Det stora golfslaget

Intro.
Ska det bara bli pajkastning av alltihop? frågade sig Mats Enquist när han en lördagmorgon sent i april i år satte sig i bilen för att köra de 7 milen från Bälinge norr om Uppsala till Scandichotellet i Infracity norr om Stockholm och Svenska golfförbundets årsstämma.

Den här våren hade varit den jobbigaste han upplevt sedan han tillträdde som generalsekreterare för Svenska golfförbundet för sex år sedan, kanske den jobbigaste i hela hans karriär.

Mats Enquist var knappast ovan vid att hantera trilskande organisationer med starka medarbetare. Innan han bytte jobb hade han varit chef för it-säkerhetsbolaget Nexus, som han och några kollegor hade köpt loss från Saab ihop med investeraren Kjell Spångberg och satt på börsen i slutet på 1990-talet. Han hade också en påtaglig erfarenhet av världar med olika perspektiv. Företagsledaren och golfentusiasten Mats Enquist växte upp i ett kulturellt hem. Fadern är författaren Per Olov Enquist.

Men politiseringen och känsloutbrotten som nu skakade Svenska golfförbundet gick utanpå det mesta.

I över ett år hade han och förbundsstyrelsen jobbat med ett förslag till att göra om golfförbundets struktur, både vad gällde organisation och finansiering. Bakgrunden var dels kritiken mot den bristande demokratin i förbundet, som hade pågått i åratal och som Mats Enquist själv instämmer i. Dels handlade det om förändrade ekonomiska villkor i Golfsverige där ett antal klubbar fått ekonomiska problem. I arbetet hade han och styrelsen rest runt till nära 200 av landets 500 klubbar och besökt samtliga 21 regionala så kallade golfdistriktförbund, GDF:er. Det färdiga förslaget beskrev Mats Enquist själv som “det första försöket på 104 år att på allvar reformera SGF”, Sveriges i dag näst största idrottsförbund efter fotbollsförbundet.

Förslaget bakades ihop till en proposition till årsstämman som skulle hållas den 27-28 april och skickades i slutet av februari ut till alla klubbar och distrikt. Trots att propositionen till stor del faktiskt baserades på synpunkter från klubbarna, ledde den till en malström av protester. Generalsekreteraren hade knappt tid för annat än att svara på mail och telefonsamtal från golffunktionärer runt om i landet. Protesterna ledde till att förbundsstyrelsen några dagar före mötet hade fått backa och skicka ut ett nytt förslag.

I dagarna hade han fått ännu ett mail från Sveriges största privata golfbaneföretag, Top Tee, ett av många de senaste månaderna från samma avsändare. Företaget, uppbackat av bland andra finansmannen Mats Gabrielsson, äger fem golfbanor och driver ytterligare två. Mailet var ett pressmeddelande med överskriften:

“Golfförbundet sväller över alla bräddar. Nu vill de ha ännu mer pengar till sin egen byråkratiska organisation. Det måste stoppas. Nu startar vi golfupproret.”

Pressmeddelandet gav upphov till artiklar i ett antal dagstidningar dagen därpå, och delar av det publicerades som en debattartikel i Svenska Dagbladet samma dag som årsstämman öppnades.

– Varför håller jag på med det här? undrade Mats Enquist och körde in på parkeringsplatsen vid Scandichotellet.

Boom – och kris.
Det är ett något besynnerligt kristillstånd som Golfsverige befinner sig i just nu och som har lett fram till förbundets “krispaket”. Hur i all sin dar kan det vara lågkonjunktur för golfen, när ekonomin i övrigt är den bästa på decennier?

Den första förklaringen är att golfkurvan till slut kanske hade nått sin topp. Antalet medlemmar i svenska golfklubbar ökade i princip varje år under ett sekel. Under 1990-talet gick utvecklingen närmast rakt upp, från 350 000 medlemmar 1994 till över 600 000 år 2004. Därefter har antalet minskat, både 2005 och 2006 var minusår, och även innevarande år väntas sluta på röda siffror när det gäller golfande svenskar.

