Finansgeniet som sprängde banken

I början av 2009 flyttade HQ Banks superstjärna, tradingchef och vice vd Fredrik Crafoord in i ett eget arbetsrum på Hovslagargatan på Blasieholmen i Stockholm. Delar av HQ flyttade nämligen till Glitnirs lyxrenoverade lokaler sedan HQ hade köpt upp den svenska delen av den fallna isländska banken. Med sig hade Crafoord bankens portfölj med indexoptioner.

Den något kraftige Crafoord hade gjort kometkarriär i handlarvärlden. Han kom från Örby i södra Stockholm där han som ung var brevbärare. När han började som mäklarassistent drygade han ut kassan genom att sälja frukt på Östermalmstorg på helgerna.

Sedan år 1994 hade han jobbat på HQ, med ett avbrott kring millennieskiftet. Han och två andra aktiehandlare, Richard Tejme och Ricardo Sforzini, hade hoppat av från HQ år 1998 för att bygga upp aktiehandeln på Stockholmsbörsen åt den norska mäklarfirman Sundal Collier. Därifrån hade den tajta trion gått till Orc Software.

Men HQ:s dåvarande handlarchef Thomas Krishan hade lockat tillbaka Crafoord till HQ år 2002 – med vd:n Patrik Enblads goda minne. Duon Enblad-Crafoord var i botten handlare av guds nåde och trivdes bra ihop.

Fram till år 2009 var Fredrik Crafoord chef för bankens handel, som bestod av både så kallad market making, då banken ställer priser i olika värdepapper till kunder, och handel i egen bok. Det senare innebär att spekulera med bankens egna pengar genom att ta positioner på marknaden. Går satsningen bra, ja, då gör banken en vinst. Går det dåligt så slår det mot bankens resultat.

Vid det här laget räknades Fredrik Crafoord som en av Sveriges absolut främsta handlare i egen bok. Ja, han och Per Sandå på Pan Capital (grunden för Erik Pensers come back på finansmarknaden) utgjorde den absoluta toppen när det gällde optionshandel, enligt flera i branschen. Som de flesta svenska optionshandlare hade de båda gått i skola i Chicago hos amerikanen Tony Saliba, en legend som varit aktiv på Chicagos derivatmarknad i 20 år.

Crafoord och Sandå är båda smarta, Sandå är betydligt mer social. Crafoord är inte den som viftar glatt från andra sidan gatan när han ser någon han känner. Han väntar tills han möter vederbörande, byter några ord innan han tvärt säger:

– Nej, nu måste jag gå.

Crafoord är rak och effektiv, men rolig. Han levererar oneliners i Seinfeld-stil och kan avrätta folk med en enda replik. Numera är han en 41-årig familjeman med fru och två barn, åtta och tio år gamla, i Djursholm norr om Stockholm. Han leker inte stekare genom att spruta champagne på Stureplans krogar, men kör två fina bilar, en nästan ny BMW X5 och en tio år gammal Mercedes-Benz E55 AMG.

Men Crafoord är även en risktagare, något som kulturen på HQ inbjöd till. Två gånger blev han utredd av Stockholmsbörsens disciplinnämnd. Men han blev aldrig varnad.

På HQ var Crafoord kung. När moderbolagets ordförande och storägare Mats Qviberg gick igenom lokalerna stannade han gärna till vid Crafoords bord och snackade en stund. Qviberg satt i det noterade investmentbolaget Öresunds lokaler ett par våningar ovanför HQ-gänget i Salénhuset vid Norrlandsgatan i Stockholm. Även efter handlarnas flytt till Blasieholmen kunde Qviberg dyka upp. Qviberg gillade Crafoord, och undra på det. Liksom Qviberg själv var Crafoord en man som förstod finansmarknadens innersta väsen.

Dessutom hade bankens handel fram till år 2007 gått med vinst under 50 kvartal i sträck. Eftersom handeln hade redovisats som en klumpsumma är det svårt att säga vad delarna inbringade. Vissa hävdar att egenhandeln tjänat på att göra internaffärer med andra delar av HQ och att den egentligen inte hade varit så lysande om den skulle ha stått på egna ben.

