Parkerad polarisering

Som sig bör i svåra tider infinner sig känslan av nationell samling. Konflikter hålls tillbaka. Den nya vardagen av social distansering, en omvärld i lockdown och början på en global recession har kraftfulla effekter på stämningsläget. I kriser sluter fler upp bakom den som bär regeringsansvaret. Utkrävandet av politiskt ansvar för regeringens krisbekämpning får helt enkelt komma senare.

Men samtidigt har regeringens egna handlingar för att hantera effekterna av pandemin demaskerat ett stort uppdämt behov hos S-statsråden. Det har funnits en latent undertryckt vilja att agera mer ideologiskt.

Länge har den offentliga makten – det som S under sin glansperiod representerade – känt sig tillbakaträngd i förhållande till individens och marknadens frihet. Här syns därför ministärens längtan att med krisen som intäkt stärka statens roll i ekonomin.

Länge har den parlamentariskt svaga regeringen upplevt förödmjukelsen i att administrera andras politik och bli överkörd av riksdagen. Här spricker därför igenom en önskan att utöka regeringsmaktens formella befogenheter på parlamentets bekostnad.

Länge har S-statsråden sörjt att berättelsen om Sverige – den om blandekonomin med en tydlig röst i världen – moderniserats till ett europeiskt snitt till följd av ekonomiska realiteter. Här märks därför regeringspartiets förtjusning, trots insedda politiska risker, över att omvärlden åter beskriver Sverige som en excentrisk avvikare i hur smittkurvan plattas till.

Länge har den med S-regeringen nära allierade fackföreningsrörelsen läckt medlemmar. Här märks därför partiintresset att få upp anslutningen till den a-kassa som har fackligt huvudmannaskap.

Länge har det största regeringspartiet tvingats bära rollen av etablissemanget som inför folket anklagas för att dölja samhällsproblemens orsaker. Här blottläggs därför statsrådens iver, att i stället för migration, få tala om jobb och pengar till samhällsinsatser med försök att omdirigera folklig vrede mot ett uppmålat ekonomiskt toppskikt.

Men dessa svårligen dolda partipolitiska anspråk under krishanteringen rymmer också fröet till de konflikter som ska följa. Regeringens dragning åt det ideologiska syns kanske som tydligast i retoriken kring krisdrabbade större företag vars ägare inte själva kan skjuta in tillräckligt kapital. Nu öppnas för att offentliga stödåtgärder ska växlas in mot statligt ägande. Detta drivs parallellt med opinionsbildning mot företagens utdelningar. Alltså just de utdelningar som ger investerare möjlighet att allokera kapital från företag med stark balansräkning till bolag i behov av tillskott.

Men akut offentligt stöd är inga gåvor att skifta in mot statligt ägande av svenskt näringsliv. Genom skatteintäkter från tillväxt som genereras i näringslivet har Sverige som land kunnat spara i ladorna i 25 år. När staten i en exceptionell krissituation aktivt behöver återföra delar av dessa skattepengar till företag vars marknad helt rycks undan när samhällen stängs, då finns i själva verket ett statligt egenintresse att undvika ännu högre egna offentliga kostnader längre fram. För om företagen inte övervintrar står staten med ansvaret för passiva utgifter och transfereringar till följd av massarbetslöshet, växande ohälsa och sönderslagen ekonomi. Då stryps i nästa steg sjukvårdens, socialförsäkringarnas och skolornas finansiering. Ju snabbare staten hade agerat med effektiva krispaket som i realiteten kunnat nyttjas av både små och stora företag, desto fortare hade också de återförda skattepengarna till näringslivet börjat komma tillbaka till offentliga finanser, bland annat som moms, sociala avgifter och inkomstskatter.

Nu finns förstås inga regeringar i världen som inte försöker flytta fram de egna idéerna i såväl enklare som svårare tider. Partier med nationalistisk grundsyn kommer använda corona för att sprida ökad antiglobalism. Andra kommer tvärtom påpeka att krisen visat att EU:s och G20:s samordningsmakt måste stärkas. Gröna partier vill att den banar vägen för radikalt ändrad livsstil. Politik drivs alltid av multipla mål. Här finns policy, det vill säga sakfrågorna. Men också politics, alltså de mer partistrategiska avvägandena. Sveriges regering är inget undantag. Men det förefaller märkligare att de liberala partierna C och L – som fram till coronakrisen till fullo styrde S-regeringens agenda – inte riktigt hänger med i svängarna. De två januaripartierna belönas heller inte med någon signifikant opinionsmässig framgång i krisen.

Men den verkliga prövningen för C och L kommer lite längre fram. Dels måste de då visa nuvarande och potentiella nya väljare att de orkar genomdriva samtliga de punkter i januariöverenskommelsen som utgör fakturan till S för regeringstaburetterna. Omreglerad arbetsmarknad och bostadsmarknad är en bärande del. Dels måste de driva igenom rätt finanspolitisk stimulans med strukturreformer för återvunnen konkurrenskraft i den ekonomi som tvärnitat och behöver återstartas.

När pandemin ebbat ut kommer spänningsfältet åter öka. Då ska ansvaret för krisbekämpningen utkrävas. Hur stora är dödstalen? Hur många är arbetslösa? Hur många företag hade kunnat övervintra för att undvika de växande klyftor som skapats mellan dem som har och inte har jobbet kvar.