– Hade vi, liksom ibland aktiemarknaden, nått en sådan “all time high”-nivå att en rekyl var ofrånkomlig? frågade sig till exempel chefen för Stockholms Golfdistrikt, Christer Palmborg, på distriktets sajt i julas.

Nedgångarna har också rapporterats närmast triumfatoriskt av dagspressen. Visserligen är antalet golfspelare fortfarande högt, den senast kända siffran ligger fortfarande högre än för tre år sedan. Men, som Mats Enquist säger till Affärsvärlden i dag, innebär hacket i kurvan trubbel.

– Alla hade på något sätt ställt in sig på att tillväxten skulle fortsätta och fattat beslut efter det. Det skapar förstås en hel del problem, säger han.

Golfförbundet använder inte självt ordet “kris” utan talar hellre om strukturomvandling. Icke desto mindre ser förbundet ett antal tydliga problem i svårigheter att rekrytera unga golfare, att behålla de nya medlemmar som faktiskt har tillkommit och en allmänt bristande medlemsvård hos åtskilliga klubbar.

Det för oss till det andra “problemet” – golfbaneboomen.

De senaste fem åren har Sverige fått nära 100 nya golfklubbar, nästan samtliga med en egen 18-hålsbana. Alla sorters banor har byggts, från enklare så kallade pay-and-play-banor för någon miljon eller två, till stora lyxiga projekt för över 100 miljoner. I de 20 största banbyggena de senaste åren har det investerats över 1 miljard kronor, enligt en genomgång av Affärsvärlden. En stor del av de stora banornas tillkomst kan förklaras av det professionella kapitalets intåg i golfen.

Det kanske största projektet, den nyligen färdigställda Bro Hof utanför Bålsta norr om Stockholm, har kostat 300 miljoner kronor att bygga – pengar som i utgångsläget har betalats av Björn Örås, grundare av börsens bemanningsjätte Poolia. I den lilla orten Bara i Skåne, mellan Malmö och Svedala, byggs just nu PGA of Sweden National Golf Resort, en enorm ban- och hotellanläggning där en av huvudinvesterarna heter Mats Paulsson, vd och huvudägare i börsnoterade byggkoncernen Peab. Mats Gabrielsson i Top Tee är ett tredje exempel, även om det sistnämnda företaget bygger avsevärt billigare banor än de andra i uppräkningen. Den svenska golfbaneexplosionen har rönt sådan uppmärksamhet internationellt att amerikanska CNN var här i somras och gjorde ett stort inslag.

Byggboomen är ett exempel på verklig framtidstro på golfen i Sverige och bidrar till att lösa ett stort problem. På många ställen, främst i storstäderna, har det varit hart när omöjligt för golfspelare att komma ut på banorna utan att stå i kö med trafikstockning ute på själva banan som följd. Samtidigt har kostnaderna för att driva banor ökat. Eftersom nästan alla golfbanor drivs av ideella föreningar, där medlemmarna styr, har de sällan velat höja avgifterna eller ta in fler medlemmar. Konsekvensen har blivit att välkomna fler engångsspelare från andra klubbar, så kallade greenfee-gäster. Vilket har ökat trycket på banorna ytterligare.

Samtidigt har det varit svårt för nybildade golfklubbar att själva dra i gång ett banbygge. Inte minst havererade projekt från 1980-talet har gjort bankerna minst sagt ointresserade av att låna ut till golfbaneprojekt. Lösningen har blivit de privata kapitalisterna, som själva har stått för finansieringen i startläget och där andelar i banorna sedan har sålts till medlemmarna.