För Crafoord, som handlade i indexoptioner mot svenska OMX och tyska DAX, såg allt hur som helst ut att gå bra ända fram till år 2007. Då fick investmentbanken Carnegie problem, en tradingsmäll uppdagades. Optionsportföljen skrevs ned med 630 miljoner kronor och banken pekade ut tre handlare som skyldiga och polisanmälde dem. Själv hävdade de tre att de var oskyldiga. Fallet är ännu inte avslutat.

Det var inte bra för HQ. Carnegie och HQ var störst på derivat när det gällde egenbokshandel, så kallad propriety trading, eller prophandel. När man handlar behöver man en motpart och för HQ var Carnegie ofta en sådan. Vid den här tiden hade HQ runt 30 procent av marknaden. Nu krympte HQ:s manöverutrymme.

När Carnegie stängde delar av sin portfölj kom ett antal positioner ut på marknaden. Enligt flera källor passade Crafoord då på att köpa en stor del av dessa “possar”, som det kallas på finansslang. Enligt en källa köpte han exakt den position som han själv redan satt på. Att köpa på sig mer av det man redan har innebär att man höjer risken. Källan hävdar att Crafoord i ett slag dubblade sin position och därmed också risken. Andra säger att Crafoord inte köpte Carnegies positioner, i vart fall inte några stora sådana.

Många på marknaden hade redan i flera år höjt på ögonbrynen över HQ:s riskbenägenhet. En så liten bank med så stora positioner. Kanske var Crafoord pressad av HQ:s kultur: visa vinst eller stick. Eller också är han en spelare. Eller både och.

För HQ:s del blev det hela inte bättre av att banken köpte en stor del av Lehman Brothers svenska positioner sedan den amerikanska investmentbanken gått omkull i september 2008. Nu hade HQ 40 procent av den svenska prophandeln. Manöverutrymmet minskade ytterligare.

Dessutom gick marknaden emot Crafoord.

***

SNÖBOLLEN

Att handla med optioner är inte lätt. Och att som Crafoord kunna ha hundratals positioner i huvudet kräver sin man eller kvinna. Det är till stor del en fråga om matematik och på HQ gick ryktet att Crafoord räknade snabbare än datorer. Men de som känner honom närmare poängterar att han inte är matematiker utan snarare streetsmart. “Stundtals briljant”, lyder ett omdöme.

Crafoord var alltså stor på den svenska optionsmarknaden, många ville köpa av honom eftersom han ofta hade lägst pris. HQ ansåg att det inte fanns ett marknadspris för de flesta optioner som banken handlade med och värderade dem därför enligt teoretiska modeller. HQ antog att optioners volatilitet på lång sikt sökte sig tillbaka mot ett historiskt genomsnitt.

Att HQ använde sig av ett historiskt volatilitetsmått skulle visa sig katastrofalt.

Det betydde att när Crafoord ställde ut en option på till exempel 30 mot det svenska OMX-indexet eller det tyska DAX-indexet medan den historiska volatiliteten, räknat på de 100 senaste dagarna, var 22 kunde han direkt, samma dag som försäljningen gjordes, boka en vinst på 8. Om volatiliteten när han senare köpte tillbaka optionen hade ökat till 28 hade han gjort en förlust på 6, jämfört med det bokförda värdet.

En köpoption är en möjlighet för köparen att köpa en underliggande tillgång till ett fastställt pris. När det gäller till exempel köpoptioner på aktieindex får den som köper betala en liten summa och den som ställer ut får en slant, men riskerar att få betala obegränsat om den underliggande tillgången, indexet, rör sig kraftigt uppåt. Ju mer “fel” indexet rör sig, desto mer får den som ställde ut optionen betala till köparen. Om den som ställer ut optionen får rätt i marknadsrörelsen har den som köper optionen bara förlorat köpesumman. Det är alltså betydligt mindre riskfyllt att köpa optioner än att sälja, ställa ut, dem.

