Misstagen bakomSkandias kollaps

År 2000 tackar Skandias ledning nej till ett bud på USA-verksamheten American Skandia. Budet ligger en bra bit över 100 miljarder kronor. Det är enormt mycket pengar. Men det räcker inte för Skandia som då kokar av självförtroende och optimism.
På börsen åker Skandia samma år snålskjuts på sitt guldägg i USA. Hela koncernen värderas till 250 miljarder kronor. Som högst noteras aktien till 252 kronor och har bakom sig en fantastisk uppgång som gjort pappret till det hetaste man kan äga på Stockholmsbörsen.

Skandia rider på två vågor samtidigt; it-haussen och den globala sparanderevolutionen. Ledningen hyllas – och belönas rikligt med miljonregn i form av optioner och bonusar.

Tre år senare har Skandia tappat 90 procent av sitt värde. En rad skandaler har avslöjats under tiden. Styrelsen är utbytt och vd-n Lars-Eric Petersson har fått sparken. Bilden av Skandia har förvandlats från superföretag till ett finansiellt råttbo under ledning av ett gäng busar.

Men vad hände egentligen? Hur kunde Skandia rasa ihop så snabbt? Och vem bär ansvaret för kollapsen? Affärsvärlden har gjort ett försök att förklara vad som gick fel.

Slutsatsen kan avslöjas med en gång: Ingen i ledning eller styrelse förstod vad som pågick i American Skandia. Ingen förstod hur den amerikanska försäkringsmarknaden fungerar. Ingen förstod vilken enorm finansiell risk som Skandia blottade sig inför.

American Skandia var dömt att misslyckas. De försäkringsprodukter som såldes var felkonstruerade. Värst var det med det så kallade dödsfallsskyddet, en slags garanti för efterlevande att få ut sina pengar direkt i händelse av dödsfall. När aktiemarknaden vände nedåt i mars 2000 blev dödsfallsskyddet till en tickande bomb färdig att brisera vilken dag som helst.

Det troliga är att bomben smällt av någon gång i februari eller mars i år, precis när redovisningen för 2002 presenterades. I praktiken hade Skandia då stått inför en finansiell kollaps. Enda räddningen hade varit en nyemission på flera miljarder. Ägarna hade krävt en ordenlig rabatt för att rädda bolaget och aktiekursen hade rasat ytterligare.

Nu briserade aldrig bomben, Den 20 december desarmerades dödsfallskyddet när USA-bolaget såldes till den amerikanska försäkringsjätten Prudential.

Skandia-aktien steg 20 procent på beskedet.
Låt oss backa några steg för att förklara vad som hänt:

Allt hade börjat så framgångsrikt i slutet av 1980-talet när Skandiachefen Jan Carendi åkt över till USA och börjat bygga upp en försäkringsverksamhet som skulle paketera och sälja fondprodukter via fristående försäkringsmäklare.
Det rör sig om engångsbetalda fondförsäkringsprodukter, så kallade Variable Annuities. Det blir succé. Försäljningen av fondförsäkringarna når toppen tio år senare under det första kvartalet 2000. Då ligger Skandias marknadsandel på 7,5 procent. Det året säljer Skandia amerikanska fondförsäkringar för åtta miljarder dollar 2000.

Skandia har 30 miljarder dollar under amerikansk förvaltning. American Skandia går med vinst. Verksamheten redovisar en avkastning på 10 procent. Att paketera engångsbetalda fondprodukter ses som en stabil affär med låg finansiell risk.
Våren 2000 börjar dock försäljningen i American Skandia dala. Intresset för engångsbetalda försäkringsprodukter sjunker i takt med att aktiemarknaden backar.

Sommaren 2000 blir Wade Dokken ny USA-chef efter Jan Carendi, som slutar efter en maktkamp med Lars-Eric Petersson. Wade Dokken har varit med sedan start. Nu försöker han vända utvecklingen. Men han lyckas aldrig modifiera produktutbudet eller ställa om försäljningen. Åtminstone inte tillräckligt snabbt för att bromsa fallet.
Första tre månaderna i år sålde American Skandia fondförsäkringar för 700 miljoner dollar. Det är mer än en halvering jämfört med toppåret. Tillgångar undre förvaltning ligger i mars 2003 på 21 miljarder dollar.