Banboomen har alltså löst problem, men har samtidigt skapat andra. För det första har flera av de äldre klubbarna fått dålig ekonomi, till följd av konkurrensen och det vikande underlaget. Några klubbar har till och med gått i konkurs, som Salsta GK i Uppland och Flädje GK i Halland. Flera andra klubbar lever i dag på gränsen. Tidigare i år berättade till exempel Sydsvenskan om ekonomiska problem i en så klassisk förening som Lunds Akademiska Golfklubb.

För det andra har de nya golfbaneföretagen blottat pinsamma brister i medlemshanteringen hos de äldre klubbarna. Jag har själv stått på den åker i Skåne, där PGA-banan skulle byggas och hört Peab-vd:n Mats Paulsson berätta hur han drömmer om att göra om golfvärlden som han gjorde om fjällsportvärlden med Skistar.

– Har du varit på en golfklubb någon gång? Man kommer in och någon säger “skriv in dig där!” och pekar på en bok eller dator. Om någon ens tar emot. Det är som att skriva in sig på ett sjukhus, utan tanke på att det är en kund som just stigit in genom dörren, sa Mats Paulsson då (VA 2005-08-29).

En tredje konsekvens är att flera av de nya banorna själva drabbats av den snabba utbyggnaden. Många av dem har byggts mer eller mindre samtidigt och är koncentrerade till vissa områden som riskerar att bli “mättade”. I Stockholm har det sedan 2005 öppnats fyra nya banor av riktigt hög klass: förutom Bro Hof också Vidbynäs utanför Södertälje samt Kyssinge och Herresta som båda ligger i närheten av Arlanda.

Att sälja spelrätter/aktier som en del av finansieringen har därmed blivit avsevärt svårare under åren efter millennieskiftet. Priset på dessa har rasat kraftigt de senaste åren, visade en genomgång som Affärsvärlden.se gjorde i somras baserad på de spelrättsaktier som var till salu på golfförbundets egen spelrättsbörs.

Spelrätterna för det tjugotal golfbanor som omsatts under den senaste tvåårsperioden har tappat i genomsnitt 35 procent och i vissa fall mer än halverats. I flera av de projekt som lanserats nyligen har spelrätterna fått rabatteras, och kalkylerna för de investerare som lagt upp pengarna i utgångsläget har försämrats avsevärt. Ingen ny större bana har gått omkull än, men det skulle inte förvåna om det hände, om nedgången fortsätter.

En ytterligare trend är att viljan att tillhöra en specifik klubb har minskat. Sedan länge har det funnits brevlådeklubbar, som Björkliden i Norrland med cirka 8 000 medlemmar. Folk blev medlemmar där, men spelade som greenfee-gäster på sin hemmabana. Men nu har det också, mycket till följd av det nya utbudet av roliga och intressanta banor, också utvecklats en grupp golfspelare som inte vill ha någon särskild klubbtillhörighet men som vill kunna spela på olika banor.

Det var för att tackla denna nya verklighet, samt för att ta ett ordentligt tag om organisationen, som SGF och Mats Enquist sjösatte propositionen. Så här kommenterar han saken i dag:

– När allting har gått uppåt under så lång tid som det har gjort för oss, har man kanske glömt att ta hand om de mer bortglömda delarna av sitt hus. Och det är först nu, när det vänder nedåt och allting inte går automatiskt, som man ser att fönsterluckorna kanske inte sitter så bra och är så bra målade. Då är det rätt läge att ta i det.

Omöjligt uppdrag.
De flesta som har spelat på en svensk golfbana har träffat dem, föreningens stöttepelare. Bestämda äldre män i lammullströjor, ovana att bli emotsagda och med klara uppfattningar om hur världen fungerar. Denna typ av män har styrt Golfsverige under alla år, med gott resultat så länge efterfrågan översteg utbudet och få ställde några krav på banorna. Att få dessa gamla hundar att sitta på ett nytt sätt i den nya världen är ingen lätt uppgift.

