Kinas hisnande tillväxt

Under kulturrevolutionens inledning 1966 marscherade en miljon skanderande rödgardister längs Shanghais klassiska shoppinggata Nanjing Road. Deras mål var varuhus nummer 1, öppnat på 1930-talet och betraktat som en symbol för dekadens och borgerlighet. Demonstranterna visade ursinne. Dock insåg de inte en viktig sak. Nämligen att kalabaliken utgjorde en lämplig avledning för Mao Zedongs regim, som några år tidigare vållat tio miljoner svältoffer. Vanstyret gick under parollen “Det stora språnget framåt” och innebar att skördar eftersattes och byar försågs med primitiva smältugnar för att snabbt industrialisera landet.

42 år senare finns varuhuset fortfarande kvar. Dess låga, smutsbruna fasad vetter mot det 66 våningar höga Le Meridien Oriental, ett av över 300 femstjärniga hotell i ett Kina som befinner sig mitt i ett nytt, stort språng. Marknadsekonomin gör att det denna gång fungerar. Det förflutna sopas bort i extrem takt. Knappast någon sörjer utvecklingen, men många blir förvirrade.

– Man träffar på de äldre i parkerna, men de deltar inte i samhället längre. Man undrar vad de tänker om skyskraporna och allt annat som vuxit upp de senaste 20 åren, säger Claes Pollnow, vice vd för SKF China.

Som många andra svenska företag leder SKF sin Kinaverksamhet från Shanghai. Det är också hit Affärsvärlden beger sig en vecka i april, samtidigt som Fredrik Reinfeldt vistas i Peking. Shanghai ligger mitt i Yangtzeflodens delta, en region som 2006 svarade för 25 procent av landets BNP och attraherade över 40 procent av de utländska investeringarna. Det är landets största stad med cirka 20 miljoner invånare som befolkar ett väldigt stadslandskap. Parker och tempel och traditionell bebyggelse är alltmer sällsynta inslag medan höghus, lägenhetskomplex och motorleder på pelare breder ut sig. I finansdistriktet söder om Folkets park finns flera kvarter där det vimlar av välklädda kontorsanställda och där atmosfären är ungefär som i Tokyo eller Singapore. På andra sidan floden, i Pudongdistriktet, trängs ännu högre skyskrapor på en plats där det i stort sett var öde för 30 år sedan.

Att städer byter skepnad är inget exceptionellt i vår tid. Men det som gör den kinesiska omdaningen unik är två saker. För det första går allting så snabbt att städerna upplevs som exceptionellt nya, välordnade och fräscha, trots att kineserna knappast är bättre på att sköta om infrastrukturen än några andra. För det andra äger omvandlingen rum i världens folkrikaste land. Den bästa parallellen är USA:s industrialisering i slutet av 1800-talet, som också skedde i högt tempo. Skillnaden är förstås att det moderna Amerika hade obegränsad tillgång till naturresurser. Så är inte fallet nu. För att klara sin försörjning måste Kina skaffa fram varor från jordens alla hörn. Kina är nu den tredje största oljeimportören efter USA och Japan och de senaste tolv månaderna har importen ökat med 25 procent.

Det är enorma tal. Och de verkar överdrivna med tanke på att BNP “bara” ökar med 10-11 procent per år. Men förklaringen är att Kina verkar ha passerat en tröskel i den ekonomiska utvecklingen där efterfrågan på transporter växer extra mycket. Vilket inte bara syns i alla de (rätt risiga) Volvobussar som är ett vanligt inslag i gatubilden, utan också i mer spektakulära projekt. Som snabbtågslinjen mellan Shanghai och Peking, där första spadtaget togs den 18 april. Sträckan motsvarar Malmö-Skellefteå och restiden blir bara fem timmar. I högtrafik kommer det att avgå ett tåg var tredje minut. Projektet kommer att kosta motsvarande 200 miljarder kronor och ska vara klart redan 2013.

En så kort byggtid som fem år vore otänkbar i västvärlden. Den är också en påminnelse om att Kina styrs enligt andra premisser än vi är vana vid.

