Bevare oss när trastarna flyger

När hundra trastar sitter på en telefonledning och en lyfter så har de andra svårt att sitta still. Efter den första, lyfter tre till och snart flyger alla iväg. Vanligen åt samma håll. De senaste veckorna har vi sett ett liknande beteende på de finansiella marknaderna. Det fick de långa svenska räntorna att gå upp med över en halv procentenhet, samtidigt som Stockholmsbörsen gav ifrån sig mer än hälften av årets börsuppgång.

Den första trasten fanns i Tyskland, närmare bestämt terminskontraktet på den tioåriga tyska statsobligationen som på branschjargong kallas för ”Bunden” (med betoning på u, som i ”hunden”). Helt plötsligt steg räntan på Bunden till väders efter att ha sjunkit eller legat stilla under lång tid. När räntan stiger faller priserna på obligationen, och omvänt.

Bunden är ankaret för de flesta europeiska räntor. Stiger den tyska räntan så följer vi vanligtvis efter i Sverige och andra länder. Och upp gick den, som sagt. Från mitten av april till första veckan i maj stack räntorna upp med 0,75 procentenheter, oerhört mycket om man betänker att de låg nära noll i början. Rörelsen gick rätt in i de svenska räntorna som alltså har stigit nästan lika mycket. Fonder, pensionsbolag och andra kapitalförvaltare såg plötsligt hur värdet på deras obligationsportföljer föll och oroades av risken för betydande förluster. Viljan att ”hinna ut” i tid förstärkte sannolikt rörelsen.

Men vad hände egentligen? I min bransch dröjer det aldrig länge innan förståsigpåare presenterar olika mer eller mindre trovärdiga förklaringar när något oväntat händer. I detta fall har det spekulerats över nya regler för tyska pensionsfonder, att den kinesiska centralbanken ska ha sålt av europeiska obligationer, stigande oljepriser med vidhängande högre inflation som följd eller att Bill Gross – en amerikansk obligationsguru med bakgrund på Pimco, världens största obligationsförvaltare – ändrade sin uppfattning om tyska obligationer och inte såg något värde i dem längre.

Det kan säkert finnas lite sanning i ovan­­stående förklaringar, men personligen tror jag bara att marknaden var ”tjock”; för många hade köpt på sig samma typ av värdepapper – obligationer med lång löptid – av samma anledning: allt lägre inflation har pressat ner styrräntorna, och därmed obligationsräntorna i Europa och Sverige under snart tjugo år. Sedan en tid köper såväl ECB som Riksbanken dessutom statsobligationer på andrahandsmarknaden för att ytterligare trycka ner räntorna och stimulera ekonomin. Nu finns en hel generation förvaltare, handlare och bolånetagare som bara har sett räntorna gå åt ett håll – nedåt. Det har skapat en miljö där man haft uppfattningen att det är mer eller mindre ofarligt att köpa långa obligationer. Men det var det inte. Och är inte fortsättningsvis heller.

Innebär detta att perioden med låga räntor är slut nu? Är det uppåt som gäller hädanefter? Nej, jag tror inte att detta är början på Den Stora Ränteuppgången. Skälet är att centralbankernas aktiviteter är alltför för kraftfulla i nuläget. Fast det är en nyttig påminnelse om att räntorna faktiskt kan och ska gå upp den dag som centralbankerna lyckas med sin penningpolitik. Jag tror vi får vänja oss vid att det kan bli slagigt på penningmarknaden ett tag när placerare viktar om i sina portföljer. Ökad elektronisk handel och snävare regelverk för marknadsaktörerna kan dessutom ha minskat likviditeten i marknaden, vilket ytterligare kan spä på volatiliteten, alltså kasten, i räntorna. Men hellre några örfilar i dag än en riktig käftsmäll när det blir uppenbart att räntorna har bottnat. Då ska tusentals trastar flyga iväg samtidigt och det lär bli en obehaglig erfarenhet för såväl räntemäklare och investerare som för alla oss bolånetagare.

Rätt person på rätt plats

Har just läst Omar Bradleys självbiografi A Soldier’s Story. Bradley var chef för den 12:e amerikanska armégruppen direkt under general Eisenhower efter landstigningen i Normandie 1944. Det som slog mig är det aktiva ledarskapet. En chef som inte höll måttet byttes ut. Ofta snabbt och utan diskussioner. Fel chef kunde direkt leda till att tusentals soldater dog. Men man bytte också ofta chef beroende på uppgiften; försvars- respektive anfallsuppgifter krävde olika personligheter och ledarstilar. Rekommenderad läsning för styrelseledamöter som ska tillse att man har rätt vd vid rätt tid.