De åtgärder som SGF-styrelsen ville genomföra i sin “ökända” proposition var i huvudsak två – de sammanfattas i inledningen:

“1. Att SGF.s organisation bör ses över för att bli effektivare och stimulera till högre kunskapsspridning och delaktighet från medlemmarna, klubbarna.

2. Att det ekonomiska klimatet i Golfsverige ställer höga krav på att tänka över finansieringsprinciper och att minska kostnader eller höjda intäkter för klubbarna.”

Enklare uttryckt ville golfförbundets ledning genom den första punkten komma närmare klubbarna, dels för att förbättra demokratin allmänt, dels för att bättre kunna styra upp och modernisera de ofta konservativa golfklubbarna och, framför allt, de 21 distriktsförbund som utgör ett mellanled mellan SGF och klubbarna.

Den andra punkten i propositionen handlar i realiteten om att flytta en större andel av kostnaderna till de klubbar som har många medlemmar men mindre banor och därmed mindre resursbehov – läs: i huvudsak brevlådeklubbarna.

– Finansieringsförslaget upplevde jag som att mycket få hade några större problem med. Det var ju också bara en skiss, säger Mats Enquist.

Förslaget till organisationsförändring, däremot, väckte ordentlig kritik, inte minst från de ledande i de största distriktsförbunden. Det var inte konstigt att distriktens företrädare höjde rösten inför förbundsstyrelsens proposition. Styrelsen ville nämligen avskaffa dem. Det hårdast formulerade förslaget i propositionen var att styrelsen skulle få i uppdrag att “arbeta för en regional organisationsform inom SGF med 8-12 regioner som ersättare till dagens GDF-organisation”.

På papperet styrs Svenska golfförbundets styrelse av de 500 medlemsklubbarna. Det är klubbarna som har makten. Men emellan förbundsstyrelsen och klubbarna finns de 21 distrikten, GDF:erna. Dessa är föreningar som ska samla klubbarna i sin omkrets och hålla dem informerade om utvecklingen i Golfsverige, men som inte har någon formell makt själva.

Så är det i teorin.

I praktiken har distrikten fått en makt långt utöver den formella. Faktum är att flera av de 21 golfdistriktsförbunden utvecklats till egna små varianter av SGF, med egna staber och i några fall till och med sponsorer. Nästan alla av dem har egna hemsidor, som vittnar om omfattande verksamhet. Ordförande för distriktens styrelser är ofta höga funktionärer från de största och mest inflytelserika klubbarna i respektive område. Alla ordförande utom en – ordföranden för i Södermalands GDF, Birgitta Eriksson – är män.

– Problemet är att det har bildats en elitgrupp av distriktens representanter. Distrikten ska bara arrangera de val där klubbarna ska välja sina 75 ombud till förbundsmötet. Men det har utvecklats till en slentrian där klubbarna säger till distriktsstyrelsen: “Kan inte ni åka? Det är ju ni som kan de här frågorna”. Det har gått så långt att vi har haft förbundsmöten där 70 till 80 procent av delegaterna har varit folk från distrikten, säger Mats Enquist, som dock inte håller med om att styrelsen ville avskaffa distrikten.

– Det var inte ett slutgiltigt förslag utan ett uppdrag till styrelsen att arbeta för en regional organisationsform där 8-12 regioner var ett alternativ. Hur det färdiga förslaget till slut skulle se ut skulle vi därefter ta fram i samarbete med klubbarna och distrikten, säger Mats Enquist.

Hur som helst uppfattade tongivande krafter i Golfsverige formuleringen om införandet av regioner som alltför långtgående. Någon vecka före förbundsmötet i slutet av april fick alltså Björn Nordberg, ordförande i SGF, skicka ut ett nytt förslag till beslut, där bland annat skrivningen “regional organisationsform” hade försvunnit. I stället formulerades ett nytt, avsevärt vagare förslag “att snarast tillsätta erforderliga utredningsgrupper med deltagande av representanter för klubbar distrikt och förbundsstyrelse med uppgift att /…/ ta in synpunkter och förslag från landets klubbar och distrikt samt att, baserade på dessa, presentera förslag till förändring”.

