En idiot på resa

”Neil Armstrong, that spaceman, he
went to the moon but he ain’t been back. It can’t have been that good.”   Karl Pilkington

Det hände sig tidigare i
sommar att jag befann mig i Italien på semester. Ett hus vackert beläget på en bergssluttning
med milsvid utsikt över Toscana hade hyrts för ändamålet.

Tyvärr lider jag av en
komplicerad arbetsskada som medför att när medresenärerna ser ett vackert
kulturlandskap, så ser jag makroekonomiska strukturproblem.

Jo, jag vet, man ska vara
försiktig med anekdotisk information. Extrapolering av enskilda fall kan lätt
leda till hyperboler som gör mer skada än nytta för förståelsen, men min vecka
i Toscana innehöll ganska många anekdoter som pekade åt samma oroväckande håll.

Det började redan på
flygplatsen. Tj��nstemannen som satt i biluthyrningen såg ut som om han
placerats på hospice utan att ännu ha förlikat sig med sitt öde. Jag stegade
fram och meddelade honom mitt ärende, som gick ut på att jag ville hämta ut den
hyrbil jag bokat medelst hyrbilsfirmans hemsida. En hemsida där jag redan
knappat in all information om min egen person som kan tänkas behövas i
sammanhanget.

Mannen, fortfarande sittandes
i sin kontorsstol, hasade sig bort till en hylla med pärmar. Han hämtade ut en
lång handskriven lista med namn, samt några blanketter med karbonpapper. Efter visst
letande i den handskrivna kundlängden, och efter att han med stor
misstänksamhet granskat mitt pass, kunde han pricka av mitt namn. Efter detta
följde ett batteri av frågor i samma monotona tonfall som man annars
bara hör i medeltida munksånger – för övrigt samma frågor som jag
månader tidigare redan svarat på när jag hyrde bilen på hyrbilsfirmans hemsida – och
svaren skrev tjänstemannen sorgfälligt ned på blanketten med karbonpappret.

När den ca 20 minuter långa
processen var avklarad följde ett telefonsamtal till tjänstemannens kollega,
som efter några minuter dök upp för att ta
emot karbonkopian. Denne andre tjänsteman ledsagade oss till en liten hytt där
det fanns bilnycklar. Ytterligare en passkontroll följde innan en tredje
tjänsteman kunde leda oss till platsen där bilen stod parkerad.

Produktiviteten. Var. Låg.

Övrig anekdotisk information?
Jodå. Jag hade alltid min telefons wi-fi påslagen för att se ifall det fanns
några nätverk i närheten. Det fanns det nästan aldrig. I de fall de
fanns kändes uppkopplingen ungefär lika seg som mitt första 14-4
modem i mitten på 1990-talet.

Butikerna var öppna
mellan 9-12 samt 15-18. Mycket var stängt på helger. Nästan allt på söndagar.

Det fanns förstås mycket
antikt att se på. Särskilt befolkningen i största
allmänhet. Småbyarna i Toscana kändes verkligen avfolkade på
människor under pensionsålder.

De gånger man stegade in på
ett café eller en bar bestod klientelet nästan uteslutande av män i olika
åldrar. Frånvaron av kvinnor framtvingade förstås frågan varför de inte
frekventerade utskänkningsställena? Misstanken om att det handlar om ett
omodernt könsrollsmönster som är ett farligt sänke för landets ekonomi kunde
inte undvikas.  

Ytterst få personer behärskade
engelska på en nivå som medgav en fullständig meningsbyggnad. Inte ens det
fåtal unga personer som korsade min väg. Lär de sig inget andraspråk i skolan?
Hur ska man kunna utnyttja Internets potential, eller bygga multinationella
exportbolag med sådana förutsättningar? 

Trots solskenet, vinet och den utsökta maten kunde jag
inte värja mig mot intrycket av att detta är ett land som är kraftigt på dekis
utan någon särskild ambition att ändra på saken. Kanske är det en hyperbol
dragen ur en smal referensram hos en sällsynt svartsynt turist, men känslan jag
fick var inte bra.

Känslan backas dessutom upp av en del hårda data.
Produktiviteten, som är varje ekonomis motor, har stått stilla i 20 år i
Italien och statsskulden har exploderat till 134% . Som jämförelse kan nämnas
att svensk produktivitet har ökat med 40% under samma tid och statskulden har
fallit till 30%. Den italienska demografin och landets politiska system ger
tyvärr inte utrymme för några radikala förbättringar i den ekonomiska
utvecklingen.

Tur för italienarna att turister åtminstone vill betala
bra för att se spår av civilisationer som gått under. Det verkar vara en
affärsidé med framtiden för sig.

PS.
Öresundsbron klubbades 1994 och 6 år senare stod den klar till en kostnad av 20
miljarder kronor. Berlusconis regering beslutade om en broförbindelse till
Sicilien redan 1996. 18 år senare har den kostat 6 miljarder kronor, vilket
bara är knappt en tredjedel av vår dansk-svenska bro. En tråkig detalj är dock
att inte så mycket som ett spadtag har tagits ännu…