HHH

Kommunistpartiets högkvarter i Kanton, juni 1996. Affärsvärldens redaktion har tagit plats på stolar som är uppställda i hästskoform längst rummets väggar så att det bildas ett tomrum i mitten. Längst fram, i stoppade fåtöljer, sitter den av oss som utsetts till delegationsledare samt partichefen i Guangdongprovinsen. Vi dricker te. En tolk översätter mödosamt. Även korta frågor möts av ordflöden som är svårförståeliga även sedan de översatts. En fläkt snurrar i taket. “Gäller er fråga ekonomiska förhållanden? Eller politiska?”. När vi betonat att det som intresserar oss är ekonomin suckar tolken lättat.

Sedan 1996 har enormt mycket hänt i det kinesiska samhället. Den ekonomiska utvecklingen har gjort en femtedel av mänskligheten friare än någon gång tidigare. Medborgarna kan välja var de vill bo, vad de vill jobba med och vilken utbildning de skaffar sig (staten slutade tilldela yrke först 1994). Det är också fritt fram att kritisera företag, samhällsinstitutioner och politiker så länge man inte ifrågasätter nationens territoriella integritet och partiets ledande roll. Det råder stor enighet om att statsledningen har levererat. De flesta kineser är oerhört tacksamma för framstegen. Kommunistpartiets maktställning är visserligen urholkad, men den finns där.

Kontrollen av medborgarna märks, bland annat, på Shanghais internationella flygplats. Innan avresande passagerare får gå ombord på utrikesflygen får de visa sina resehandlingar vid hela sju tillfällen för flygbolagsanställda, säkerhetsfolk, passkontrollanter och tullpersonal. I slutet av april infördes nya, striktare visumregler för utländska besökare. Åtgärden har inte motiverats. Den speglar sannolikt oro hos myndigheterna inför OS i augusti.

Även affärsverksamheten är reglerad på ett sätt som vi inte riktigt är vana vid. För att ta ett exempel betraktas bilindustrin som “strategisk”, vilket i de flesta fall innebär att utländska företag som vill investera måste ha en lokal partner. Det betyder i regel högre kostnader och råddigare verksamhet. Inhemska producenter som Chery och Jiangling får lättare att växa till sig. Att det är ordnat på det viset är knappast märkligt. Andra länder som tagit steget från fattigdom till modernitet, bland dem Japan och Malaysia, har också skyddat sina framväxande industrier med olika slag av regleringar. Att Kina gör det är rimligt så länge det sker inom ramen för världshandelsorganisationen WTO:s regler.

Däremot är det lite märkligt att licensförfaranden och myndighetstillstånd även är en viktig del av affärsvardagen inom språkskolebranschen. Bill Fisher, chef för EF Education i Kina, tar emot i ett kontorslandskap målat i glada färger. Mjuka soffor och biljardbord finns här och var i lokalen, som är inrymd på en av stadens dyraste adresser. Kontoret är också utbildningscenter för några av de miljontals kineser som pluggar engelska. Utbildningen sker med dator, med vanliga lektioner men också i lättsammare former. Runt biljardborden finns markeringar i golvet där det står “English Only Zone”.

Miljön är alltså lättsam och informell. Men utbildningsverksamhet är något som omgärdas av omfattande lagstiftning och tillståndsprövning.

– Den här branschen är relativt hårt reglerad och det krävs licens från nationella organ, från staden och till och med de distrikt där vi är verksamma. Myndigheterna gör uppföljningar av utbildningskvaliteten, och vi har en stor avdelning för relationer med myndigheter. Så ser det inte ut i andra länder. Men jag vill betona att det inte innebär några problem – vi har ju varit på plats i Kina i 13 år och har ett samarbetsavtal med utbildningsdepartementet, säger Bill Fisher.

HHH

Capital Airport, Peking, i juni 1996. Planet från Hongkong har landat i tid och vi går igenom den sömniga flygplatsen. Tolv år senare ska världens största flygterminal vimla av kinesiska och utländska affärsmän och turister, men nu råder lugn och ro. Bagaget kommer snabbt, passkontrollen går än snabbare. Terminaldörrarna flyger upp och kontrasten mot Hongkongs tropiska fukt och hetta blir total. Peking möter oss med blå himmel. Och en frisk bris.