Lammullströjorna hade lyckats igen.

Sabel som svingas.
Att säga att Joakim Sabel har haft en nära relation till Svenska golfförbundet är en underdrift. Redan när han var liten junior på 1970-talet fick familjen kontakt med förbundsledningen då hans mamma drog i gång en knattegolfklubb.
Att hans hemklubb sedan var Stockholms GK med banan Kevinge i Danderyd norr om Stockholm gjorde också sitt till. Under åren 1982 till 1987 vann Joakim Sabel sex klubbmästerskap i rad. Sedan vann han ytterligare två, 1994 och 1995. Varje gång han kom till greenen på det avslutande artonde hålet kunde han se upp mot den mörkbetsade träkåk som är hjärtat för Golfsverige, Golfens hus – hem för Svenska golfförbundet. På 1990-talet, när han jobbade som instruktör på klubben, satt han varje dag i klubbhuset och åt lunch vid bordet intill golfförbundets ledargarnityr.

Efter att han lämnat sin karriär som spelare och instruktör har han blivit en av Sveriges främsta golfbanebyggare. Det började i mitten på 1990-talet då han tog över Västerviks golfklubb, som hade kommit på obestånd. Strax efter bildade han företaget Top Tee ihop med grundaren av krockkuddeföretaget Autoliv, Gunnar Bark, som hade varit en av eleverna på Kevinge. Bark har därefter ersatts av Mats Gabrielsson i rollen som finansiell muskel.

På sista tiden har Joakim Sabel blivit golfförbundets om inte största, så i alla fall mest synliga kritiker. Kritiken, som kulminerade med pressmeddelandet och debattartikeln om golfupproret, går i huvudsak ut på två saker:

För det första att golfförbundet har vuxit sig för stort (“jätten gluff gluff” som han kallar det) och att de pengar som kommer in via medlemsavgifter och affärsverksamhet går till förmåner för förbundets anställda i stället för att vara ett stöd för golfsporten

För det andra att det nya förslag till avgiftsstruktur som SGF skickade med sin proposition går ut på att dela upp klubbarnas avgifter till SGF i en fast och en rörlig del.

– Jag har kritiserat ett litet antal problem med golfförbundet. Men eftersom folk är rädda för golfförbundet och dess makt är jag är den ende kritikern som är synlig utåt, säger Joakim Sabel när Affärsvärlden ringer upp.

– Jag träffade Mats Enquist för en sju åtta år sedan, innan han blev generalsekreterare. Då frågade jag honom: “Varför ska du jobba på det där trötta stället?” Han svarade att han skulle göra så mycket bra för golfen, att det skulle bli så stora förändringar. Men ser man tillbaka på tiden sedan dess har det nästan bara hänt dåliga saker i golfförbundet.

– De har infört det nya gröna kortet, som bara gör det rörigt för alla som vill börja spela golf. De har startat idrottsprogrammet som inte fungerar. Och så har de infört slope-systemet (ett handikappsystem för banor, reds anm) som har kostat miljontals kronor för alla golfklubbar och som nästan ingen tycker om. De har investerat pengar i ett jättedyrt it-system, som skulle kunna ha köpts in för en bråkdel av pengarna. Samtidigt saknas helt åtgärder som faktiskt skulle göra det enklare för exempelvis unga att börja spela golf, säger han.

– När jag var liten var det bara några stycken där ute och de gjorde skitbra grejer för golfen. De skapade det gamla, enkla kortet, drev spola kröken-kampanj och fixade fram pengar till elitlag. I dag har det blivit en koloss, som har fått hybris och som bara jobbar för sig själv, säger Joakim Sabel, som tycker att idéerna om nytt avgiftssystem både är farliga för golfklubbarna och ett sätt för SGF att smyghöja avgifterna.

