Får man be om en vision?

Att det är valår har knappast undgått någon. Eller ”supervalår”, valet till Europa­parlamentet har ju redan börjat. Det borde ju, tänker jag, innebära att vi alla känner oss extra informerade och upplysta inför de frågeställningar och utmaningar som ekonomin står inför, såväl den svenska som den europeiska. Men efter att ha följt medias bevakning lite noggrannare än vanligt några veckor måste jag säga att jag är måttligt imponerad av de frågor och problem som behandlas. Det saknas för all del inte dueller om huruvida arbetslösheten har ökat eller minskat med några tiondels procentenheter under alliansens år med regeringsmakten. Eller om hur många arbetstillfällen som har skapats eller försvunnit. De som intresserar sig för diskussioner om överskottsmål eller för huruvida president Putin och Ryssland motiverar en höjd försvarsbudget har också ­kunnat få sitt lystmäte.

Personligen saknar jag dock en debatt om de långsiktiga utmaningar som Sverige och Europa står inför, specifikt de ekonomiska. Jag har därför ingen större känsla för vilka visioner våra folkvalda förhoppningsvis har inför framtiden. För utmaningar saknas inte. Låt mig ge några exempel:

En åldrande befolkning kommer med tiden skapa nya förutsättningar för ekonomin. Vi lever längre och föder färre barn. The Economist skrev exempelvis nyligen att två tredjedelar av Tysklands befolkning kommer att vara äldre än 65 år om ett par decennier. Tendensen i Sverige är likartad. Ökad invandring dämpar förvisso effekten något men när befolkningspyramiden först blir rombformad och prognoserna till och med talar om en ”befolkningstratt” i framtiden är det inte svårt att inse att det kommer innebära påfrestningar för såväl de framtida pensionärerna som för sjukvården och socialförsäkrings­systemet. Givetvis kommer även arbets­marknaden påverkas. Ska vi jobba längre eller ska allt färre försörja allt fler?

Arbetsmarknaden står också inför stora utmaningar. Det skapas fler arbeten inom tjänste­sektorn i dag än förut. Framför allt efterfrågas högutbildad arbetskraft och specialister. Vi står inför stora tekniska förändringar av strukturell art vilka tveklöst kommer att hota arbeten inom vissa sektorer men kanske också skapa arbeten inom andra. Än så länge har debatten stannat vid mattekunskapen hos niondeklassare. Gott så, men knappast visionärt. I den digitala världen kan olika typer av tjänster produceras i realtid var som helst på jordklotet så länge du har en dator. Den internationella konkurrensen kommer att kännas av. Jag får dagligen samtal från indiska konsulter som erbjuder analyser till lägre pris än många av deras europeiska konkurrenter. De plockar ju informationen från samma ­globala virtuella nätverk som vi gör.

Att det saknas en politisk debatt om hushållens skuld­sättning och skenande huspriser kan jag ­förstå; de eventuella motåtgärder som kan komma i fråga lär inte vinna många röster, oavsett om det gäller minskade ränteavdrag, fastighetsskatt eller amorteringsplikt. Jag får nog acceptera att Hemliga lådan öppnas först efter valet i stället.

För att parafrasera ett slitet talesätt så får vi väl den politik vi förtjänar. Kräver vi inga visioner av våra politiker så lär politiken blir visionslös. Men såväl demografiska, klimatologiska som ekonomiska trender pekar just nu mot stora förändringar där behovet av visioner och långtgående omställningar är större än på länge. Att kräva The New Deal 2 är kanske att gå för långt. Likväl törstar jag efter politiker som ser bortom mandatperioden, oavsett om de är gröna, röda, lila eller blå.

Cykellycka

En gång i tiden var jag flygrädd. Efter att ha cyklat till jobbet i 15 år genom centrala Stockholm kan jag konstatera att min rädsla var helt missriktad. Är det någonstans man kan dö snabbt, oväntat och smärtsamt så är det på cykel genom huvud­staden. En bildörr öppnas, en buss prejar in dig eller så ligger vintersandningen kvar i ­kurvorna fram till försommaren. Hyrde ­cykel i Köpenhamn nyligen. Rena himmelriket. Inte så konstigt att man ser tre gånger så många cyklister där.