Homogena helveten

SVT:s debattstudio i Göteborg. Mitten av september. Sverigedemokraternas Jimmie

Åkesson mot socialdemokraten Nalin Pekgul. Det är Åkessons stora chans, och som han tar den. Pekgul är så indignerad att hon darrar. Åkesson är iskall och, ja, nära på statsmannamässig.

Jag säger nu inte att allt är Pekguls fel, men hennes debatteknik blev symbolisk för etablissemangets sätt att hantera SD. Affekt, hysteri, överord. Samtidigt en gratischans för bittra politiska amatörer att verka ansvarsfulla.

Sverigedemokraterna ska motarbetas, visst, men ännu viktigare är att motverka Sverigedemokratins orsaker. Och för att göra det måste man lyssna på vad de säger. I samma tv-studio som Jimmie Åkesson vände sig en av hans partikamrater till mig:

“Säg ett enda mångkulturellt samhälle som fungerar.”

“Alla fungerande samhällen är väl mångkulturella”, försökte jag. “Vem vill bo i en etniskt homogen enklav?”

Det ville sverigedemokraten, och framhöll Japan och Finland som trivsamma exempel. Jag frågade om han ville flytta dit, och sedan var tiden ute.

Jag var, kort sagt, knappast slugare än Nalin Pekgul. Till vårt försvar ska dock sägas att moderna medieformat – rumphuggna debatter, anonyma fora på nätet – har blivit populisternas paradis.

Frågan om den etniska homogenitetens välsignelser och förbannelser är vansklig men intressant. Jag skulle gissa att Japans tjugoåriga stagnation hänger ihop med dess monokultur och demografi, bristen på nytt blod, helt enkelt.

Finland begick så när kollektivt självmord i inbördeskriget bara en mansålder tillbaka. Och världens för närvarande mest skruvade land – Somalia – råkar vara ett av de mest homogena som finns. Nästan alla är sunnimuslimer, pratar somali och delar samma kultur.

Drömmen om den problemfria, blekfeta gemenskapen är emellertid bara en aspekt av Sverigedemokraterna. Det håller inte att, som Vänsterpartiet eller Expo, avfärda dem som enbart rasister och fascister.

Lika framträdande drag är oron för globaliseringen och missnöjet med politiken i Stockholm. Det må vara osympatiskt att skylla sina egna och regeringens tillkortakommanden på människor av annan härkomst, men frustrationen beträffande överheten har ett visst fog för sig.

Med regeringens rosigaste antaganden ska vi ner till 6 procents arbetslöshet 2014. Kombinera denna prognos med svenska pojkars allt sämre skolbetyg och Sverigedemokraternas framtid tycks lika garanterad som döden och skatterna.

Det finns orter i Sverige – inga namn – där man nästan bara möter tre kategorier av invånare: vit kille med baseballkeps i ombyggd Volvo, äldre dam med rullator samt flykting från Afrika eller Mellanöstern. Inget ont om dessa människor, men de har väldigt lite gemensamt förutom att de påfallande ofta är beroende av offentliga transfereringar.

Denna landsortsmix är ett recept på politiska reaktioner och samtidigt en bild av politiska misslyckanden. Motbilden är förstås Stockholm, landets ekonomiska motor, där 30 procent i åldern 18-29 är födda utomlands eller av utlandsfödda föräldrar.

Det är inte “integrationen” det hänger på, vilket man kan få intryck av i den tröttsamma debatt som så länge har gått Sverigedemokraternas väg. Grejen är att Sverige har ett underskott på minst en halv miljon jobb, eller en halv miljon företagare.

Med regeringar – både under S och M – som straffbeskattar arbete hårdare än i något annat land och samtidigt låser in folk i bidragsberoende, är det snarast förvånande att inte fler proteströstar.n