Den 1 maj i år blir American Skandia formellt en del av Prudential, vilket markerar slutet på äventyret i USA.

För att förstå vidden av krisen i American Skandia är affären en bra värdemätare:
Det bolag som kunde säljas för över 100 miljarder för tre år sedan går nu under klubban för ynka 6 miljarder kronor. Eftersom bolaget var bokat till 10 miljarder blev förlusten 4 miljarder kronor. Ovan på det kommer kapitalinjektioner på cirka 3,6 miljarder i USA-bolaget sedan 1999.
Ett annat sätt att mäta värdekollapsen är genom att använda Skandias egen – ofta kritiserade – värderingsmetod embedded value. I september 2002 uppger Skandia att American Skandia är värt 6,5 miljarder kronor, enligt denna metod.

När verksamheten säljs till Prudential i december tvingas Skandia redovisa en minskning i embedded value på 6,1 miljarder kronor. USA bolaget – som ändå gjorde en vinst på 235 miljoner kronor 2002 – var alltså värt endast 400 miljoner kronor, enligt detta synsätt.

Ingen framgångsrik verksamhet säljs så billigt. Något var sjukt i American Skandia. Eller snarare, bolaget hade flera specifika sjukdomar.
Att bolaget förvandlades till en tickande bomb och slumpades till Prudential beror på fyra samverkande problem som alla är specifika för Skandias amerikanska rörelse och alla kopplade till den ensidiga inriktningen på engångsbetalda fondförsäkringsprodukter.

1.Kassaflödesfällan slår igen
Försäljningsmetoden var ganska enkel. När en fondförsäkring såldes fick Skandia betala mäklaren en provision direkt vid försäljningstillfället. Utgifter är aldrig kul, men meningen var att affären skulle bli lönsam på sikt. Detta när börsen steg, när försäkringsprodukten steg i värde och när den årliga kundavgiften sedan skulle bidra med ett positivt kassaflöde.

Men utvecklingen blev den omvända. Aktiemarknaden föll och med det värdet på försäkringsprodukten. Det positiva kassaflödet från framtida avgifter uteblev. Kvar blev den skuldfinansierade expansionen. Som mest hade Skandia skulder på 17 miljarder kronor.

För Skandia förvärrades problemet av att det skett så stora försäljningar av fondprodukter med högt värderade it-aktier under den sista vågen av börsbubblan 1999/2000.

Detta förstod investerarna på aktiemarknaden till slut.

”Slott byggda i sanden?”, löd den kreativa rubriken på mäklarfirman ABG Sundal Colliers kritiska analys av Skandia daterat den 13 mars 2002.
Analytikerna Sigmund Håland och Espen Bruu Syversen skräder inte orden. Rekommendationen är sälj. Skandiaktien står i 63 kronor och ABG tycker att 30 kronor är det rätta värdet.

Enligt analytikerna bygger värderingen av Skandiaaktien på felaktiga antaganden. Den så kallade embedded-value modellen fungerar inte på den amerikanska verksamheten. Med ett mer konservativt synsätt visar det sig att USA-bolaget inte gör någon vinst alls.

Analytikerna skriver bland annat att diskonteringsräntan är för låg och att modellen inte tar hänsyn till att försäljningen av fondförsäkringar är systematiskt högre när aktiemarknaden är stark än när den är svag.
Av en märklig slump får Lars-Eric Petersson, som då fortfarande platsar i salongerna, audiens hos drottning Silvia samma dag som analysen publiceras. Men när analysen når marknaden börjar helvetet. Aktien störtdyker och fortsätter ner under lång tid. Förtroendet är borta.

Skandiaanalysen utsågs nyligen till 2002 års bästa finansanalys av Financial Hearing och Sigmund Håland utsågs till bästa analytiker inom bank och försäkring.