I augusti 2010 skulle Finansinspektionen konstatera att HQ hade använt en teoretisk värdering fast det fanns marknadspriser och att banken inte fick bokföra vinster samma dag som försäljningen gjordes. Det senare stod dock i HQ:s årsredovisning och det kan tyckas märkligt att Finansinspektionen inte reagerat på det tidigare.

Från och med 2007 började det gå fel för Fredrik Crafoord. Gapet mellan det teoretiska värdet på optionerna och det faktiska värdet ökade. HQ:s handel – market making och egenhandel – redovisade en rörelseförlust på 15 miljoner kronor för år 2007. Nu rullade Fredrik Crafoord en snöboll framför sig.

År 2008 växte det bokförda värdet på de utställda optionerna, som alltså var åtaganden om framtida betalning, till 2,7 miljarder kronor från 1,6 miljarder kronor året före.

Egentligen säger inte en portföljs storlek något om risken. En bank kan ha en gigantisk portfölj som i princip är riskfri om handlarna har ställt positioner som nästan helt tar ut varandra.

Men i HQ:s fall verkar ändå riskerna ha ökat eftersom banken var tvungen att öka säkerheterna hos förvaringsinstitutet SEB med drygt 1 miljard kronor till 3,1 miljarder. De pengarna var HQ tvunget att ta från sitt kassaflöde. Samtidigt hade koncernen ett eget kapital på 1,16 miljarder kronor.

Förlusten för HQ:s handel ökade år 2008 till 49 miljoner kronor. Om det var för att Crafoord hade sålt instrument och då fått bokföra stora förluster eftersom de flesta optioner var bokförda till ett högre teoretiskt värde, eller om något annat inträffade är oklart. Särskilt dåligt gick hur som helst handeln under det fjärde kvartalet, när orkanvindar blåste på finansmarknaderna.

Både vd Mikael König och vice vd Fredrik Crafoord fick dock bonus, på 3,6 miljoner kronor respektive 3 miljoner kronor, eftersom koncernen redovisade en rörelsevinst på 278 miljoner kronor. Totalt tjänade de 7,8 miljoner respektive 6,4 miljoner. Men redan då fanns en stor diskrepans mellan det teoretiska värdet på den stora optionsportföljen och det verkliga värdet.

“Detta tyder på att värderingarna har manipulerats för att visa ett så högt värde på tradingportföljen som möjligt”, skrev Finansinspektionen i sin rapport.

Enligt Finansinspektionen var portföljens negativa effekt på resultatet i slutet av år 2008 nästan 320 miljoner kronor, vilket betydde att banken hade en kapitalbrist på drygt 100 miljoner kronor. Under 2008 kritiserade Finansinspektionen bankens riskkontroll och riskmått, utan att banken agerade.

Men HQ:s ledning och styrelse var inte nöjda med egenhandeln. De bestämde sig för att avveckla den. Lösningen blev att Crafoord fick bryta loss propportföljen från market making-delen och börja stänga sina indexpositioner år 2009. Det skulle visa sig vara början till slutet för både Crafoord som HQ-stjärna och för propportföljen.

***

NAKNA POSITIONER

Crafoord satt alltså ensam på sitt rum och skötte sig i stor utsträckning själv. Mats Qviberg litade på honom. Hur mycket Qviberg förstod av Crafoords positioner är oklart. I grunden var de båda aktiemäklare, men Qvibergs styrka är att söka undervärderade aktier och – när han var mäklare – att matcha affärer mellan köpare och säljare, inte att handla i komplicerade derivat som optioner. Qviberg trodde att Crafoord skulle fixa det här, han hade alltid fixat saker förut. Men i stället växte snöbollen.

Trots att banken mätte värdeskillnaden mellan de teoretiska priserna och marknadspriserna lät banken så småningom värdeskillnaden bli större än bankens kapitalbas.

