Värnplikten in memoriam

Under nästan tjugo års tid argumenterade jag mot den allmänna värnplikten. Det var som att ropa i en svart säck. Politikerna sade varken bu eller bä. Trots odiskutabla argument:

Hundratusentals värnpliktiga utbildades utan att få krigsplacering, vilket innebar ett gigantiskt samhällsekonomiskt slöseri.

Försvarsplaneringen styrdes av antalet soldater, så att vi fick en massarmé av sega gubbar i stället för splitterskydd, rörlighet och moderna vapen.

Unga män fick ge ett år av sina liv medan unga kvinnor slapp, en dubbel diskriminering som var totalt frånvarande i den annars så heta jämställdhetsdebatten.

Värnpliktsförsvaret var destabiliserande under det kalla kriget – det hade varit lockande för en fiende att slå till under en kaotisk mobiliseringsfas – och ännu sämre när fokus flyttade till insatsförband och utlandsuppdrag.

Efter två hundra år av allmän värnplikt och åtta miljoner lumpande svenska män kom häromdagen den proposition som skrotar modellen: “Modern personalförsörjning för ett användbart försvar”.

Sällan har väl en regering skrivit så mycket mellan raderna i en rubrik. Den omoderna personalförsörjningen gav oss helt enkelt ett oanvändbart försvar, men från den 1 juli 2010 blir det ändring.

Pressmeddelandet från försvarsdepartementet lägger ut en dimridå som skulle räcka för att avskärma en hel pansarbataljon. Ingenstans i texten står det att staten – trettio år för sent – faktiskt avskaffar denna gammalmodiga skatt in natura.

Den motvilliga och smygande processen säger något nedslående om både Försvarsmakten och vårt politiska system. In i det sista försökte alla inblandade att behålla förfoganderätten över artonåringarna, utan att det var motiverat och utan att särskilt många protesterade.

Stora förändringar sker nästan alltid i det tysta: avregleringarna av finans- och valutamarknaderna, pensionsreform, skattereform. Avskaffandet av värnplikten har i stort sett inte föregåtts av någon politisk debatt alls, medan pseudofrågor som hushållsnära tjänster eller könskvotering till bolagsstyrelser kan ältas i spaltkilometer.

Men hade då inte värnplikten vissa fördelar, till exempel genom att socialisera och uppfostra unga män?

Nja, att sprida militärt kunnande i det civila samhället är knappast en garanti för säkerhet. Det finns också en vulgär uppfattning om värdet av att gå i takt, städa ett logement, sova i ett mögligt tält och lyda order.

Poängen med värnpliktsutbildningen låg inte på det planet, för dessa färdigheter är föga relevanta i det moderna arbetslivet. Däremot fick man lära sig många vettiga saker på den högre nivån av militärtjänsten.

Utan kadettskolans och reservofficerskursernas träning i taktik och ledarskap vet jag ärligt talat inte hur jag skulle ha klarat mina chefsjobb. Här uppstår nu ett tomrum som skolan måste fylla.

Precis som entreprenörskap är ledarskap en vit fläck i den svenska skolan, som dock anser sig ha tid att lära barnen hacka fruktsallad och rulla köttbullar på hemkunskapen. Om skolminister Jan Björklund levde upp till sitt rykte som militär tuffing borde han ta itu med denna feminisering av utbildningsväsendet.

PS. För övrigt anser jag att Beatrice Ask borde avgå efter sitt förslag om skamstraff för ännu inte dömda sexköpare. Fredrik Reinfeldt var snabb att dra undan mattan när kvinnliga medarbetare som Cecilia Stegö Chilò, Maria Borelius och Ulrica Schenström gjorde bort sig i liten skala. Då kan han inte behålla en justitieminister utan koll på fundamentala rättsprinciper.

* Niklas Ekdal är journalist och författare. Han medverkar med en krönika i Affärsvärlden varannan vecka.