Femtio år av ensamhet

KRÖNIKA. Tänk er en alternativ historia, där svenskarna hade varit spridda över jorden men återvände till Skandinavien efter förföljelse på andra håll. Övriga nordbor känner sig trängda av invandringen och 1947 ­lägger FN fram en delningsplan: ett litet Sverige åt svenskarna och ett Danmark åt danskarna. Den blågula sidan accepterar men grann­länderna anfaller. Till allas förvåning segrar den ny­bildade staten, med resultatet att danskar flyr eller hamnar under nya herrar. De kommande åren blir Sverige konstant beskjutet från Finland, och 1967 drar det ihop sig till krig igen. Norrmännen blockerar Öresund. Arméer från Island, Ryssland, Polen, Tyskland, Holland dras ihop runt Sveriges gränser. Ledaren för den danska befrielserörelsen DLO säger: Detta är en kamp om hemlandet. Svenskarna måste lämna Norden och vi ska hjälpa dem. De av den gamla svenska befolkningen som klarar sig kan stanna, men mitt intryck är att ingen kommer att överleva.

Då inträffar miraklet. Sverige väljer att slå till först. Dag ett krossar de det norska flygvapnet. Dag två erövrar de Österbotten och Hardangervidda, dag tre allt som återstår av Danmark. Efter en vecka har Sverige tredubblat sitt territorium. FN bestämmer att landvinningarna ska lämnas tillbaka mot ett vagt löfte om fred. Danskarna hamnar under ockupation eller placeras i hopplösa flyktingläger i grannländerna. Svenskar körs ut från sina urgamla kvarter i Oslo, Helsingfors, Berlin, Amsterdam och återvänder till det nya hemlandet där de genast integreras.

Spola bandet femtio år framåt. Sverige är nu ett av världens rikaste och mest avancerade länder. Resten av Europa präglas däremot av kaos, fanatism, stagnation. Svenskarna har utsatts för ständiga terrordåd och raketbeskjutning från omgivningen, som fortfarande är inställd på landets utplåning. Men FN:s linje förblir tvåstatslösningen, land mot fred. Runtom i världen ligger sympatierna hos de ockuperade danskarna medan Sverige betraktas som roten till hela Europakonflikten.

Inte för att denna parallell till dramat i Mellanöstern är heltäckande eller objektiv, men fullfölj ändå tanke­experimentet. Hur skulle den svenska behandlingen av danskarna ha sett ut i detta läge? Hur nationalistisk vore svensk inrikespolitik? Hur troligt är det att Sverige skulle ha återlämnat ockuperad mark till en motpart inställd på dess ­utradering från kartan?

Konflikten mellan israeler och araber har under ett halvsekel ägnats en närmast grotesk uppmärksamhet i förhållande till hundratals andra krig och katastrofer. Facit av omvärldens engagemang talar sitt tydliga språk. Men femtioårsminnet av sexdagarskriget i juni 1967 för­tjänar verkligen att lyftas fram, eftersom detta var en historisk vattendelare. Palestiniernas tragedi blev med tiden också israelernas.

Jag minns mitt första besök i Israel 1972, den ­­sagolika stämningen av återuppståndelse, upprättelse, öknen som blommade. Jag minns 1980-talets israeliska ockupationsarmé i Libanon, stridsvagnarna som aldrig väjde en millimeter för våra FN-jeepar, palestiniernas uppgivna ögon i flyktinglägren, nycklarna till hemmen deras farföräldrar hade lämnat i Jaffa och Akko. Jag minns valet 1996 som förde Benjamin Netanyahu till makten, hur jag åkte hem och skrev en ledare med rubriken ”Farväl till freden”.

Som så många andra lade jag huvudansvaret för konflikten på Israel, den till synes starkare parten. Det gör jag inte längre.

Felet är inte AKB

Moderaternas tapp i opinionen är ingen kris utan en normalisering. Kinberg Batra köpte en övervärderad aktie. Det fanns ju en tid när Centern var det stora icke-socialistiska partiet och en tid när det var Liberalerna. I dag är det tyvärr Sverigedemokraterna. Den nya konfliktlinjen mellan välfärdsnationalism och marknadsliberalism skär rakt igenom M, som samtidigt är splittrat mellan hiss och diss av Reinfeldts vinnande opportunism. Jobbigt läge, enklast att såga partiledarens stil i tv.