Varje handlare har limiter, gränser, för hur mycket risk hon eller han får ta. Om handlaren slår i limiten, eller håller på att göra det, blir det ett samtal med risk management. På HQ stämmer riskhanteringen varje dag av riskexponeringen med varje handlare.

Chef för riskhanteringen var Agneta Norgren, en parant kvinna som jobbat länge på banken och som många på HQ var rädda för. Men när det gällde Crafoord tog riskhanterarna aldrig i på skarpen. Crafoord hade betydligt högre status än riskavdelningen. Dessutom förlitade sig riskavdelningen på bankens ofullständiga riskmått. Den mätte och rapporterade inte rätt risker.

Om risken är stor går det hela vidare högre upp i organisationen. Först når den ledningsgruppen med Mikael König i spetsen, men han verkar inte ha förstått sig på riskerna med optionerna.

Därefter går det hela vidare till bankens styrelse där Stefan Dahlbo – vd för huvudägaren Öresund – var ordförande. Ledamöter var bankens vd Mikael König, Curt Lönnström och Thomas Erséus. Därpå kunde det hela nå moderbolagets styrelse där Mats Qviberg var ordförande och där de fyra nyss nämnda också var ledamöter.

Fredrik Crafoord höll sina överordnade informerade. Men han uttryckte sig inte på ett sådant sätt att de egentligen förstod hur stor risken var. Mats Qviberg verkar inte ha fattat hur mycket pengar som kunde stå på spel och resten av styrelsen hade definitivt inte risknivån fullt klar för sig.

“Enligt Finansinspektionens bedömning har bristerna i bankens riskhantering varit omfattande och till stor del berott på att styrelsen och den verkställande direktören underlåtit att inhämta nödvändig kunskap och information om bankens tradingverksamhet och i synnerhet de risker som var förenade med denna verksamhet”, skriver inspektionen i sin rapport och slår fast att styrelsen är ansvarig för verksamheten.

HQ använde fem olika riskmått, ett av dem var marknadsrisk. Trots flera påpekanden från Finansinspektionen år 2009 och våren 2010 om att bankens analys för sitt kapitalbehov för marknadsrisker var bristfällig, så ändrade inte HQ siffran på 33 miljoner kronor för marknadsrisken.

Dessutom gjorde en konsult år 2009 en oberoende extern granskning av bankens riskavdelning som påpekade att banken borde se över sin riskkontroll.

Under 2009 skulle bruttovärdet på de utställda optionerna öka till 3,3 miljarder kronor, från 2,7 miljarder i slutet av år 2008. HQ blev tvunget att öka säkerheterna hos SEB från drygt 3,1 miljarder till nästan 4 miljarder.

Under första kvartalet 2010 tappade HQ:s handel, den så kallade tradingen, 25 miljoner kronor. Egenhandeln stod för hela tappet. HQ:s market making hade gått plus. Banken skyllde förlusten på: “Minskade spreadar (alltså skillnad, reds anm) mellan sälj- och köpkurser, en kraftigt försämrad likviditet och en ökad andel datorstyrd handel har lett till sänkta marginaler. Vidare har volatiliteten varit låg och utvecklats på ett mindre gynnsamt sätt.”

– Trading har över tiden gett ett stort bidrag till vårt resultat och jag tror att det även framgent är intressant att befinna sig där, sade Mikael König till Dagens Industri då rapporten presenterades.

– Men om vi inte lyckas får vi naturligtvis överväga om vi ska hålla på med det här, men där är vi dock inte ännu, sa han också.

Vid det här laget hade utländska handlare på Morgan Stanley och Goldman Sachs redan börjat fråga sina svenska kontakter vilka de här HQ var som plötsligt tagit oproportionerliga marknadsandelar i handeln med DAX-terminer.

Crafoord hade bland annat tagit “vega bet”. En av grunderna för optionsteorin handlar om de så kallade grekerna, de fem vanligaste är:

Delta (?) mäter en options känslighet för priset i den underliggande tillgången.