I dag är luftkvaliteten en annan. De kinesiska storstäderna är för det mesta svepta i ett ljusgrått dis. I inlandets industriorter kan det vara riktigt obehagligt. Så är sällan fallet den här aprilveckan i Shanghai, där det ofta råder dimma av helt naturliga skäl eftersom metropolen ligger i ett låglänt floddelta. Men klart är att alla byggen och all tung produktion rör upp stoft och damm – något som OS-arrangörerna i Peking försöker hantera genom att begränsa biltrafik och entreprenader av olika slag under de viktiga veckorna i augusti. Stålverk, cementfabriker och pappersbruk kommer att stängas under två månader före och under OS.

Det stora bekymret är förstås utsläppen av koldioxid, där dimensionen ju är nationell och global snarare än lokal. Kina är på väg att detronisera USA som världsetta när det gäller klimatpåverkan. Och inte undra på. 80 procent av landets kraftproduktion sker med det allra smutsigaste bränslet: kol. Kina har 20 procent av jordens befolkning men till exempel bara tre procent av färskvattnet. Fattigdomen på naturresurser är utbredd utom just när det gäller kolet.

Det för oss till frågan om Kina kan ta tag i klimatproblemet på ett meningsfullt sätt. En tur genom södra delarna av Shanghai ger ett slags svar. Först trafiken. Den flyter på någorlunda, men fordonsparken ökar med oerhörda tal varje år. 2007 var Kina världens näst största marknad för personbilar efter USA. Det är visserligen trångt i städerna men ute i landet finns gott om plats för att trycka rejält på gaspedalen. Ett tätt nät nationella motorvägar är under byggnad. 2010 kommer 90 procent av kineserna att ha mindre än en timmes väg till något avsnitt av de 34 nationella artärerna.

När vi efter hand lämnar stadskärnan sker det genom gamla, själlösa bostadsområden som demoleras för att lämna plats åt åtta- och tiovåningshus. De nyuppförda byggnaderna fogas tätt, tätt in i stadsbilden. Betongen, dammet och de pyttesmå gårdarna gör att det inte är charmigt. Däremot är det naturligtvis ett bättre liv än den gamla tidens u-landstillvaro på landsbygden. Invånare i den här delen av Kina har gissningsvis en levnadsstandard ungefär som i Sydeuropa på 1970-talet.

En viktig detalj är att i stort sett varje lägenhet i de här stadsdelarna har ett luftkonditioneringsaggregat monterat på väggen utanför. Man kan förstå att det behövs. På sommaren blir det 35 grader varmt och luftfuktigheten är hög. Detta kräver sitt elnät. Priset för utvecklingen är de kollaster som måste fraktas med tåg från inlandets gruvdistrikt till kustregionernas kraftstationer. I förlängningen påverkas förstås också det globala klimatet. Kina står utanför Kyotoprotokollet och har hittills varit avvaktande till propåerna om att bromsa utsläppen av växthusgaser.

Än så länge är frågan långt ner på agendan för statsledningen, som koncentrerar sig på utveckling och social stabilitet. Det är omöjligt att sia om när miljön kan bli en riktigt stor fråga. Visserligen finns en miljömyndighet och visserligen har man på central nivå i Peking sagt sig ta klimathotet på allvar och att det behövs en mer balanserad utveckling för landets tillväxt och industrialisering. Men det är de lokala och regionala makthavarna runt om i landet som bestämmer. Här kan man erinra om ett klassiskt kinesiskt ordspråk: “Bergen är höga och kejsaren är långt borta”. Och på lokalt håll prioriterar man jobb och investeringar framför allt annat.

HHH

Xientiendai-kvarteren, april 2008. Cappuccinon är utmärkt. Likaså den frasiga äppelkakan, men så är också caféet franskägt och kaffestunden kostar ungefär som i Stockholm. Skillnaden är förstås att Kinas BNP per capita (5 300 dollar) är en sjundedel av Sveriges (36 900 dollar). Landet är rikare än Namibia men fattigare än Egypten.