2.Dödsfallsskyddet
tar ledningen på sängen
För att ett engångsbetalt fondsparande ska klassas som en försäkringsprodukt i USA, och därmed få skattefördelar, måste produkten innehålla ett dödsfallsskydd, så kallad ”guaranteed minimum death benefit risk”, GMDB, Det är en typiskt amerikansk garanti, i Europa finns den inte i Skandias sortiment och i Japan bara i begränsad omfattning.
Skyddet innebär att om en försäkringsköpare dör garanteras en återbetalning av hela det inbetalda försäkringsbeloppet, alltså inte enbart det som finns på kontot vid tidpunkten för dödsfallet.

Dödsfallskyddet kan kosta mycket pengar. För att undvika alltför stor riskexponering mot dödsfallsskyddet hade därför American Skandia en återförsäkring via försäkringsbolaget Cigna.
Men våren 1999 sålde Cigna plötsligt sin liv-och skadeverksamhet. Därefter upphör återförsäkringen.

I American Skandias redovisning för 1999, som lämnas in till den amerikanska finansinspektionen SEC, står det att återförsäkringen avbrutits den 31 maj det året.

I Skandias svenska årsredovisning från 1999 nämns däremot ingenting.

Ingen i American Skandia verkar ha brytt sig om att återförsäkringen försvann. Allt fokus låg på den volymförsäljning som höjde Skandia-aktien till skyarna och gav ledningen goda optionsvinster. Istället gladde man sig mest över att Cigna återbetalat en del av återförsäkringspremien retroaktivt – vilket lyfte resultatet det året.

Den avbrutna återförsäkringen har betydelse. American Skandia, som sålt en stor del av sina försäkringsprodukter när teknologiaktierna på den amerikanska Nasdaqbörsen nådde toppen 2000, visar sig vara mycket känslig för dödsfallsskyddet.
Det står klart för Skandialedningen i Sverige först i februari 2001, alltså nästan två år efter att återförsäkringen gått ut.

Då är det emellertid aktuarierna vid den övervakande myndigheten i delstaten Connecticut, där American Skandias huvudkontor ligger, som slår larm. De har genomfört försäkringstekniska tester som pekat på ett växande reserveringsbehov för dödsfallsskyddet.

För 2000 hamnar reserveringen på 50 miljoner dollar, cirka en halv miljard kronor.
Under 2001 faller aktiemarknaderna ytterligare och reserveringen för dödsfallsskyddet höjs till cirka 1,8 miljarder kronor.

Det framgår av räkenskaperna för 2002 som American Skandia lämnat in till delstaten Connecticut och finns registrerade hos USA:s nationella försäkringsorgan National Assocation of Insurance Officers, NAIC. Affärsvärlden har tagit del av dokumenten.

Uppgiften återges inte i dokumentet som skickas in till den amerikanska finansinspektionen, SEC. Beloppet återges inte heller i Skandias svenska redovisning och det slår inte igenom vid beräkningen av den då så populära embedded-value-redovisningen.

Larmet från övervakningsmyndigheten följs av resoluta åtgärder. Under 2001 skjuter Skandia till cirka 1,5 miljarder kronor till American Skandia, för att uppfylla de lagstadgade solvenskraven.
Men det räcker bara ett år.

Hösten 2002 tvingas Skandia till ännu en kapitalinjektion, den här gången på närmare 2,5 miljarder kronor.

American Skandia har enligt de amerikanska lagstadgade räkenskaperna då hunnit göra avsättningar för dödsfallsskyddet på totalt 354 miljoner dollar, motsvarande 3,5 miljarder kronor med den då starka dollarn. Men sådant framgår inte av den svenska redovisningen. Olika redovisningssystem gör det nästan omöjligt att följa vad som händer. Att kryssa sig igenom svensk redovisning, US Gaap, lagstadgad amerikansk och därefter lägga på den för kapitalmarknaden vänliga embedded value-värderingen går knappast.

Problemet med dödsfallsskyddet delar American Skandia med resten av den amerikanska försäkringsindustrin. Hela branschen har tagits på sängen av reserveringsbehovet. Ingen verkar ha räknat med en fallande aktiemarknad.
Nu är det som att alla fördämningar brister.