Gamma (?) mäter deltas känslighet för ändringar i priset i den underliggande tillgången.

Vega mäter en options känslighet för volatiliteten i den underliggande tillgången.

Theta (?) mäter optionens känslighet för tiden varje passerad handelsdag.

Rho (?), slutligen, mäter känsligheten för ändringar i den riskfria räntan.

De fem grekerna används för att hantera risken och “hedga”, alltså försäkra, sig mot fall i en position genom att ha en motposition. Men om det ska bli någon vinst kan man, som nämnts, inte försäkra sig helt och hållet.

Crafoord ställde ut optioner med lång löptid och köpte optioner med kort löptid samtidigt som han försäkrade bort, hedgade, deltarisken, alltså prisvariationer i den underliggande tillgången, med terminskontrakt. För hans del var de två största riskerna vega, volatiliteten, och theta, tiden. I vissa fall ville han att det skulle vara lugnt på börserna ett tag och i andra att volatiliteten skulle öka.

Dessutom köpte han indexoptioner med korta löptider på DAX för att försäkra de indexoptioner med långa löptider som han sålt på OMX eftersom han antog att indexen korrelerade. Detta var riskfyllt.

I mitten av april 2010 tillsatte HQ en särskild arbetsgrupp som skulle analysera propportföljen och föreslå en avvecklingsplan och den sista april meddelade Finansinspektionen att den skulle göra en separat undersökning av bankens hantering av marknadsrisker.

Då Dow Jones index föll drastiskt 14 maj 2010 blev volatiliteten på finansmarknaderna väldigt hög. Crafoord hade visserligen försäkrat, hedgat, sina positioner, men inte för sådana onormala rörelser. Hedgen räckte inte till. Så här långt utanför normalkurvan var positionerna nakna.

Samtidigt hade styrelseledamoten Catharina Lagerstam gjort en oroväckande upptäckt: propportföljen var övervärderad med cirka 850 miljoner kronor. Hon har en doktorsexamen inom finansiella risker och hade kommit in i styrelsen på stämman i april för att titta på portföljen.

Den 17 maj beslutade styrelsen att stänga egenhandeln. Catharina Lagerstam reserverade sig mot bankens beslut att inte ompröva värderingen av portföljen.

Crafoord satt på sitt rum och såg ut som om han vill dö, enligt en källa. De flesta på HQ förstod inte vad det var med honom. Ytterst få kände till hans positioner.

***

FÖRTROENDETAPPET

Sven Hagströmer och Mats Qviberg har skrivborden mitt emot varandra på sitt noterade investmentbolag Öresunds kontor på våning sex i Salénhuset. I och för sig är de inte där samtidigt så ofta, men de har ändå sina platser där. Våren 2010 ägde Öresund nästan 25 procent i HQ.

Duon har jobbat ihop sedan år 1990 då Sven Hagströmer Fondkommission blev Hagströmer & Qviberg, sedermera HQ Bank. År 2000 knoppades HQ.SE Fondkommission av, det som senare blev Avanza.

Hagströmer satte sig som ordförande i Avanza medan Qviberg tog ordförandeposten i HQ. Hagströmer sålde också nästan alla sina egna aktier i HQ, men han storägde fortfarande bolaget via Öresund, där han rådde om drygt 18 procent medan Qviberg, med familj, ägde nästan 13 procent.

Hagströmer och Qviberg hade en liten intern tävling om vems bolag som var bäst. Hagströmers Avanza växte sig på tio år större än HQ.

Egentligen får inte en styrelseledamot ge en aktieägare exklusiv information, men eftersom Mats Qviberg behövde Öresunds stöd för en räddningsaktion så var han till slut tvungen att berätta för Sven Hagströmer.

När Mats Qviberg runt den 20 maj avslöjade det hela för Sven Hagströmer undrade han om det kunde vara sant. Det var som en ond dröm. Hade inte HQ bara räknat fel?

