Jorden de ärvde

KRÖNIKA. Sedan andra världskrigets slut har näringslivet med få avbrott globaliserats och specialiserats. Volvo Personbilar är en del av en kinesisk koncern och börs-noterade Volvo köper kinesiska lastbils­tillverkare. Nationalstatens politiska och ekonomiska betydelse minskar i långsam men stadig takt.

Familjeföretagen står för en tredjedel av svensk BNP och sysselsättning, en andel som ökar. De tyngsta dynastierna har i Sverige både ett internationellt sett osedvanligt starkt inflytande, men skiljer också ut sig genom att vara ovanligt transparenta. ­Familjer som Wallenberg, Stenbeck, Johnson, Lundberg och Persson har olika nischer och ­roller i det svenska näringslivet, men har sam­tidigt flera saker gemensamt: ­generationer av framgångsrikt ägande, starka traditioner, en kombination av kontinuitet och ständig ­förändring.

Om dessa och andra framgångsrika näringslivsklaner skrivs det mycket och ofta. Ett centralverk är gamle VPK-ledaren C H Hermansson, med sin bok Monopol och storfinans – de 15 familjerna från 1965. Han ville belysa hur stor del av det svenska närings­livet som var i händerna på några få familjer. De tyngsta när det gällde makt och inflytande var enligt Hermansson ­familjerna Wallenberg, Wehtje, Johnson, Bonnier och Broström. Han beskrev dem som ”fem fingrar på storfinansens järnhand”.

I ett reportage inför 50-årsjubileet gjorde Affärsvärlden ett försök att lista vilka 15 familjer som i dag är mest inflytelserika. Dessa var Wallenberg, Kamprad, Persson, Rausing, Stenbeck, Douglas, Schörling, Lundberg, Johnson, Lundin, Bennet, Paulsson, Olsson, Bonnier och Söderberg.

Bara fyra av 15 familjer hade hållit sig kvar i elitserien efter 50 år. Som Affärsvärlden konstaterade i reportaget från 2013 har de elva som försvunnit inga tydliga gemensamma drag. En del föll med varven och stål­industrin. De flesta är kvar som självständiga bolag, men med nya huvudägare. ”Ett par av dem finns i Handelsbanks­sfären, som familjen Wehtjes Skånska Cement (i dag Skanska) och familjen Jacobssons SCA. ­Andra har snappats upp av de ’nya’ ­familjerna, som familjen Kempes Modo (i dag i huvudsak Holmen i familjen Lundbergs ägo). ­Familjen Klingspors plats på ­listan har övertagits av familjen Stenbeck som kontrollerar Kinnevik.”

Nu i början av augusti publiceras två nya böcker som behandlar Sveriges rikaste och mest inflytelserika familjer. Den ena boken är skriven av ekonomijournalisten Anders Ström. I Sveriges mäktigaste familjer gör han ett nytt försök att lista de 15 tyngsta. Ström är givetvis inspirerad av Hermansson, men tar uttryckligen avstamp ifrån ­Affärsvärldens reportage från 2013. På bara fyra år har ytterligare två familjer ­petats från listan: medieägarna Bonnier och Ratos-familjen Söderberg. Bägge dessa familjer är i högsta grad fortfarande både rika och inflytelserika, men har fått ge plats åt ännu mer framgångsrika efternamn.

Bilden av de mäktiga familjernas stationära placering i toppen av samhället är alltså delvis en myt. Men dynastiernas makt och betydelse är inte en myt. Det ­visar ekonomiprofessorn Hans Sjögren i Familje­dynastier – så blev Sverige rikt. Där Ström har en journalistisk metod är Sjögren forskningsbaserad. Hans Sjögren tränger in i begreppet dynastier. För att vara en dynasti ska familjen ha varit inflytelserik i minst fyra generationer, minst ett av bolagen ska vara världsledande i sin bransch och ­familjen ska ha en sådan roll i samhället att ­regering och riksdag är ”lyhörda för familj­ens mening”.

Att den första generationen förvärvar ­familjeförmögenheten, den andra ärver och den tredje fördärvar är inte en sanning utan en floskel. Hans Sjögren hittar inte ­något ­belägg i forskningen för att den tredje ­generationen påfallande ofta skulle vara den sista. Med det sagt, faller ju dynastier ändå från tid till annan.

Sjögren lyfter fram det historiska ankaret som en viktig förklaring till familjernas ­stadga, långsiktiga framgång och sammanhållning. Men ankaret kan också bli en ­belastning: ”en dynasti måste vara beredd att lyfta upp sitt historiska ankare till ytan då och då och låta tidens strömmar föra flaggskeppet vidare. Om inte så sker kommer bojankaret fortsätta länka verksamheten till gårdagens bottensediment på ett olyckligt sätt.”

I en alltmer komplicerad värld har de tyngsta svenska näringslivsfamiljerna blivit en symbol för kontinuitet, en roll som de politiska ledarna och partierna fyller allt sämre. Ägare av kött och blod, med ett efternamn som varit respekterat i decennier eller mer, skänker trygghet och är enkla att identifiera sig med. I viss mån fyller en klan som ­Wallenberg samma funktion som kunga­huset borde göra: ”Wallenbergarna har alltid varit stadiga, seriösa, långsiktiga, intresserade av sysselsättning och därtill ­patrioter”, sa Olof Palme i samband med Marcus Wallenbergs död 1982 (citerad i Niklas Ekdals och Petter Karlssons Historiens 100 viktigaste svenskar).

Hans Sjögren ser inget hot mot dynastierna som fenomen. De behåller en nyckelroll i det svenska samhället framöver: institutionerna är riggade för att nya privatförmögenheter ska kunna byggas upp och skatte­reglerna för generationsskiften är gynnsamma. Som han skriver: ”Företag kommer och går, men ­familjedynastierna består.”