3. Kreditvärdigheten rasar
Skandia i USA var en ren volymaffär. 25 000-30 000 mäklare sålde Skandias engångsbetalda fondsparprodukter. Bland distributörerna fanns flera stora banker. Men amerikanska distributörer krävde att försäkringsbolagen hade ett högt kreditbetyg (singel A) för att våga rekommendera en produkt till kunderna. Något liknande krav finns inte hos distributörer i Sverige, Japan, Tyskland eller Storbritannien. Det hänger ihop med risken att åka på skadestånd i USA.

De stora amerikanska bankerna hade egentligen krävt dubbel A (AA), men Wade Dokken hade förhandlat bra och lyckats få Skandias produkter accepterade trots att bolaget bara hade en singel A-rating, (A).
Våren 2002 betyder det att det helt saknas utrymme för ett tapp i kreditvärdigheten. Samtidigt börjar kreditvärdighetsinstituten räkna själva på scenarier där aktiemarknaderna kanske faller 20-30 procent.

De finner att American Skandia saknar finansiell stabilitet.

Den 8 maj sänker det amerikanska ratinginstitutet Fitch betyget för American Skandia från AA- till A+. Detta leder till att Skandias vice vd och tidigare finanschef Ulf Spång i månadsskiftet maj/juni 2002 åker över till USA för att skaffa sig en bild av situationen. Han har med sig folk från investmentbanken Goldman Sachs New York kontor.

Men det blir värre. Den 19 september sänker Fitch ratingen från A+ till A med tillägget ”utsikter tveksamma”. Konkurrenten AM Best följer efter den 27 september och Standard & Poors den 16 oktober. Samtliga har brasklappen negativa utsikter.
Mer än så här tål inte American Skandia. En bank som tidigt drar åt sig öronen är Wacowia, dotterbolag till jätten First Union Bank. Fler följer efter. Försäljningen bara fortsätter att sjunka. Skandias amerikanska marknadsposition kollapsar.

4.Dollar-för-dollar-garantin chockar styrelsen
När Skandia under hösten 2002 skjuter till 250 miljoner dollar i friska pengar till American Skandia heter det officiellt att företaget gör det för att uppfylla de amerikanska solvensreglerna.
Det är en sanning med modifikation. I själva verket har Skandialedningen gjort en ny fasansfull upptäckt. Dödsfallsskyddet visade sig innehålla ytterligare en dimension, som för Skandias del skulle ha kunnat kosta flera miljarder kronor.
Till det dödsfallsskydd som American Skandia erbjöd sina kunder fanns nämligen en möjlighet i avtalet att lösa in en del av fondsparandet i förtid – med bibehållet dödsfallsskydd.

För den som köpt en fondförsäkring kunde detta bli en fantastisk affär. För försäkringsbolaget en ren finansiell katastrof. Det finns aktuarier som bedömde reserveringsbehovet bara för American Skandia till kanske 700 miljoner dollar, närmare 7 miljarder kronor, utöver redan gjorda reserveringar.
Luckan i kundavtalen kallas för ”dollar-för-dollar”-garanti.

En artikel i Wall Street Journal från december 2002 beskriver fenomenet:

”Antag att du har 10 000 dollar på ett konto och ett dödsfallsskydd på 15 000 dollar. Då kan du ta ut 9 500 dollar, låta 500 dollar stå kvar på kontot men dödsfallsskyddet förblir 5 500 dollar?.. Sedan kan du köpa en ny billigare försäkring, med ett nytt dödsfallsskydd?”

Enligt amerikansk försäkringslag måste tillgängliga reserver i ett försäkringsbolag överstiga nuvärdet av alla möjliga framtida utbetalningar. Om alla försäkringstagare utnyttjar kryphålet att ta ut nästan alla pengar blir det problem för försäkringsbolagen.

Problemen med detta utbyggda dödsfallsskydd är helt okänt för Skandialedningen, men uppmärksammas i USA under 2001. Bland de som larmar hör den lilla branschtidskriften ”The Journal of Risk and Insurance”. Där skriver försäkringsproffs om värderingen av dödsfallsskyddet i kombination med uttagsmöjligheten i variabla annuitetsprodukter. Rubriken på förstasidan talar för sig själv: ”Titanic option”.

