Bäva månde mellanhänderna

Dottern fyller år i dagarna och därför skulle vi ut och köpa en tröja; en planerad födelsedagspresent. Hon visste exakt vart vi skulle gå för att få varan till lägsta pris. Det hade hon luskat ut på tre minuter med hjälp av mobilen. Hon säger att hon brukar gå på stan och prova kläder eller skor för att sedan sätta sig framför datorn hemma och köpa produkterna där de är billigast. Eller så handlar hon dem direkt på nätet utan att prova först. Så gör inte jag. När jag behöver kläder går jag in i en affär – för övrigt samma som jag alltid gått till – tar en kavaj, betalar och går ut.

Samma dag som dottern och jag var ute efter tröjan satt jag i en ganska långdragen diskussion med en kollega. För tjugonde gången diskuterade vi problemet med den alltför låga inflationen – eller disinflationen – och svårigheten med att få ner arbetslösheten trots att ekonomin tycks tuffa på, om än inte i expressfart. Jag gjorde inte kopplingen omedelbart, men kanske fick jag under shoppingrundan en delförklaring till en del av de problem som flera av världens centralbanker brottats med att lösa men hittills har gått bet på.

Mobiltelefonen på 1990-talet och internetexplosionen kring millennieskiftet var epokavgörande tekniska framsteg, var för sig. Men det känns som om att det är först nu som de sammantagna effekterna börjar göra avtryck i den verkliga ekonomin. Oavsett om vi kallar det för digitalisering, det virtuella samhället eller framtiden så har det blivit allt enklare att runda mellanhänderna och koppla ihop producent och konsument. Jag fick själv känna av effekterna på finansmarknaden – som ofta är först efter militären att ta till sig teknisk evolution – när tekniken medgav såväl nya marknadsplatser som transparenta priser. Med transparensen föll courtaget, mellanhänderna (mäklarna) blev färre och många jobb försvann. Utvecklingen har fortsatt till fler sektorer och inom fler ålderssegment och det är inte svårt att se en framtid utan mellanhänder och med total pristransparens. Arbitragörens dagar är räknade.

Det är företrädesvis i industriländer, där dator- och mobilpenetrationen är hög, som man kan vänta sig att se effekterna – samma länder som i dag kämpar med att trycka upp inflationen och skapa jobb. Men utvecklingsländerna, av vilka många har balansproblem av annan art, kommer så småningom också kunna ta del av den nya tekniken. På många håll i Afrika hoppar man över fast telefoni och går direkt till mobilen. Samtidigt kan digitaliseringen inte nämnvärt påverka utbuds- och efterfrågechocker inom till exempel livsmedel och energi – klimathaverier och geopolitiska störningar/förändringar kommer alltjämt spela roll för priserna. Den ”nya” ekonomin har alltså sina begränsningar.

Jag vet inte hur mycket den digitala utvecklingen har påverkat den låga inflationen eller den historiskt höga arbetslösheten. Jag vet bara att den påverkar. Tids nog kommer undersökningar och avhandlingar att klarlägga effekterna. En närmast total pristransparens i en global virtuell värld i kombination med adaptivt tänkande robotar lär leda både till fortsatt prispress och att vissa yrkeskategorier utsätts för virtuella attacker. Centralbankerna försöker bekämpa strukturella förändringar med konjunkturella vapen. Uppfinningsrikedomen lär fortsätta när beprövade insatser som ändrade styrräntor, ”forward guidance” och ”quantitative easing” slutar bita. Bra eller dåligt? Ja det beror nog på om man är direktör i Riksbanken, mellanhand eller 17-årig tröjköpare.

Prisen har sitt pris

Rysk kaviar har kallats för det svarta guldet. Snart är väl snuset lika dyrt. Vet inte om jag ska vara glad för att Anders Borg hjälper mig att sluta snusa eller förbannad över att lasten har blivit så dyr.