig i det oundvikliga när EU-toppmötet i maj nästa år beslutar ommedlemmarna i valutaunionen. För krigsförloraren Tyskland somefter kriget togs emot i familjen av europeiska demokratier ärEU-tillhörigheten helig. Detta är djupt förankrat i den tyskafolksjälen.

Trots detta kan man inte utesluta att tyskarna sätter sig påtvären. Finns det något som är viktigare än Europa så är dettron på D-marken som i Tyskland är som en religion.

För ett land som inte tillåter sig nationella symboler ochnationalkänsla är det D-marken som skapar trygghet och nationellidentitet, brukar Bundesbankchefen Hans Tietmeyer säga.