Frågan om organisationen bryr han sig dock inte så mycket om.

– Jag skiter i regionfrågan, den spelar ingen större roll för mig. Förslaget att avskaffa distrikten ser jag bara som ett sätt för förbundet centralt att stärka sin makt ännu mer.

Joakim Sabel är långt ifrån ensam om att vara kritisk till förbundet. Flera av de privata entreprenörer som byggt golfbanor på senare tid har varierande uppfattning om SGF. Martin Sternberg, som med sitt bolag MS Golf AB bland annat ligger bakom Hills i Göteborg och Sand i Jönköping, håller med Joakim Sabel om att SGF behöver reformeras, men ställer sig inte bakom något “uppror”.

– Joakim har i grunden rätt i mycket av sin kritik, men jag är inte säker på att det här tillfället eller sättet att gå på SGF-styrelsen var rätt. Det finns mycket att förändra och förbättra med golfförbundet, vilket jag tror att Mats Enquist egentligen vill också, men det kommer att ta tid. Den här reformen var faktiskt ett litet försökt att komma åt viktiga problem, och det vore synd om den förändringen nu skulle dröja eller inte bli av, säger Martin Sternberg.

Efter alla mail och pressmeddelandet om “golfupproret” hade det i början av våren skurit sig fullständigt mellan Sabel och Mats Enquist. Enligt Joakim Sabel skickade han mail till generalsekreteraren om att få komma till förbundsmötet den 27-28 april.

– Jag skickade först ett mail till Mats Enquist och frågade om jag inte kunde få närvara vid mötet, nu när jag hade varit med och tyckt till så mycket. Men jag fick inget svar. Då skickade jag ett till mail, där jag sa att jag kunde tänka mig att ha på mig kavaj så att jag skulle se ut som alla andra där. Jag lovade till och med att inte svära, vilket jag gör rätt ofta annars när jag pratar. Jag lovade allt det, men fick inget svar. Sedan ringde Mats Enquist mig på kvällen efter mötet och frågade varför jag inte var där.

Mats Enquist kallar Joakim Sabels beskrivning för “skitsnack”.

– Jag har endast fått ett “öppet brev” där Top Tee krävde 15 minuters taltid på förbundsstämman, vilket var orimligt. Jag har sagt till honom, innan mötet, att förbundsmötet är ett öppet möte och att han är välkommen. Däremot kan jag inte utlova taltid. Det är enligt stadgarna endast delegaterna på mötet, det vill säga klubbarnas ombud, som kan utlova det. På mötet fanns också andra representanter för banägarna på plats som fick yttra sig. De företrädde dock inte samma synpunkter som Top Tee. Det är också viktigt att komma ihåg att Joakim Sabel och Top Tee inte är medlemmar i golfförbundet. De är fristående golfbaneentreprenörer och företräder därmed inte någon medlemsklubb.

Ett fint litet företag.
Det är ingen liten företeelse som maktdiskussionen handlar om. När Golfsverige har vuxit, har Svenska golfförbundet som organisation vuxit minst lika mycket. SGF skulle i dag kunna ses som ett riktigt fint litet börsbolag, om man nu skulle notera det. Hela koncernen – jo, det är en koncern – omsatte i fjol en kvarts miljard. Bara en mindre del, 72 miljoner kronor, kommer från medlemsavgifterna.

Lejonparten av intäkterna skapas i golfförbundets affärsdel, SGF Affärsutveckling AB, som 2006 hade intäkter på 162 miljoner kronor. I helgen hålls en annan av Svenska golfförbundets många affärsverksamheter, tävlingen Scandinavian Masters – i år på banan Arlandastad alldeles intill flygplatsen. Tävlingen ägs helt av SGF och omsatte i fjol 40 miljoner med i praktiken ett nollresultat.

