Charles de Gaulles varning besannades

För ett par år sedan skickade någon ett Youtube-klipp till mig. Det visade den då 75-årige statsmannen Charles de Gaulle som under ett framträdande 1965 förklarade att det varit ett stort misstag att överge guldet som global monetär bas till förmån för den amerikanska dollarn, som skedde vid Bretton Woods-avtalet 1948.

De Gaulle hävdade att ett valutasystem måste baseras på en odiskutabel monetär bas vilken inte kontrolleras av något land. Annars skulle det land som ”ägde” den monetära basen kunna finansiera sitt bytesbalansunderskott i det oändliga genom att trycka pengar – läs dollar – vilket så småningom skulle ge långivarna kalla fötter och ifrågasätta basen på vilket systemet vilar. Den franske presidenten tyckte därför att guld var den enda rätta monetära basen då den finns i begränsad mängd och ingen kan skapa guld ur intet.

Vid denna tid var dollarn knuten till guldet men bara några år senare skulle president ­Richard Nixon släppa denna konvertibilitet – den så kallade Nixon-chocken – då USA inte hade tillräckligt med guld för att lösa in alla de dollar som befann sig utanför landets gränser.

President de Gaulles farhågor besannades och just det han hade varnat för blev en realitet.

Jag hade helt glömt bort de Gaulle-klippet tills det träffade mig som en blixt förra helgen. I förra veckan bet världen på naglarna och hoppades att en liten radikal utlöpare i det republikanska partiet, Tea Party-rörelsen, inte skulle driva USA mot betalningsinställelse och resten av världen mot en finansiell härdsmälta, som riskerade att bli värre än den globala ekonomiska kris som följde efter Lehman-kraschen 2008.

Nu är man överens om att sparka skuldburken framför sig och fortsätta låna pengar ett tag till.

Men USA:s budgetkris har satt fokus på ett annat, kanske mer omvälvande, huvudbry:

Många av världens stora länder har lagt en stor del av sitt sparande i amerikanska stats­obligationer, framför allt Kina och Japan. Och nu talar vi om tusentals miljarder dollar. De har uttryckt en väl befogad oro över den parlamentariska situationen i USA. De skulle nämligen förlora mest om de amerikanska obligationerna tappade i värde vilket säkerligen skulle ske vid en betalningsinställelse. De ser säkerligen också med stor oro på den finansiering med sedelpressarna som den amerikanska centralbanken ägnar sig åt. I teorin ska ett ökat utbud (av dollar) leda till ett lägre pris (på dollar) vilket allt annat lika också skulle sänka värdet på deras obligationsinnehav. Det är dessutom det enda alternativet till betalningsinställelse så länge man inte klarar av att nettoamortera skulden. Damned if you do, damned if you don’t.

Nu är inte den amerikanska centralbanken den enda som ägnar sig åt att jobba med sedelpressarna. Valutakriget förs på flera fronter: Storbritannien, Japan och ECB agerar på samma sätt. Men det stärker ju bara validiteten i de Gaulles snart 50-åriga profetia.

Amerikanska dollar betraktas som den globala reservvalutan. Med dollar kan man köpa vad man vill överallt i världen. En gång i tiden gällde samma sak för guld. Om inte de folkvalda i allmänhet, och den amerikanska administrationen i synnerhet, städar upp på vinden är risken stor att vi står inför en internationell valutakris där man inte litar på betalningsförmågan hos utfärdare oavsett om det gäller dollar, euro eller yen.

För kinesiska och japanska pensionssparare är denna oro nog redan en aktualitet. De sitter redan som en finansiell gisslan i en amerikansk politisk cirkus.

Om inget görs åt de galopperande skulderna i många av världens ledande ekonomier kommer det pågående valutakriget kanske ge de Gaulle rätt och guldet återigen bli den monetära basen för världens valutor. Den omställningen kan få konsekvenser som är minst lika stora som en amerikansk default. l

Fånga dagen

Den republikanske talmannen John Boehner kan inte längre ta dagen som den kommer. Han får ta dagen som den gick.