H:et tappade förtroendet för Q:et. Qviberg skulle ju driva HQ och han Avanza. Man kunde inte leka med aktieägarnas pengar på det här sättet.

– Man kan göra saker på olika sätt. Jag skulle aldrig sätta i gång sådan här verksamhet. Det handlar om finansiella massförstörelsevapen, sade Sven Hagströmer senare till Dagens Industri.

Samarbetet mellan H:et och Q:et knakade i fogarna. Men Öresunds styrelse med Hagströmer i spetsen gick med på att låta Öresund ställa upp i en nyemission i HQ. Vad annat kunde Hagströmer och hans kollegor göra? Det fanns stora värden i banken, den hade 90 miljarder under förvaltning. Öresunds pengar riskerade att gå förlorade om banken gick omkull. Dessutom hävdade Qviberg att 559 miljoner kronor i en nyemission skulle räcka till – med marginal.

Senare skulle Hagströmer på ett stormöte på HQ tala om att ett fåtal personer sprängt banken inifrån.

– Här sitter ni alla och får lida för vad några ytterst få personer gjort firman, sade han.

***

BESLUTET

Den mulna småkalla tisdagskvällen 25 maj satte sig styrelseledamöterna i HQ:s moderbolag på skinnstolarna vid det rektangulära mörka bordet i styrelserummet. På väggen i ena kortändan vakade en målning av Sven Hagströmer och Mats Qviberg över dem. På tavlan sitter de båda herrarna i skjortärmarna mitt emot varandra på sitt rum på Öresund, ett par våningar ovanför HQ:s styrelserum, och ser nöjda ut.

Det extra mötet hade föregåtts av både sms- och telefontrafik. Styrelseledamöterna hade fått veta att det måste fattas beslut om nyemission. Samma dag hade banken sålt delar av propportföljen med förlust. Styrelsen måste utfärda en vinstvarning på 200 miljoner kronor.

Redan före mötet hade Catharina Lagerstam hoppat av. Nå, resten av moderbolagets styrelse satt kvar. Här fanns Öresunds vd, tillika bankens ordförande, Stefan Dahlbo, Carolina Dybeck-Happe, Thomas Erséus, Curt Lönnström, Johan Piehl, Pernilla Ström, vd Mikael König samt styrelsens ordförande Mats Qviberg.

Styrelsen gick på Qvibergs linje och fattade beslut om att stänga handeln och föreslå en extra bolagsstämma en nyemission på 559 miljoner kronor.

Handeln kunde alltså förlora ytterligare runt 550 miljoner (det kostar att göra nyemissioner) plus de redan förlorade 200 miljoner kronorna andra kvartalet, sammanlagt alltså 750 miljoner kronor.

Morgonen 26 maj skickade HQ Bank ut ett pressmeddelande om beslutet att genomföra “en forcerad avveckling, dock under ordnade former, av koncernens Tradingverksamhet.”

Aktien rasade 26 procent den dagen.

Samma dag som skandalen blev offentlig slutade Fredrik Crafoord, officiellt på egen begäran. Handlarchefen Tamer Torun hade fått ta över propportföljen. Det var alltså han som skulle snabbavveckla alla positionerna som Crafoord hade tagit.

Att Crafoord försvann fick vissa på HQ att le i mjugg. Han hade alltid fått lysa och fått stora ersättningar, medan andra hade kämpat på i det tysta. De avundsjuka var nöjda. Men den känslan försvann snart när allt sedan eskalerade.

Den sista maj fick även vd Mikael König kliva ner från chefsposten och i stället bli ansvarig för att “utveckla och stärka HQ:s erbjudande och position” utomlands. I hans ställe trädde Stefan Dahlbo in som tillförordnad. Samtidigt blev Mikael Nachemson – som bland annat sitter i Öresunds styrelse och har varit vd för investmentbolaget Bure – ordförande för banken, medan Qviberg kvarstod som ordförande för moderbolaget.