Men då talar vi om genomsnitt. Och sådan statistik är i stort sett meningslös i en nation stor som Europa där det finns hisnande skillnader mellan rik och fattig. Befolkningen i det inre av landet är över lag fattig. Storstäderna i öst har en levnadsstandard som i det övriga Ostasien. De båda världarna möts ibland i relationerna mellan stadsbor och tjänstepersonal. Men det sker också på den berömda strandpromenaden i Shanghai, där besökare från byar i Kinas inre fascineras av megaskyskraporna och tittar med stora ögon på (och låter sig fotograferas med) västerlänningar. Shanghaibor bryr sig förstås inte. De är fullt upptagna med arbete och konsumtion.

Det här är anekdoter. Ändå är det i spänningsfältet mellan fattigt inland och välbeställd kustregion som förklaringen till Kinas tillväxt ska sökas. Det finns två huvudteman i debatten på senare år om Kinas modernisering. Det ena är det vanligaste, nämligen berättelsen om jättenationens tillväxtmirakel. Det andra temat är att dagens Kina är en koloss på lerfötter. Skeptikerna finns på många håll. En typisk röst är Robert Salomon, professor på Stern School of Business i New York.

– Jag är väldigt orolig för Kina. Den utveckling vi sett de senaste åren är helt enkelt inte hållbar. Det här bygget kommer att falla samman, säger han.

Åtskilliga kritiker har pekat på de statsdirigerade investeringarnas stora andel av BNP och menat att detta innebär att resurser används fel. Professor Assar Lindbeck vid Stockholms universitet gjorde 2007 en studie på Världsbankens uppdrag av Kinas ekonomi. Lindbeck poängterar hur ineffektiv produktionen är. Statliga och statsdirigerade projekt och företag har förtur när kapitalet ska fördelas. Och den privata sektorn får bara cirka 30 procent av bankkrediterna trots att den bär upp hela tillväxten i landet. Kapital, arbetskraft och råvaror utnyttjas intensivt, vilket bland annat leder till de numera mycket uppmärksammade problemen med miljön. Inkomstskillnaderna växer också snabbt, även om staten börjat göra en del för att förbättra villkoren för anställda, bland annat genom en ny arbetsrättslag. Däremot är det fortfarande så att sjukvård och god utbildning bara kan fås för pengar.

Frågan mot den bakgrunden måste bli denna: Blir det skakigt i Kina? Att försöka sig på ett heltäckande svar blir omöjligt – även för analytiker och bedömare som vistats många år i landet och har Kinaanalyser som sin livsuppgift. En iakttagelse blir dock given. Det är orimligt att tro att boomen skulle bero på att regimen håller uppe aktiviteten i ekonomin på konstlad väg fram till OS. Man kan inte heller hävda att de goda tiderna tar slut efter världsutställningen i Shanghai 2010. Skälet är att dessa båda projekt visserligen är monumentala, men deras andel av de totala investeringarna kan bara räknas i någon eller några enstaka procent.

Däremot är det givetvis så att miljön och sociala spänningar kan vålla oro och, i förlängningen, hota tillväxten. Professor Wing Thye Woo vid Brookings Institution i Washington pekar bland annat på att grundvattennivån i norra Kina faller med någon centimeter varje år. Försörjningsläget för livsmedel är än så länge gott. Kina har också pengar att – om så behövs – köpa mat på världsmarknaden. Men fattigdomen på landsbygden gör att bönder lämnar sin traditionella näring och söker sig till städerna. Där arbetar de för låga löner, men med något större trygghet efter att en ny arbetsrättslag trädde i kraft vid nyår. Urbaniseringen har hittills varit en positiv utveckling, men den behöver även i fortsättningen ske under kontrollerade former.

Det finns alltså betydande utmaningar för den kinesiska statsledningen. Och konstigt vore det annars med tanke på att världens folkrikaste land har genomgått en total omvandling på bara 30 år. Men är då uppgiften möjlig att lösa? Kan Kina fortsätta växa i god takt? Och kan det ske med någorlunda bibehållen samhällsekonomisk stabilitet?

