Jag ser fram emot fler gräl

Huruvida nationalekonomi är en vetenskap eller inte, varken kan eller vill jag gå in på. Om den trots allt ska betraktas som en vetenskap så hör den i alla fall till de yngre. Sedan Lehman-krashen år 2008 och den efterföljande globala krisen har många frågat sig varför nationalekonomerna inte kunde förutse vad som komma skulle. Är antagandet om den ”rationella människan” inte att lita på? Hur kunde två globala kriser – it-bubblan år 2000 och finanskrisen – inträffa inom mindre än ett decennium utan att centralbanker och myndigheter fick tillräckligt med varningssignaler från ekonomiska vetenskapsmän så att de hade möjlighet att reagera i tid?

Kanske ligger svagheten just hos den ”rationella” människan. Efter snart tre decennier på finansmarknaden kan jag konstatera att egenskaper som rädsla, girighet och flockmentalitet ofta är avgörande ingredienser i både uppbyggnaden och utlösandet av de kriser jag har sett. Om en vanlig, någorlunda utbildad, människa kan drabbas av både girighet, övermod och rädsla, hur ska man då värdera den ”rationella människan”? Finns hon? Eller är hon bara ett önsketänkande?

Jag vet inte. Och det gör kanske inte medlemmarna i Riksbankens direktion heller. Men till skillnad från mig måste de göra sitt jobb och fatta de räntepolitiska besluten, trots det osäkra akademiska läget och trots att de översköljs av svårtolkade och ibland motstridiga signaler från omvärlden.

Riksbankens penningpolitiska mål är att upprätthålla ett fast penningvärde, eller mer precist att hålla inflationen runt 2 procent per år. Utöver detta ska centralbanken också bevaka och analysera risker och hot mot stabiliteten i det svenska finansiella systemet. Redan här kan det uppstå ett embryo till konflikt. Är målen och deluppgifterna förenliga?

En av riksbanksdirektörerna är en av världens mest citerade nationalekonomer i vetenskapliga tidskrifter med en i huvudsak akademisk bakgrund. En annan av direktörerna har en långt mer praktisk erfarenhet av exekutiva befattningar på finansmarknaden, bland annat som generaldirektör för Bankstödsnämnden (eller Bankakuten som den också kallades) i början av 1990-talet. Övriga direktörer har alla olika bakgrund och kompetens och torde utgöra den bästa bemanning Sverige kan erbjuda riksdagen för att uppfylla de mål och uppgifter den ger Riksbanken. Helt naturligt har de olika erfarenheter och ansatser.

Under en längre tid har diverse meningsskiljaktigheter i riksbanksdirektionen tämligen utförligt och i föga smickrande ordalag beskrivits i media. Framför allt har diskussionen handlat om huruvida styrräntan ska sänkas – för att vi underskrider inflationsmålet – eller inte sänkas då skuldsättningsgraden är hög och risken för en ny fastighetsbubbla ökar med lägre räntor och ”billigare” lån.

Den debatten vill jag inte heller ta ställning i. Men oavsett hur ekonomin utvecklas så tror jag att den mediala bevakningen av luftstriden mellan räntehökar och –duvor ökar riskmedvetenheten och kunskapen om räntepolitikens villkor och betydelse hos allmänheten i stort, och hos låntagare och fastighetsägare i synnerhet. Redan med detta har Riksbanken vunnit en stor seger.

Personligen tycker jag att Riksbanksdebatten är både fräsch och välkommen och skulle ogärna se en konformitet i direktionens diskussioner och beslut. Tvärtom! Jag ser fram emot flera gräl!

Ps.

SMS–rösta

I realiteten kan vi deklarera via mobiltelefonen. Då borde man väl kunna rösta via mobilen snart också. Det finns något i den Schweiziska folkomröstningsmodellen som både lockar och förfärar.