Från början var planen att stänga optionspositionerna till årsskiftet 2010/2011, men förtroendet för HQ var nu i gungning. Hur stora skulle förlusterna för handeln bli egentligen? För HQ Bank blev det svårt att gå till aktieägarna och be om mer pengar utan att kunna sätta en siffra på förlusten. Dessutom förlorade banken alltmer pengar i takt med att HQ stängde positioner och fick marknadspriser i stället för teoretiska priser. Förlusten blev större än vad styrelsen hade trott.

Nej, det här gick inte. Det hela var feltänkt från början till slut. En extra stämma skulle gå av stapeln den 28 juni och sedan skulle det dröja fram till hösten innan pengarna från nyemissionen kom in. Mats Qviberg måste vända sig till Sven Hagströmer för att få ytterligare hjälp av Öresund.

Den 7 juni hade förlusterna i HQ:s handel ökat till nästan 300 miljoner kronor. Redan vid det laget var det uppenbart att den tilltänkta nyemissionen på 559 miljoner kronor inte skulle täcka förlusterna, något som alltså banken hävdat endast två veckor tidigare.

Dagen därpå aviserade bolaget att det förra upplägget var skrotat. I stället skulle nu Öresund köpa HQ Fonder för 850 miljoner kronor och HQ skulle göra en nyemission på upp till 1 miljard kronor. På så sätt räddade även Öresund stora värden om Finansinspektionen skulle dra tillbaka HQ:s banktillstånd och tvinga banken i likvidation.

Nu var det inte tal om att stänga positionerna “under ordnade former” längre. HQ:s styrelse ville bara bli av med eländet och beslöt att hela propportföljen skulle vara avvecklad till halvårsskiftet i stället för till årsskiftet.

Det fick kosta vad det ville. HQ ville ur sin sits och det var viktigt att kommunicera exakt vad kostnaden skulle bli, i stället för beräkningar som ständigt fick revideras uppåt.

Kostnaderna för att stänga ökade då från den ursprungliga prognosen på 750 miljoner kronor och landade i stället på 1,2 miljarder kronor. Och det i en bank med ett eget kapital på 561 miljoner kronor vid årsskiftet, koncernen hade dock vid samma tid ett eget kapital på 1,2 miljarder kronor.

För att klara att täcka kostnaderna hade HQ fått ett förskott på den kommande nyemissionen från Öresund samt från Johan, Anna och Jacob Qviberg på totalt 235 miljoner kronor. Dessutom hade Mats Qviberg och hans fru Eva ställt upp med ett evigt förlagslån på 21 miljoner kronor, som sedan skulle användas som betalning i nyemissionen. Öresund hade även omvandlat ett tidsbundet förlagslån till HQ Bank om 150 miljoner kronor till ett evigt förlagslån.

När HQ offentliggjorde förlusterna tisdagen efter midsommar, 29 juni, berättade banken även att moderbolagets styrelse ställde sina platser till förfogande. “På begäran av Öresund kommer det att förrättas val till styrelse i HQ vid extra bolagsstämma.” Sven Hagströmer hade inte förtroende för Mats Qviberg när det gällde att sköta HQ. Alla styrelseledamöter är skyldiga att förstå vad som händer i bolaget – om de inte hävdar att de blivit bedragna, vilket inte är fallet i HQ. Styrelsen skyller med andra ord inte på Crafoord.

Vilka som skulle ingå i den nya styrelsen var redan klart, ordförande skulle Mikael Nachemson bli, men ledamöterna ville vänta med att offentliggöra det hela tills Finansinspektionen hade sagt sitt.

Klockan 11 lördagen den 28 maj återkallade Finansinspektionen HQ Banks banktillstånd. Banken skulle likvideras. HQ kämpade hela helgen för att sälja koncernen och en affär med Carnegie var klar, men Finansinspektionen ville ändå inte upphäva sitt beslut.n

Fotnot: Fredrik Crafoord ville inte låta sig intervjuas för denna artikel. Han avstod även från möjligheten att kommentera innehållet.