Högst kostnader i SEB

Förklaringen till att många högriskfonder har svårt att hänga med sina jämförelseindex är att deras verkliga kostnader för att göra affärer är mycket höga.

Affärsvärlden har granskat 29 aktiefonder som placerar på de börser som är kända för att ha de högsta transaktionskostnaderna, se tabellen (återfinns i nr 23/2000 sid 62-63 av den tryckta tidningen). De fondtyper vi studerat är Asienfonder, Latinamerikafonder, Rysslandsfonder, Östeuropafonder och »emerging markets«-fonder (de sistnämnda placerar i både Asien, Latinamerika och Östeuropa). Bara de fonder som rapporterar omsättningshastighet har kunnat tas med i granskningen.

Dubbelt så stora

Totalt innehöll dessa fonder vid årsskiftet 16,9 miljarder kronor. Sammanlagt redovisar de kostnader för courtage under 1999 på 144 miljoner kronor. Affärsvärldens analys visar dock att de verkliga transaktionskostnaderna är mer än dubbelt så stora, omkring 400 miljoner kronor.

Utgångspunkten är en undersökning gjord av brittiska försäkringsbolaget Prudential som för 31 emerging markets beräknat både genomsnittligt courtage och genomsnittlig skillnad mellan aktiernas köp- och säljkurser (»spread«). Undersökningen visar att courtaget i snitt är 0,7 procent och att dessa aktiebörser i snitt har 1,3 procent i spread. Det är mer än dubbelt så mycket som på Stockholmsbörsen.

Dessutom har Affärsvärlden varit i kontakt med några av de svenska fondförvaltare som är specialiserade på emerging markets. De antingen bekräftar Prudentials resultat, eller ger en delvis ljusare bild. Förvaltarna har dock intresse av att tona ned problemen med höga kostnader, vilket gör att vi valt att basera vår granskning på Prudentials resultat.

Första steget i granskningen var att hämta uppgifter ur fondernas årsrapporter för 1999 om förvaltningsavgift, totalkostnadsandel (TKA) och omsättningshastighet. Dessa uppgifter finns i de tre första kolumnerna i tabellen.

Verklig mängd affärer

Andra steget i undersökningen var att räkna ut hur mycket affärer de 29 fonderna i själva verket gjorde förra året. Den definition på omsättningshastighet som Fondbolagens Förening har valt är nämligen »det lägsta av summa köp och summa försäljningar i förhållande till genomsnittlig fondförmögenhet«. Denna nettosiffra rensar delvis bort de affärer som förvaltaren gör därför att det strömmat pengar in i eller ut ur fonden, vilket kanske är intressant för den som vill studera hur aktiv förvaltaren har varit. Men denna definition ger samtidigt ofta en helt felaktig bild av transaktionerna ur ett kostnadsperspektiv.

Det tydligaste exemplet är Folksam Asien som rapporterar en omsättningshastighet 1999 på bara 3 procent. Fonden har nämligen nästan bara köpt aktier, i takt med att nya pengar strömmat in i fonden. Det var en högst rimlig strategi med tanke på att fonden hade 80 miljoner kronor i förmögenhet vid årets början och gav ut nya andelar till ett värde av 99 miljoner netto under året. Därmed kunde Folksam göra stora förändringar i fondens inriktning enbart genom hur de nya pengarna användes.

Därför sålde fonden bara aktier för fyra miljoner, vilket är 3 procent av snittförmögenheten. Men om man tar med alla affärer som Folksam Asien gjorde, både köp och försäljningar, så var den totala omsättningen förra året 66 procent.

Det är dock ofta omöjligt för utomstående att justera den omsättningshastighet som fondbolagen redovisar. Folksam redovisar summa bruttoköp och bruttoförsäljningar som deras fonder gjort. Men flertalet andra fondbolag nöjer sig med att ge en mycket knapphändig bild, i värsta fall redovisas bara de fem största nettoförändringarna.