Bland försäkringsbolag i riskzonen nämns Prudential, Sun America, Putnam Industries – och American Skandia.

Då reagerar American Skandia. Wade Dokken tar hösten 2001 bort dollar-för-dollar-garantin för all nyförsäljning eftersom det faktiskt inte är lag på att den måste finnas. Han gör dock ingen stor grej av det här heller. Problemet behandlas som en ”icke-händelse”.

Men problemet är i högst grad reellt. Det blir Ulf Spång som upptäcker och slår larm om dollar-för-dollar-risken i American Skandia. Då har vi kommit in på höstkanten 2002 och han håller som bäst på med att kartlägga vad som ska göras med den finansiellt pressade amerikanska rörelsen. Goldman Sachs som anlitats för att gå igenom den amerikanska marknaden för fondförsäkringar har fått ett utvidgat uppdrag att hitta en lösning.
När utredarna snubblar på problemet med dollar-för-dollarskyddet larmas även Skandias styrelse. Det är första gången styrelsen hör om dess existens.

Hotet är allvarligt. Med kunder som kan plocka ut en stor del av sparkapitalet kan det bli hart när omöjligt att få kapitalet att växa tillbaka igen. För just American Skandia kan smällen bli extra stor. Lejonparten av Skandias fondförsäkringar har ju kort löptid, och med några dåliga år i början är chansen ganska stor att Skandia åker på en ordentlig smäll, enligt vissa bedömare närmare 7 miljarder kronor.

Vart dollar-för-dollar-frågan landar i USA är ännu inte klart. Men det mesta tyder på att det snart kommer krav från NAIC att reserveringar för dollar-för dollar tas med i de lagstadgade räkenskaperna. I aktuarierkretsar beskrivs utvecklingen som ”förödande”. Det diskuteras hur stort kapitaltillskott de drabbade bolagen kan behöva.

Försäljningen
När Skandia skjuter till 250 miljoner dollar till American Skandia hösten 2002 är arbetet med att finna en köpare redan i full gång. Det är ju så tydligt. American Skandia har hamnat i en ond spiral där lägre kreditvärdighet skrämmer bort distributörer och med färre säljare försämras utsikterna för Skandias intjäning. Officiellt håller dock Skandialedningen god min.

Skandias ledning och styrelse har egentligen bara två val: sälj American Skandia i värsta tänkbara marknadsläge eller förstärk kapitalet med en nyemission på ett antal miljarder kronor.
Det finns ett tredje alternativ också. Skandia kan genomföra en egen avveckling av American Skandia också, genom att lägga verksamheten i malpåse och sjösatt en så kallad run-off.

Men det senare är inget verkligt alternativ. Avveckling ger mycket pengar i början men sedan finns det en lång svans som är jobbig att administrera. Därtill binder det pengar eftersom Skandia varit tvunget att kvarhålla allt överskott i USA, som en sorts garanti.

När Prudential köper American Skandia den 20
december 2002 är förhandlingsläget alltså det sämsta tänkbara ur Skandias synvinkel. Prudential räknar noggrant på både dödsfallsskydd och dollar-för-dollar garantin. Ändå säger Mike Cohen, vice vd på kreditvärdighetsinstitutet AM Best Company att Skandia ska vara tacksamma för affären.
– Skandia ska vara glad att Prudential ville ta över American Skandia i december överhuvudtaget.

Dollar-för-dollarrisken kommer att sluta med att
försäkringsbolagen tvingas ta mer reserveringar. Men det gäller lika för alla försäkringsbolag, säger han till Affärsvärlden.

Värst utsatt är Skandias konkurrent All American. Deras dollar-för-dollar-garanti var ännu förmånligare än Skandias. Den 27 september 2002 sattes verksamheten i avveckling. Eventuella försäljningsplaner för All Americas fondförsäkringar var då avblåsta.

Detta skrämde naturligtvis upp Skandialedningen.