Ett slags svar är att titta på mekanismerna bakom tillväxten. Och här verkar inte sambandet vara riktigt lika enkelt som i skeptikernas analyser. Man kan inte säga att Kina köper tillväxt enbart till priset av att förödd miljö och konstlat låga kostnader för kapital och arbetskraft. Det är nämligen inget Sovjetunionen som vi talar om. Det kinesiska undret är ett marknadsekonomiskt under, det vill säga det finns en relation mellan förväntad avkastning och investeringar. Beviset för det finns i produktivitetsstatistiken.

Förklaringen till den höga tillväxten är nämligen ytterst enkel. I en belysande studie av den Londonbaserade tankesmedjan Gavekal Research uttrycks sambandet så här: “Varje år flyttar Kina 20 miljoner människor som slösar bort sin tid i lantbruket och förvandlar dem till mycket mer produktiva arbetare inom industri eller service”, skriver firman. Till skillnad från i västerlandet är produktiviteten inom jordbruket dramatiskt mycket lägre än i andra näringar. Visserligen har förädlingsvärdet per lantarbetare fördubblats från 1978. Men det är ingenting mot hur det gått inom industrin och tjänstenäringarna där produktiviteten sjufaldigats under samma tid.

Slutsatsen av det här resonemanget blir alltså följande: Så länge kineser överger jordbruket för att söka sig till städerna i stora skaror får de inte bara ett bättre liv. De ökar dessutom sina bidrag till den nationella tillväxten.

HHH

Shenzen, december 2002. Vi befinner oss i utkanten av en åttamiljonersstad som över huvud taget inte fanns för två decennier sedan. Platsen är ett vanligt bostadskvarter. Eller rättare sagt en livsmedelsbutik. Eller rättare sagt en marknad, med kacklande höns och sprattlande fiskar som ska bli lördagsmat åt kunderna.

– Kineser vill inte äta något som de inte verkligen vet är färskt. Och färskt betyder levande, säger guiden medan vi vandrar runt bland diskarna.

Sex år senare i Shanghai är läget ett annat. Internationella livsmedelskedjor som Carrefour och Watsons har infört fungerande kylkedjor för djupfrysta och färska varor. Den hygieniska standarden i storstäderna är sådan att få besökare behöver råka ut för magsjukdomar, som fortfarande är frekventa i motsvarande miljöer i Indien.

Men smakar det så kostar det. En räksmörgås i Ikeavaruhusets restaurang kostar motsvarande 11 kronor. Billigt för en västerlänning, men relativt dyrt för genomsnittskinesen. Varuhuschefen Angela Zhu berättar att de kunder som besöker Ikea i Shanghai har en årsinkomst på minst 12 000 yuan (knappt lika många kronor). Medelklassen och de välbeställda kan alltså köpa sig tillgång till det moderna livet. Intresset är stort. Genomsnittskunden besöker varuhuset cirka sju gånger om året.

– Varumärket Ikea är välkänt. Över 80 procent av befolkningen i våra fem huvudmarknader, alltså Peking, Shanghai, Kanton, Chengdu och Shenzen, vet vad Ikea är. 2010 räknar vi med att ha tio varuhus i landet, uppger Angela Zhu.

Men det kommer att dröja innan merparten av Kinas 1,3 miljarder människor har råd att handla på Ikea. Tillväxtens frukter skördas mest av de rika och medelklassen. Men Kina har inte samma skärande kontrast mellan välstånd och armod som Latinamerika och Afrika. Att i stort sett alla fått det bättre är också ställt utom allt tvivel. Visserligen håller inte staten längre med bostäder och sjukvård men folk slipper klä sig i säckiga gröna och blå “Mao-kostymer” (som var det normala så sent som i mitten av 1980-talet). De har också möjlighet att förändra sin tillvaro genom hårt arbete och studier. Arbetsvillkoren har förbättrats. Det gäller inte minst inom arbetsintensiva branscher som textilindustrin.