Dock finns det ett sätt att baklänges räkna ut den totala omsättningen. 11 av de 29 fonderna redovisar nämligen snittcourtage. Och genom att multiplicera snittcourtage med betalt courtage får man fram den totala mängden affärer.

För övriga fonder har Affärsvärlden gjort en uppskattning genom att lägga till nettot av fondernas utgivning och inlösen av andelar under året. Om nettoflödet till fonden har varierat kraftigt under året ger dock denna beräkning en underskattning. Ett exempel på hur detta kan ge en annan bild av omsättningen är Roburs Rysslandsfond. Den inledde förra året med en förmögenhet på bara 94 miljoner kronor, men gav ut andelar för netto 262 miljoner kronor. Det betyder att den rapporterade omsättningshastigheten på 111 procent döljer en faktisk omsättning på minst 300 procent av snittförmögenheten.

Vår beräkning av den verkliga omsättningen i var och en av de 29 fonderna finns i den näst sista kolumnen i tabellen.

Även valutaväxling

Tredje steget i undersökningen var att beräkna vad det i verkligheten kostar för respektive fondtyp att göra affärer. Här har vi, som sagt, använt Prudentials undersökning. Argumentet för att även se spreaden som en kostnad är att börsmäklarna så ofta de kan behåller mellanskillnaden mellan köp- och säljkurs. När en stor investerare gör affärer är det dessutom troligt att aktiekurserna påverkas, så kallad »market impact«. Därför är det inte orimligt att ta med hälften av den normala spreaden på respektive marknad som en kostnad.

Till detta har vi lagt en viss kostnad för valutaväxling, dock endast för de nya pengar netto som strömmat in i fonden under året eftersom vi valt att anta att förvaltarna vid merparten av övriga affärer omplacerar inom respektive land. Vi har antagit en genomsnittlig spread för dessa delvis exotiska valutor på 0,5 procent och tagit med hälften som en kostnad. Enligt förvaltare som Affärsvärlden talat med tar vissa depåbanker ibland betydligt mer betalt av fonderna för valutaväxling. Detta är nämligen en kostnad som aldrig syns, annat än indirekt i form av något sämre kurser på aktieinnehaven.

SEB spenderar mest

Fjärde steget var att multiplicera den verkliga omsättningen med den verkliga procentuella kostnaden för respektive fond. Resultatet, i procent av fondernas snittförmögenhet, utgörs av fondernas verkliga TKA. Den siffran redovisas i den sista kolumnen i tabellen.

Högst verklig TKA har SEB i sina två emerging markets-fonder, 12 respektive 10 procent per år. Rimligen är den höga omsättningen i dessa fonder, och de höga kostnader som detta medfört, en viktig förklaring till att resultaten varken jämfört med index eller jämfört med konkurrenterna har varit särskilt bra. SEB har dessutom ytterligare fyra fonder bland de fonder som spenderat mest.

Förklaringen till att SEB redovisar betydligt lägre TKA i sin årsrapport än den verkliga vi räknat fram är främst att »spread« inte ses som en kostnad, men även att förvaltarna gör en del affärer netto (utan courtage men med sämre kurs) och att kostnaderna för valutaväxling inte syns. Notera också att undersökningen bara gäller ett år. Sett över en fem- eller tioårsperiod är det förödande med så hög omsättningshastighet i emerging markets-fonder som SEB haft under 1999.

Samtidigt finns det många fonder vars redovisade TKA någorlunda speglar det verkliga TKA som vi räknat fram. Fem fonder har mindre än en procentenhets skillnad: Banco Fjärran Östern, Handelsbanken Asien, HQ Tillväxtmarknad, Robur Östeuropa och Folksam Asien. De fonder som är nederst i tabellen har dessutom genom låg omsättning lyckats hålla de verkliga kostnaderna nere på en klart godkänd nivå.