Jakten på paradiset

2017-11-06 16:21 Jonas Elofsson

Kritiken mot Leif Östling är felriktad och bör istället riktas mot lagstiftande politiker.

KRÖNIKA. Det fanns en tid då bakrutor och kofångare på bilar flitigt utnyttjades för att ge plats åt dekaler med olika budskap. På 1970 och 1980-talet röstade nära nog varannan väljare på Socialdemokraterna och det var därför inte särskilt ovanligt eller kontroversiellt med en socialdemokratisk ros på bakrutan. En mer sällsynt dekal hade ett budskap från Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF): ”Fri företagsamhet – bra för Sverige”. Kampanjen med den runristade gubben i hjulet lanserades år 1977 och blev en långkörare. Än ovanligare – och mer rebellisk – var den nyliberala devisen mot skattesystemet ”Född fri. Skattad till döds.”

Men om Leif Östling, ordförande i Svenskt Näringsliv, hade en dekal på bakrutan när han för första gången körde innanför fabriksgrindarna som 26-åring på Scania år 1972 vet vi inte. Efter en stadig karriär rattade han sedan bolaget framgångsrikt under 23 år.

Genom åren har Leif Östling gjort sig känd som en frispråkig debattör som inte skräder orden. Citatet om tyskarnas ”Blitzkrieg” i samband med tyska fordons-koncernen MAN:s fientliga övertagande av Scania år 2006 hör till hans mest kända.

– Vad fan får jag för pengarna? försvarade Leif Östling sin skatteplanering i söndagens intervju i SVT Uppdrag Granskning i samband med publiceringen av Pararadisläckan.

”Paradisläckan” är uppföljaren till Panama-dokumenten och består av drygt 13 miljoner dokument från två juristbyråer och bolagsregister i 19 skatteparadis. Enligt SVT finns cirka 2 000 svenskar i dokumenten, bland annat näringslivsprofilerna Leif Östling och medicinteknikbolaget Elektas ordförande Laurent Leksell. I tv-programmet framställs Östling som skattesmitare och kritiken har varit hård från en bred skara men fram-förallt från vänsterkanten med statsråd och fackrepresentanter i första ledet.

Men Leif Östling har faktiskt inte gjort något olagligt. Han har periodvis haft lön utomlands och har då inte har varit skattskyldig i Sverige. Dessa pengar har han placerat i två bolag. Dels i Luxemburg under tiden han var verksam i Nederländerna på 1980-talet och dels i ett Maltabolag för ersättning när han var verksam för Toyota i Japan. Östling har betalat skatt i Tyskland under de sju år han varit verksam där och alltid betalat svensk skatt på svenska inkomster.

Tillgångar utomlands ska inte beskattas i Sverige. Visserligen kan man räkna på hur många undersköterskor det motsvarar om det som inte är beskattningsbart i Sverige, men det är inte särskilt meningsfullt. Den moraliska indignationen är ändå stor.

Anfall är inte alltid bästa försvar och Leif Östling har backat från sitt ”vad fan får jag för pengarna”-uttalande. De flesta ställer nog upp på att alla människor med inkomst har ett moraliskt ansvar att betala skatt, även Leif Östling. Hans nuvarande roll och befattning gör att symbolvärdet i hans handlingar, möjligen blir något mer besvärande. Detsamma gäller Laurent Leksell som profilerar sig inom samhällsentreprenörskap och social innovation för ett bättre Sverige.

Moraldiskussionen och tillhörande kritik bör i så fall även inkludera andra fram-trädande och ur skattemoralskäl viktiga personer som till exempel utrikesminister Margot Wallström (S), med obeskattade inkomster under sin tid som EU-kommissionär och sitt FN-uppdrag. Eller det utstuderade skatteplaneringsupplägget med bolagsbildning som ex-politiker som till exempel Fredrik Reinfeldt (M) och Göran Persson (S) tillämpar för att minimera skatt på sin garantilön från staten.

I grunden är det positivt att skattebetalare ställer sig frågan vad man faktiskt får för sina skattepengar. En diskussion som borde föras betydligt oftare. I slutändan handlar saken om det så kallade samhällskontraktet.

Skattetrycket i Sverige, beräknat som kvoten mellan de totala skatteintäkterna och BNP, har gått ner något under senare år men med 43 procent ligger det fortfarande 9 procentenheter över det genomsnittliga skattetrycket i OECD och 17 procentenheter över USA. Svenska skattebetalare är toleranta och inte ens slöseri på kamelfarmer, elcykelsubventioner eller diverse perifera myndigheter föranleder några protester.

Så länge som skattebetalarna uppfattar att det är värt en av världens högsta skatter är allt frid och fröjd. Att grundläggande samhällsfunktioner som trygghet, vård och skola har börjat krackelera kan inte ens de mest faktaresistenta bortse ifrån. Gapet mellan vad som betalas in och vad som kommer tillbaka har ökat och det är politikerna som har redskapen att ställa detta tillrätta.

Kritiken mot Leif Östling är felriktad och bör istället riktas mot lagstiftande politiker. Till exempel bör regeringen verka för en strängare skattelagstiftning i EU och för att täppa till skatteluckor. Statsråd som vill åstadkomma förändring bör verka för lagförslag snarare än att moralisera i media.

Om Leif Östling tvingas avgå som ordförande för Svenskt Näringsliv återstår att se. På 1980-talet fick Ove Rainer (S) avgå som justitieminister för att han hade skatteplanerat utan att ha gjort något olagligt. Det är dock ett suboptimerat samhälle där slöseri med skattepengar är av mindre vikt än viljan att betala densamma. I en förlängning kan det sluta med individualismens höga visa och dekalkampanjen anno 1979: ”Satsa på dig själv”.

Jonas Elofsson

Fler krönikor av Jonas Elofsson

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet