Vad övrigt är, är tystnad

Den 20 april 2010 exploderade oljeplattformen Deepwater Horizon utanför Louisiana i USA. Elva människor dog, och från ett borrhål 1 500 meter under vattenytan började stora mängder olja läcka ut i Mexikanska golfen.

Det brittiska företaget BP, som var ytterst ansvarigt, lovade att effekterna skulle bli blygsamma. Ännu en månad efter olyckan, alltmedan borrhålet fortsatte att läcka, höll vd:n Tony Hayward fast vid den uppfattningen.

Som ytterligare ett tecken på britternas obrutna självförtroende valde företaget att livesända tätningsoperationen på nätet.

Men allt gick åt helvete. Hayward sågs slappa vid en seglingstävling, han gnällde om att han ”ville ha sitt liv tillbaka”, och ordföranden – den överambitiöse språkresestudenten Carl-Henric Svanberg – ställde sig på Vita husets gräsmatta och berättade att BP brydde sig om ”small people”.

Turerna efter olyckan har i efterhand gått till företagshistorien som ett enda stort varnande exempel för hur ett företag inte ska bete sig när man hamnar i blåsväder. Och det finns väl någonting att lära sig där – men den som vill få en bild av ett företags överlevnadschanser missar någonting väsentligt.

När Danske Bank nu ertappats med att tvätta pengar åt allt från ryska maffian till vapensmugglare går mönstret igen. De stora frågorna handlar om huruvida bankens egen utredning – och avgångarna – räcker till. Kommer amerikanerna att starta en egen utredning? Vad kommer bötesbeloppet att hamna på? 25 miljarder danska kronor? 44 miljarder? Kommer det att krävas en nyemission?

Några av dem som räknar börjar fundera på om Danske Bank är värt ett chansköp. Den underliggande verksamheten är väl intakt? Vilka kunder orkar egentligen byta bank i protest?

Ser det inte ganska lockande ut?

Nja. En lärdom från tidigare företagsskandaler är att det egentligen inte handlar om själva fifflandet. Och inte heller om vem som har ansvaret för fifflandet. Utan i vilken grad fifflandet – eller skarvandet – är en del av själva affärsidén.

Se bara på BP. Före olyckan i Mexikanska golfen hade Tony Hayward nått framgång genom att slimma bolaget. Året innan olyckan skedde hade han kapat kostnader på över 4 miljarder dollar, och själva oljeborrningsverksamheten skulle klara sig med en budget som krympt med 13 procent.

Det funkade tills det inte funkade längre. Och i efterhand står det klart att Deepwater Horizon var allt annat än en engångshändelse. I Texas, Alaska, ja överallt där det fanns en liter olja under marken, verkade BP bötfällas av amerikanska myndigheter. Enligt brittiska tidningen The Telegraph hade BP bötfällts 760 gånger fram till sommaren 2010. Det kan jämföras med Exxon Mobil, som vid den här tiden bara dragit på sig en bot.

Det var alltså inte bara krishanteringen som behövde förändras hos BP.

Hela företaget behövde byggas om.

Mönstret gick igen när det 2014 avslöjades att miljontals bilar från den tyska biltillverkaren Volkswagen släppte ut alldeles för höga nivåer av hälsofarliga gaser – och att företaget uppsåtligen hade programmerat programvaran för att lura testerna.

Många bedömare noterade efteråt att Volkswagen – och dess varumärken Porsche, Audi, Skoda, med flera – inte straffades så hårt av konsumenterna. Men den analysen missade att Volkswagenkoncernen plöjt ner ett decennium i en teknik som uppenbarligen inte fungerade.

Dieseltekniken, som var koncernens stora tillgång, var en bluff. Att Volkswagen valt att utveckla metoder för att dölja de verkliga utsläppen var i sig ett tecken på att det varit för svårt eller för dyrt att nå upp till kraven.

Fusket var själva affärsidén.

Kostnaderna för att betala böter och återkalla manipulerade bilar bleknade i jämförelse med vad det skulle kosta att stöpa om hela företagskoncernen.

I det som hittills kommit ut från penningtvättshärvan verkar det onekligen som att fusket – eller snarare skygglapparna mot fusket – varit en integrerad del av Danske Banks verksamhet. Enligt krönikören Per Lindvall på Realtid har den svenska banken SEB:s revisionskostnader varit dubbelt så höga som Danske Banks, trots att balansomslutningen varit hälften så stor.

Hur lång tid det tar att komma tillbaka återstår att se: än i dag är BP och Volkswagen värt mindre än de var strax före skandalerna.

Det är alltså inte bara att betala böterna och gå vidare. Så var det inte för BP. Så var det inte för Volkswagen. Och så kommer det inte att vara för Danske Bank.