VM:s värdiga vinnare

När Västtyskland vann finalen 1954 blev det landets återupprättelse efter nazismen och andra världskriget.

När Argentina triumferade 1978 gav det militärjuntan en goodwill som räckte till ytterligare några års maktinnehav – precis som Italiens seger 1982 sköt fram uppgörelsen med ett korrupt politiskt system.

Frankrikes guld 1998 täppte till truten på Europas rasister, tack vare namn som Zidane, Henry och Turam. Lilla Uruguay lever fortfarande på minnet av miraklet 1950, när Rios borgmästare gjorde misstaget att gratulera brasilianarna till segern före finalen.

Geoff Hursts pytsar mot Tyskland 1966 fyller samma funktion i britternas minne som Winston Churchills V-tecken 1945. Och markerade inte vårt svenska brons 1994 den symboliska vändpunkten efter 90-talskrisen?

Hela världen spelar nu samma fotboll, med tonvikt på en dynamisk defensiv, säkert bollinnehav, kontringar och fasta situationer. Det är en bild så god som någon av hur globaliseringen har jämnat ut planen.

Tack vare att Sverige missade kvalet kan man göra en kall nyttokalkyl över de lämpligaste guldmedaljörerna, i filosofen Torbjörn Tännsjös anda. Vilka vinnare skulle sprida mest goodwill i vår sargade värld?

Aldrig tidigare har det funnits så många kandidater till detta medlidandets favoritskap. Det säger tyvärr något om tillståndet på jorden 2010, i spåren av finanskris, oljespill, terrorism, klimatförändringar och krigshot.

Värdlandet Sydafrika placerar sig i topp, med tanke på de variga såren efter apartheid. Nelson Mandelas episka omfamning av det vita rugbylaget kan få sin förlösande motsvarighet i nationell uppslutning kring det svarta Bafana Bafana.

Andra kandidater i den politiska kategorin är Serbien och Nordkorea, två länder där man inte har haft det så roligt i modern tid. Särskilt i Pyongyang skulle en liten VM-framgång kunna bidra till känslan att man tillhör denna värld.

Afrika har både sympatier och kompetenta fotbollsspelare. Med tanke på att två svenskar coachar Nigeria och Elfenbenskusten ligger det nära till hands att satsa på dem. Samuel Eto’o kan också göra underverk för Kamerun.

För övrigt får man gå på ekonomiska indikatorer. De enda VM-länder som har sina hus i ordning är Tyskland, Sydkorea, Nederländerna och Brasilien och som således inte behöver pokaler.

Grekland vann ju EM 2004. Med en arbetslöshet på 12,1 procent och ett budgetunderskott på 10,2 procent skulle en framgång sitta bra för självförtroendet. Storbritannien har inte bara vinnarskallar som Wayne Rooney och Steven Gerrard, utan också ett offentligt underskott som överträffar grekernas: 12,8 procent.

Den klockrena kandidaten i denna kategori är emellertid Spanien: bästa laget och värsta ekonomin. Arbetslöshet 19,7 procent, budgetunderskott 9,9 procent, förväntad BNP-förändring i år minus 1 procent och nästa år minus 0,3 procent.

Portugal är lika illa ute, men kan glädja sig åt Christiano Ronaldo. Även Italien och Argentina uppvisar denna säregna kombination av bollkänsla och statsfinansiell adhd.

USA och Japan har arbetslösheten under någorlunda kontroll, men farligt stora underskott på 8,8 respektive 7,8 procent. Deras chanser att vinna VM är dock små. Befolkningen bryr sig heller inte lika mycket som i fotbollstokiga länder.

Slutsats: Håll en tumme för Spanien mot Schweiz i dag, den 16 juni, om du är orolig för börsen. Men glöm inte Sydafrika mot Uruguay i kväll, om du vill få chansen att sjunga We are the World.