– Ingen vet vad dödsfallsskyddet kan komma att kosta men det finns dem som tror att reserveringsbehovet kan bli mycket dyrt. Dollar-för-dollar hotet förstärkte Skandias intresse att kliva av American Skandia ordentligt, medger Jan-Erik Back, finansdirektör i Skandia sedan 2002.

Kunskapsgapet
Med facit i hand är det svårt att förstå hur lite Skandias ledning kunde om USA-verksamheten. När försäljningen till Prudential görs väljer Skandia att skylla problemen på kreditvärdighetsinstituten. In i det sista försöker ledning och styrelse hålla skenet uppe. Så sent som i september 2002 beskrevs American Skandia som finansiellt stark.

Tänk bara hur det såg ut våren 2002. Då stormade det hårt på Skandias bolagsstämma, men ämnet var inte några amerikanska dödsfallsrisker utan följden av ett nytt optionsprogram till företagsledningen.
För en svensk var det helt omöjligt att upptäcka dödsfallsriskerna i American Skandia. Första gången det behandlas i Skandias svenska årsredovisning är vi inne på våren 2002.

”Skandia har begränsat sin riskexponering genom att undvika alltför vittgående garantier och ersättningar vid dödsfall som vissa aktörer på marknaden har infört för att öka sin försäljning”,
skrev Skandia då.

I årsredovisningen som blir offentlig våren 2003 står det däremot uttryckligt att Prudential tagit över ansvaret för dödsfallsgarantin. I American Skandias egen årsredovisning som lämnas till SEC, varnas det samtidigt för att nya ”? riktlinjer från NAIC kan leda till att företaget modifierar, kanske materiellt, de lagstadgade reserveringarna för variabla annuitets kontrakt”.

Bara den som är väl insatt vet att NAIC kan komma att kräva American Skandia på ytterligare reserveringar på kanske uppemot 700 miljoner dollar.

Vem bär ansvaret?
I dag har Jan Carendi fått nytt jobb på det tyska försäkringsbolaget Allianz. Ingen har utkrävt honom på ansvar för att ha byggt upp en affär som visade sig vara baserad på en felkonstruerad produkt. Som den försäkringsexpert han är borde han kanske mäktat med att slå larm redan när återförsäkringen upphörde 1999.

Jan Carendis efterträdare i USA Wade Dokken har packat väskorna för en jorden-runt-resa. Officiellt heter det att han jobbar som konsult hos Prudential.
Lars-Eric Petersson går inte att få tag i och Lars Ramqvist har inte synts till sedan bolagsstämman i Volvo.

Samtidigt har Skandiadirektörerna blivit rika.
Wade Dokken tjänade 22 miljoner kronor under 2002, men då var allt inte klart ännu. Lars-Eric Peterssons inkomst från Skandia hamnade under 1999-2001 på nära 50 miljoner kronor, och då är merparten av optionsklippet inte utbetald ännu. Ulf Spång deklarerade för en inkomst på 35 miljoner kronor de tre åren 1999-2001.

Sannolikt skulle ingen av de inblandade offentligt erkänna att de belönats rikligt på att driva en verksamhet med inbyggda fel. Ändå var det vad de gjorde. Ta Wade Dokken. Förvisso blev han vd först i juni 2000, men han hade varit hög chef i American Skandia alltsedan starten 1989. Han var en säljartyp som hade svårt att anpassa sig till den nya marknadssituation som rådde under slutet av 2000 och framåt.

Eller ta Bengt Braun som efterträdde Lars Ramqvist som ordförande i samband med vårens bolagsstämma. Bengt Braun satt i Skandias styrelse i tio år fram till 1999 och var med och la fast Skandias strategi att bara rikta in verksamheten på sparande. Bengt Braun var till och med delaktig till det famösa optionsprogrammet till Skandias företagsledning som under perioden 1998 och 2000 gav Skandialedningen dryga 600 miljoner kronor att dela på. Lars-Eric Petersson fick själv 75 miljoner kronor. Jan Carendis belöning hamnade i samma härad. Bara under 2000 fick han en utbetalning på 45 miljoner kronor, enligt American Skandias årsredovisning.