En dryg tredjedel av omsättningen i SGF Affärsutveckling utgörs dock av intäkter från tidningen Svensk Golf som skickas ut till alla SGF:s medlemmar och därmed är Sveriges i särklass största idrottsmagasin. Parallellt har förbundet byggt sin nyhetssajt golf.se som i dag är Sveriges största sporttidning på nätet. Sista veckan i juli var den Sveriges tolfte mest besökta mediesajt med 233 000 unika besökare, enligt Sifos internetstatistik.

Svensk Golf har kritiserats åtskilligt för sin dominanta ställning. Joakim Sabel och Top Tee drev 2002 via sin klubb Brollsta GK en motion hela vägen till förbundsstyrelsen där de krävde att medlemmarna på deras banor skulle få välja andra tidningar om de ville. Motionen avslogs då. Andra idrottsförbunds tidningar är frivilliga att prenumerera på, som exempelvis fotbollsförbundets magasin. Mats Enquist håller dock, föga förvånande, inte med i kritiken.

– Det är en missuppfattning att Svensk Golf är ett monopol eller ett obligatorium. Det är upp till varje klubbmedlem att säga om man vill ha tidningen eller inte. Dessutom finns det ju informationsblad eller tidningar i alla förbund. Det verkar vara så att det är bara för att vi gör en så bra tidning, som kan konkurrera med de privata, som vi är ett problem.

Klart är att man inte kan välja bort att betala för den, Svensk Golf anges som en del i medlemsavgiften till SGF.

– Den kostnaden står bara för en liten del av tidningen som till största delen finansierar sig själv, säger Mats Enquist.

I sommar har golfförbundet åter hamnat i en kritikstorm, detta efter nyheten i juli att förbundet har köpt kvinnogolfmagasinet Red Tee.

– Anledningen till att vi köper tidningen är att den ska bli en plattform för fler aktiviteter i syfte att locka fler kvinnliga spelare till golfen. Magasinet ska inte skickas ut till medlemmarna som Svensk Golf, utan ska konkurrera som vanligt på marknaden, säger Mats Enquist.

På golförbundets eget diskussionsforum på golf.se har det varit ett ramaskri, och nästan samtliga inlägg har ifrågasatt Red Tee-köpet. Tommy Jeppsson, chefredaktör för Golf Digest – Svensk Golfs främsta konkurrent – skrädde inte orden när han den 25 juli kommenterade affären på sin blogg.

“Det svenska golfförbundet finns inte till för att serva svenska golfare och svenska golfklubbar, inte heller för att stimulera golfens väl och ve – det är ett vuxendagis för mer eller mindre drivna män som i kraft av en monopolsituation försöker leka affärsmän. Och med de givna förutsättningarna är det svårt att misslyckas. Jag menar… att ge ut ett förbundsorgan, hänvisa till någon slags diffus informationsplikt gentemot landets golfare, och sedan fylla organet med material som är helt irrelevant ur informationshänseende”, skrev Tommy Jeppsson (för övrigt efter en golfrunda med just Joakim Sabel).

Final.
Med tanke på turbulensen månaderna fram till förbundsmötet, blev själva mötet på Scandichotellet den där helgen i april något av ett antiklimax. Utan någon Joakim Sabel närvarande och med stötestenen – förbundsstyrelsens proposition – redan avklarad i förväg blev hela tillställningen den transportsträcka stämmor oftast är. Propositionen gick igenom utan större debatt.

– Om du tittar på slutformuleringarna är det inte så stor skillnad från den ursprungliga texten, så jag är sammantaget rätt nöjd. Jag är också glad, för att jag tycker att det här visar att demokratin har fungerat. De här frågorna har verkligen diskuterats och medlemmarna har fått sin vilja igenom, säger Mats Enquist.

