Extrapris på grisfesten

När jag var liten kostade ett brittiskt pund tio kronor och en krona var en krona, norsk, dansk eller svensk. Sedan hände något och utlandsresorna var länge väldigt dyra. Men på senare tid har utvecklingen åter vänt. Och det har gått fort; för ett och ett halvt år sedan kostade en euro nästan 11 kronor och 50 öre. I dag kostar den bara lite över 9 kronor. Svenska charterresenärer är förstås nöjda och glada, men det lär inte dröja länge innan exportföretagen börjar gnälla om att de tappar marknadsandelar.

Ett tecken på kronans styrka var reaktionen efter valet. Efter tidigare val skulle ett så osäkert parlamentariskt läge ha medfört en momentan kronförsvagning beroende på risken för sämre statsfinanser när regeringen tvingas offra på samarbetets altare. Men den här gången stärktes kronan. Ett bra bevis på hur uppskattad vår valuta är i en finansiellt orolig internationell omgivning.

Det finns åtminstone fyra bidragande orsaker till det: historiskt låg inflation, sjunkande statsskuld, överskott i utrikeshandeln och stark tillväxt. Dessutom har vi en riksbank som envetet håller fast vid en räntebana som pekar mot ytterligare höjningar när flera andra länder vilar på hanen. Allt annat lika så vill man äga valutan från ett land vars centralbank håller högre räntor än omvärlden – speciellt om inflationen är låg. Och ju mer en valuta stärks desto mindre inflation importerar man, eftersom utländska varor blir billigare att köpa. De starkaste skälen till Riksbankens senaste höjning, och kommande höjningar, är en önskan att normalisera reporäntan och samtidigt skrämma presumtiva bolåntagare till måttlighet. Jag tror att Riksbanken är livrädd för en bolånebubbla.

Problemet är att många andra länder vill försvaga sina valutor för att stimulera exporten och få fart på tillväxten. På flera håll brottas man dessutom med allför låg inflation, i USA och Japan talar man till och med om risken för deflation, den mest fruktade av alla “tioner”. Där vill man snarare sänka räntan, om det nu ginge. Styrräntorna ligger redan nära noll. Då kan man, som USA, i stället trycka pengar och försöka stimulera ekonomin den vägen. Resultat? Ökat utbud av en valuta sänker priset på densamma. En annan grupp länder, där snart Sverige är en i gänget, upplevs som så finansiellt säkra att man vill investera

i deras valutor. För Schweiz och Japan är det redan så. Deras valutor är så starka att de upplever det som ett hot mot exporten och de vill gärna se sina valutor svagare. Japanska centralbanken BOJ sålde därför yen mot andra valutor för ett par veckor sedan. Valutamarknaden väntar på att Schweiz ska göra likadant.

Den kinesiska valutan, renminbin, handlas inte öppet på valutamarknaden och kan därför inte vara motvikt till alla länder som vill försvaga sina valutor, även om pressen på kineserna att revalvera sin valuta är stor, framför allt från USA.

I valutornas komplicerade värld rusar nu kronan mot sina starkaste nivåer på tio år. Och Riksbankens penningpolitik stärker kronan ytterligare samtidigt som många andra centralbanker aktivt försöker försvaga sina valutor. Dollarns status som världsvaluta börjar dessutom ifrågasättas.

Inte mig emot om vår valuta står stark. Men frågan är hur länge exportindustrin mäktar med en situation där kronan stärks vecka efter vecka. I oktober kommer nästa räntehöjning. Mer sangria på semestern eller fler sålda lastbilar från Volvo? Jag tror jag vet vad politiker och företagare kommer att argumentera för. Lycka till, Riksbanken!

—

Olof Manner är ansvarig för skandinaviska ränteprodukter på Royal Bank of Scotland.