– När vi gjorde fabriksbesök i Kina för 10-15 år sedan kunde vi då och då se riktigt bedrövliga interiörer när det gäller till exempel toaletterna. Sedan dess har det hänt en hel del. Det som slår en är att det nästan alltid är rent, att det finns brandsläckare och bra belysning, säger Ingrid Schullström, ansvarig för hållbar utveckling och socialt ansvar på H&M.

Ett femtontaltal anställda i Kina har som uppdrag att utvärdera hur företagets cirka 100 leverantörer följer H&M:s uppförandekoder när det gäller arbetsmiljö, fackliga rättigheter med mera. Ingrid Schullström säger att det fortfarande finns “ett glapp” mellan hur de anställda har det i inhemsk industri respektive i exportföretagen. En annan slutsats H&M dragit är att den fysiska arbetsmiljön hos leverantörerna visserligen kan vara bra, men att det också kan finnas andra brister. En sådan är att de anställda ibland inte får ut övertidsersättning och semestrar.

– Det finns visionära ägare och företagsledningar som inte bara ser det som rätt och nödvändigt att ta ett socialt och miljömässigt ansvar. Men det är inte särskilt utbrett. Det som gäller i bolagen är resultatet på sista raden. Allt annat är rätt sekundärt, säger Ingrid Schullström.

HHH

Jingandistriktet, Shanghai, april 2008. Det finns två huvudentréer till höghuskomplexet Nanzheng Plaza. Och det är, som vi ska se, naturligt. Den ena ingången från Chengdu Road leder från parkeringsplatsen, via en sval foajé, direkt till hissarna där man åker upp till kontorsvåningarna. Här huserar bland andra svenska Exportrådet.

Kommer man däremot in från Nanjing West Road blir upplevelsen en annan. Ett par steg ut ur taxin och den förste försäljaren närmar sig.

– Rolex? Handbag?

Uppför rulltrappan öppnar sig en serie bås och de högljudda säljbudskapen närmar sig ren kakafoni. Tao Bao City-marknaden är på flera plan. Här trängs turister och andra besökare och köper klockor, plånböcker, bälten, väskor och kläder från de stora märkestillverkarna. Givetvis rör det sig om kopior. Det vimlar alltså av piratkopierade produkter på en marknad i hjärtat av Shanghai, Kinas mest sofistikerade storstad.

Slutsatsen är självklar. Landet är visserligen med i världshandelsorganisationen, men har likväl långt kvar innan man på allvar respekterar varumärken och patenträttigheter. Att det är så är knappast märkligt. Att Kina i den snabba förändringen inte hunnit eller orkat tillgodose alla kraven för att vara ett modernt och utvecklat samhälle är begripligt. Visserligen har man i statsledningen ambitionen att växla över från dagens roll som “världens fabrik” till något annat. Ett kunskaps- och konsumtionssamhälle står på agendan. Men dit är det än så länge långt.

Frågan är då hur man ska kunna skissera framtiden. Hittills har de bedömare som extrapolerat de gångna årens utvecklingskurvor fått rätt. Den som besökte Kanton 1996 kunde konstatera att stadskärnan myllrade av arbetare som grävde upp hela kvarter för att bereda väg för shoppingcentra och tunnelbana. Sex år senare, 2002, befann man sig i något som närmast kunde betecknas som ett Singapore: nyasfalterade motorleder och välklädda kontorsanställda som skyndade mellan glänsande skyskrapor. Hongkongbon som är med på resan säger:

– Ni har inte sett Kina. Däremot har ni sett det framtida Kina.

Det märkliga är ju att det framtida Kina numera, 2008, omfattar en allt större del av landet. När Claes Pollnow på SKF analyserar den kinesiska marknaden finns tre utvecklingsnivåer. Längs östkusten från Peking i norr, via Shanghai och till Kanton/Hongkong i söder håller industrin, med vissa undantag, internationell profil när det gäller kvalitetskrav. I inlandet är bilden mer blandad. I några otillgängliga provinser mitt i Kina befinner man sig på ren u-landsnivå.