Flera de närvarande delegaterna ska ha varit påtagligt provocerade av Top Tee:s uppmaning till uppror och gjorde till och med ett gemensamt uttalande mot det, ett uttalande som enligt golf.se i sitt första utkast var i ett avsevärt högre tonläge än i den version som till slut lästes upp i stämmosalen. Mats Enquist vill i dag inte kommentera alla angrepp från Joakim Sabel och Top Tee, han säger bara att han inte riktigt förstår exakt vad det är de kritiserar förbundet för och att det har varit “en hel del sakfel” i det som de har skickat ut.

– Jag tycker nog om Jocke mer än vad han tror att jag gör. Han och Top Tee har verkligen varit en drivande när det gäller att bygga nya golfbanor, och han är engagerad i att utveckla och modernisera golfen, säger Mats Enquist.

– Flera av de idéer han har är också bra, även om vi inte kan säga ja och genomföra alla på en gång. Det arbete som vi nu har inlett för att öka golfturismen kommer delvis från honom och Top Tee. Men, när förbundsmöte och förbundsstyrelse vill en sak, och Joakim Sabel en annan, så har jag inget svårt dilemma att veta vem som är min chef. Att driva förändring inom en så stor rörelse som golfen tar tid, vilket Joakim inte alltid verkar vilja acceptera. Vi är en stor organisation med många viljor, och han är bara en part och dessutom inte en medlem.

Vad som har hänt efter mötet är att den utredning som det beslutades om sjösattes i juni. Utredningen får en styrgrupp och tre undergrupper med var sitt ämne: Finansiering, Verksamhet och organisation samt Framtida regionindelning. Till skillnad från tidigare finns banägarna också representerade, i form av nybildade banägarföreningens vd Per Svensson. Målet är en ny proposition inför förbundsmötet 2008.

Vill man vara elak kan man därmed säga att samma fråga utreds för tredje gången på tre år. Först en demokratiutredning 2005, sedan förbundsstyrelsens resa – den så kallade utvecklingsdialogen – och nu framtidsutredningen. Frågan är vad som talar för att Golfsverige ska lyckas lyfta sig själv i håret denna gång. Lammullströjorna lär inte ge sig i första taget.Sveriges dyraste banprojekt

1 Bro Hof
Kostnad: 300 mkr
Pooliagrundaren Björn Örås magnum opus vid Mälaren, nordväst om Stockholm, med två 18-hålsbanor. Mästerskapsbana som vill ha Ryder cup. Klubbhuset är ett slott, med lyxgym signerat kronprinsesspojkvännen Daniel Westling, och klubbrestaurang, skött av gänget bakom toppkrogen Lux.

2 PGA of Sweden National Golf Kostnad: 270 mkr
Spelarorganisationen PGA:s projekt utanför Svedala i Skåne, med tre 18-hålsbanor. Finansieras delvis och byggs av Mats Paulsson och hans Peab. Bland andra finansiärer finns Stadiumbröderna Ulf och Bo Eklöf. Holiday Club ska bygga lyxhotell aldeles intill. Ska vara klart 2009.

3 Hills
Kostnad: 145 mkr
Pionjären bland “dyrbanorna”, belägen strax söder om Göteborg, öppnad i fjol. Skapad av golfbaneentreprenören Martin Sternberg och fastighetsmiljonären Claes-Göran Wibréus. De båda har därefter byggt den hyllade banan Sands utanför Jönköping.

4 Vidbynäs
Kostnad: 94 mkr
Invigd våren 2005 och därmed först ut bland finbanorna i Stockholmsområdet. Banan i Nykvarn söder om huvudstaden
skapades av Keith Karlsson, med hjälp av bland andra H&M-arvingarna Jan och Stefan Bengtsson, som dock därefter har sålt sina andelar i banan.

5 Kyssinge
Kostnad: 80 mkr
En annan toppbana i Stockholm som öppnade 2005. Banbygget drogs i gång av banentreprenören Tommie Tuma som sedan sålde det till en grupp finansiärer med bland andra förre ABB-chefen Göran Lindahl och ABBA-stjärnan Björn Ulvaeus.