Lars Ramqvist då? Han saknade verkligt ägarmandat för att ifrågasätta och granska Skandialedningens arbete. Det sägs att ju mer vingskjuten han blev som ordförande i Ericsson, desto svagare blev han i samma roll i Skandia.

Resten av styrelsen? Den välvillige beskriver den som kunnig i andra frågor än just Skandia. Styrelsen litade blint på den syn som presenterades av Lars-Eric Petersson och Sven Söderberg och sedan Lars Ramqvist. Egentligen styrde väl Skandialedningen självt.

Det var knappast någon idé för någon annan i styrelsen att presentera avvikande åsikt. Och i så fall, varifrån skulle det underlaget komma? Någon ordentlig återrapportering om USA-rörelsen till styrelsen gjordes aldrig. American Skandia drevs i allt väsentligt som ett eget bolag. Styrelsens insyn var obefintlig, precis som den är i flera andra frågor.

Ta alla bråk kring Skandia och Skandia Liv. Sådant hölls också på armlängds avstånd från styrelserummet. Stämningen i styrelsen blir på det sättet konstig.

Ledamöter läser om lägenhetsaffärer i tidningarna men säger inget om saken på nästkommande styrelsemöte. Till American-Skandianivå kom man inte överhuvudtaget.

Slutet
Försäljningen av American Skandia är avslutad nu. Men problemen behöver inte vara över bara för det. I delstaten New York lämnades stämningen ”The Donovan Complaint” in den 12 december 2002 och avser marknadsföring och skattefrågor kring fondförsäkringar. Bråket riskerar kosta så mycket som en miljard dollar, nästan 8 miljarder kronor. Men sannolikheten är större att Skandia slipper undan med ett belopp kring några hundra miljoner kronor, om man får tro Skandia.

Numera är Skandia i princip skuldfritt. Skandias verksamhet utanför USA är i grunden sund. Den består mest av försäkringsprodukter byggda på löpande inbetalningar istället för engångsinbetalningar. Klienten betalar kostnader direkt som matchar försäkringsbolagets åtagande.

Dessutom finns inga dödsfallsgarantier som i USA. Det är därtill nästan bara i USA som distributörerna behöver luta sig tillbaka på ratinginstitutens kreditvärdighet för att kunna distribuera produkter till försäkringstagare.
Och var står abg, som slog larm, i dag? I en analys daterad den 25 april ”Återuppbyggnad på solid mark” har ABG köp med riktkurs 35 kronor.Skandias uppgång och fall

1979: Skandia UK startar och är bland de första att sälja pensionsförsäkringar med fondanknytning
1989: Jan Carendi startar American Skandia, med bla Wade Dokken
1996: Lars-Eric Petersson blir vd, Björn Wolrath avgår
1998: Avyttrar Skandia International, Avyttrar italienska skadeförsäkringsverksamheten
1999: Lars Ramqvist blir ordförande.
31-maj-99: Cigna säger upp återförsäkringsavtalet kring dödsfallsrisken
13-okt-99: Skandia säljer aktier i Pohjola till Sampo
19-dec-99: Skandia säljer norska Vesta till Trygg-Baltica

vintern 2000: Bråk kring Skandias extremt förmånliga optionsprogram
jul-00: Jan Carendi lämnar som vd för Amercian Skandia och efterträds av Wade Dokken

hösten 2001: American Skandia slutar med dollar-för dollar-garanti
28-dec-00: Toppar Forbes lista över världens främsta finansiella tjänsteföretag.

07-nov-01: Skadeförsärkingsbolaget If går samman med finska Sampo.
19-dec-01: Köper Bankhall i England för 3,2 miljarder kronor.

08-jan-02: Säljer kapitalförvaltningen till Den norske Bank för 3,2 miljarder kronor.
22-apr-02: ABG:s säljananalys.
27-sep-02: American Skandia får kapitaltillskott på 250 miljoner dollar.
20-dec-02: Prudential köper American Skandia.

12-feb-03: Lars Ramqvist berättar att han tänker lämna som ordförande.
16-apr-03: Bengt Braun blir ordförande.
17-apr-03: Lars-Eric Petersson sparkas som vd, ersätts av Leif Wictorin.