I takt med att landet moderniseras, fortsätter efterfrågan på industriprodukter att skjuta fart. SKF:s omsättning har ökat med 29 procent per år i snitt sedan 1995. Claes Pollnow radar vant upp superlativen i sitt kontorsrum med utsikt över Huangpofloden:

– De senaste 18 månaderna har vår försäljning i Kina ökat med 50 procent. Vi har byggt ut tillverkningskapaciteten med 100 procent, öppnat tre nya fabriker och anställt 1 000 nya medarbetare. Och ändå gör vi inte tillräckligt.

Att SKF, världsetta inom en nyckelsektor i tillverkningsindustrin, växer snabbt är en sak. Det betyder inte att Kina är ett paradis för västerländska företag över lag. Det är krävande att etablera sig här.

– Konkurrensen är väldigt hård och marginalerna är ofta små. Det händer att svenska företag ger upp och lämnar Kina, säger Charlotte Rylme, som under tre år var chef för Exportrådet i Shanghai men nu tillträtt som ansvarig för Sydostasien.

Hennes råd till intresserade företag är de vanliga i sådana här sammanhang: var uthållig, gör noggranna marknadsundersökningar, välj själv samarbetspartner, satsa på att skapa personliga kontakter. Dessutom, säger hon, är det viktigt att inte överskatta problemen och att se möjligheterna.

– Shanghai och andra kinesiska storstäder är några av världens mest spännande platser. Här finns kultur, konst, teatrar, musik, samtidigt som här skrivs industrihistoria. Det är ingen dålig kombination, säger Charlotte Rylme.

—

Sverige framgångsrikt i Mittens rike

Sverige har förvånansvärt hög profil i Kina. Tacka historien för det.

Den som gör sig ärende till ambassaden i Chaoyangdistriktet i Peking blir lätt förvånad. Beskickningen ligger på en stor, lummig tomt i diplomatområde nummer två vid en återvändsgata som ansluter till en av huvudstadens inre ringleder nordost om stadskärnan.

Det är lugnt men ändå centralt. En fastighetsmäklare skulle kalla det för ett guldläge. Dessutom tillhör Sverige de handfull länder som arrenderar marken på 60 år – alla andra måste hyra direkt av den kinesiska statens byrå för diplomattjänster.

Sverige och Kina står varandra nära, trots att vårt land är av obetydlig storlek och trots att kineserna är realpolitiker. Fredrik Reinfeldts officiella besök tidigare i våras ansågs lyckat trots att det skedde mitt under kontroverserna kring Tibet och OS-facklans färd över världen. I fjol tillbringade president Hu Jintao ett par dagar i Stockholm och Göteborg.

Svenska handelskammaren i Kina marknadsför landet under parollen “Small country – Large companies”. Det verkar slå an en sträng. Svenska företagsledare, särskilt inom Wallenbergsfären, har alltid haft förbluffande lätt att få audiens på högsta kinesiska nivå.

Hur kommer det sig? Sannolikt spelar historien en central roll. Sverige var först i västerlandet med att erkänna Folkrepubliken 1950. Det beslutet anknyter man fortfarande till bland kinesiska diplomater och högt uppsatta politiker. Man ska inte heller glömma den äldre historien. Ostindiefararen Götheborg minner om fredliga handelsförbindelser före Kinas nedgångsperiod under 1800- och 1900-talen. Sverige har för sin del alltid varit mer fascinerat av det kinesiska än andra europeiska länder. Konfucius verk gavs ut på svenska redan i början av 1700-talet.

Har då historien och diplomatin någon praktisk betydelse för affärerna i dag, 2008? Det är svårt att se något samband. Enligt Exportrådet ökar andra europeiska länders export till Kina mer än Sveriges. Å andra sidan är företag som Volvo, ABB, Ericsson, SKF, Alfa Laval, Ikea, Tetra Pak, H&M, EF med flera mycket framgångsrika i Kina. Men beror det på att bolagen är svenskrelaterade? Eller beror det på att de helt enkelt är välskötta och har bra produkter och tjänster? Sannolikt det senare.

nullnullnullnull