Nu väntar jag tålmodigt på Fed

Kan avsaknaden av ett litet ord i en presskommuniké på andra sidan Atlanten få betydelse för svensk ekonomi och räntor? Det är en fråga som jag och många på finansmarknaden skulle vilja ha ett svar på.

Ordet i fråga är patience (”tålamod”) och ordet dök upp i oktober förra året i en fras som beskrev den amerikanska centralbanken Feds inställning till tidpunkten när man kunde tänka sig att normalisera styrräntan; man skulle ha ”tålamod” innan man agerade. En sådan indikation om framtiden benämns forward guidance, penningpolitiska signaler.

Amerikanska styrräntan har legat runt noll ända sedan januari 2009. I takt med att den amerikanska ekonomin har återhämtat sig närmar sig stunden för en räntehöjning. Under det senaste året har finansanalytiker ägnat massor av tid och energi åt de språkliga och grammatiska förändringar som är resultatet av Feds löpande syn på utvecklingen. Främst har man letat efter tidsadverbialen vilka ger en indikation för tidpunkten för räntehöjningen. Analytikerna har kunnat konstatera att Fed har gått från ”en lång tid” till ”en avsevärd period” för att slutligen hamna i att man ska ha ”tålamod” med att normalisera räntan. Om en dryg månad kommer Fed uttala sig igen och skulle man då ha tagit bort ”tålamodet” kan det, enligt många, indikera en räntehöjning redan i juni i år. Vad kan det spela för roll när Riksbanken infört negativ reporänta, kan man undra?

Under de trettio år jag suttit i marknaden har svenska långa räntor oftast tagit rygg på amerikanska räntor.

Senast fick vi det bekräftat i maj 2013 när dåvarande amerikanske centralbankschefen Ben Bernanke skrämde upp svenska långräntor nästan en procent när han indikerade slutet för de massiva köpen av värdepapper på den amerikanska marknaden. Det finns de som hävdar att det är ett annorlunda läge nu; svenska och amerikanska centralbanken ligger på kontrakurs, penningpolitiken divergerar, de ska höja och vi ska sänka. This time it’s different! ­Kanske är det så, kanske inte.

Vad jag vet är att räntorna i Sverige och många andra länder ligger nära noll eller under. Det finns stora upparbetade vinster i obligationsmarknaden. Om räntorna i USA vänder upp kan det vara den signalen som krävs för att placerare ska dra åt sig öronen. Ponera att amerikanska långräntor stiger upp mot 3 procent. Dollarn är stark och bedöms gå starkare. Vill jag då äga en svensk tioårig obligation och få 0,5 procents avkastning? Inte jag. Tror inte så många andra vill det heller.

Om svenska räntor skulle gå upp som ett resultat av ändrad amerikansk penningpolitik så kan det få effekter på såväl aktiemarknaden, via riskpremier, som för bolånetagare som kanske missar chansen att låsa räntorna på historiskt låga nivåer; de rörliga räntorna lär ligga kvar med Riksbanken, men de långa (bundna) räntorna kan dra upp med amerikanska. En sak har jag lärt mig genom åren: Riksbanken äger inte de långa räntorna.

Är det annorlunda denna gång? Själv äger jag inga långa räntefonder. Vi får ha tålamod tills mars. Undra vad som händer med tålamodet hos Fed.

Chef för makroanalys på Swedbank som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Upp- och nedvänt

Såg en dansk bolåneannons. Den erbjöd så kallade Flekslån. Man kan låna 1 miljon ett år och erhåller då 140 danska kronor för besväret. Hur ska man lära sina barn om pengars värde? Hoppas inte de ser annonsen.