KRÖNIKA: Skilda världar

Priset på finansiella tillgångar är alltid en avvägning mellanrisk och avkastning. De som handlar aktier och obligationer ärbalanskonstnärer och hela deras uppgift går ut på att sökajämvikten mellan sinsemellan motstridiga krafter. Därför, kanman tycka, borde debatten mellan de som tror på deflation och desom väntar räntedriven tillväxt inte ställa till några störreproblem.Men ändå är omvärldsbilden så osäker att banker ochmäklarfirmor inte vet vilket ben de skall stå på. Dessutomskiljer sig bedömningarna åt i olika delar av världen – alltenligt investmentbanken Merrill Lynchs januarienkät blandinternationella förvaltare. Sedan december har de amerikanskaförvaltarnas frejdiga optimism förbytts i en avvaktande hållning.Enligt undersökningen anser nu hela 46 procent av de tillfrågadeatt New York-börsen är övervärderad, medan ingen enda tror attvärderingarna är för låga. 54 procent av förvaltarna menar attvinstutsikterna för börsbolagen är dåliga, medan endast 19procent ser utsikterna som goda.

I Storbritannien märks också utbredd skepsis. Andelen brittiskainstitutioner som säger att de ökar i obligationer är den högstasedan slutet av 1994, enligt Merrill Lynch.

Tilltron är däremot betydligt större i övriga Europa. Antaletförvaltare som uppger att de ökar andelen aktier är större nu äni december, framför allt mot bakgrund av positivavinstförväntningar.

Betydande skillnader alltså. Hur kan synsätten avvika så mycket?Ja det kan man fråga sig: finansmarknaderna skall ju hänga ihoppå ett helt annat sätt än de gjorde förr i tiden? Men faktum ärju att världsekonomin inte gått i samma takt under 1990-talet(och det är detta som förklarar det blygsamma inflationstrycket).Nu har Europa just tagit sig ur lågkonjunkturen och vinsterna äri stigande. Den amerikanska tillväxtfasen är däremot inne pååttonde året med stagnerande avkastning i näringslivet som följd.Det råder skilda världar. Intjäning, tillväxt och värdering skerefter globala utgångspunkter bara i ett litet antal branscher.Dessutom finns andra mer ytliga förklaringar till att denbrutala inbromsningen i Asien tolkas på olika sätt. Analytiker iUSA hoppade till när Federal Reserves chef Alan Greenspan häromveckan nämnde ordet deflation – om än i avvisande ordalag.Amerikanerna har också debatterat den asiatiska krisen merintensivt än vi har gjort i Europa. Delvis beror detta på attden påfyllning av Internationella Valutafondens kassakistor somföreslagits har blivit en politisk stridsfråga i kongressen.

Vidare har det redan kommit vinstvarningar från fleraamerikanska bolag, däribland databasfabrikanten Oracle, medhänvisning till utvecklingen på andra sidan Stilla Havet. WallStreets favorit i tillverkningsindustrin, Boeing, kan hotasallvarligt om konjunkturtappet också leder till avbeställningarfrån asiatiska flygbolag, vilket verkar troligt. Även påLondonbörsen slår de asiatiska händelserna hårt, då storabörsbolag som Cable & Wireless och Hongkong & Shanghai BankingCorp har tung exponering i världsdelen.

I Kontinentaleuropa är bilden litet annorlunda. Kanhända berordet på att bolagen är långsammare med att rapportera. Det finnsdock också fog för att europeiska placerare skall ta störreintryck av räntefallet och dollaruppgången än av den asiatiskasmittan. Några företag, bland dem ABB, har råkat ut förinställda order. Men så länge Kina inte vacklar anseraktiemarknaderna tydligen att läget är under kontroll och attresultatuppsvingen under 1998 och 1999 skall motivera dagens p/e–tal.

Någon allmän uppgång i europeiska börsindex verkar osannolik sålänge Wall Street fortsätter att stå vid sidan av. Efter tre årmed indexlyft på 20 procent eller mer bör utvecklingen bli merbeskedlig under 1998. Aktiva förvaltare – som på sistone hamnatlitet i skuggan av indexförvaltarna i alla fall i USA – lärhamna i fokus igen. Så kallad stock-picking med inriktning påtrygga branscher som finans, läkemedel och livsmedelrekommenderas på många håll. Ett annat alternativ är att dra nedordentligt på aktiekomponenten i portföljen. Räntefonder blirallt populärare.