Ny bok: Sex, droger och Spray

”Som ett sista försök att rädda sina europeiska portaler skulle Spray gå ihop med konkurrenten Lycos Europe, som hade sex miljarder kronor i kassan. (—) Egentligen skulle Spray själva ha gått in på Stockholmsbörsen och tyska Neue Markt redan den våren, men deras rådgivare tyckte att marknadsläget var för dåligt, att det inte kunde bli sämre, att de skulle avvakta bättre tider. Ja, eller hur. Naturligtvis hade de fel och allt gick åt helvete. Allt fortsatte att falla som en meteor på amfetamin och nu sålde de sina portaler och fick en hyfsad andel Lycos som betalning. Några månader till och folk skulle ha blivit utan lön.”

Internethype, därpå börsras, och stora visioner som går om intet i spåren av dotcom-kraschen, det är bakgrunden för romanen ”Morfin”, som utkommer i januari på Wahlström & Widstrand. Boken är skriven av Tomas Jacobsson, sedan 1995 själv anställd på Spray och idag programchef på den Lycosägda Spray-portalen.

”Det här är inte det stora avslöjandet om Spray, det får någon annan skriva”, säger Tomas Jacobsson. ”Jag vill skriva en samtidsskildring och en kärleksroman. Spray blev även en naturlig miljö eftersom företaget kom att symbolisera många saker som var typiska för den här tiden; internet, nya medier, saker och ting gick väldigt fort. Spray innehöll liksom allt.”

För den som följt Spray är det underhållande läsning där såväl de två planerade börsintroduktionerna, som sedermera misslyckades, flimrar förbi liksom affären med Lycos och Spray-aktiens resa utför. Kända Spray-profiler som grundarna Jonas Svensson och Johan Ihrfelt skymtar också förbi, något förklädda.

”Ganska mycket i boken är sant, och en del är påhittat. Exakt vad som är vad är det egentligen bara jag och några få andra personer som vet, och så får det förbli.”

Romanens huvudperson, Ian, som har uppenbara likheter med författaren själv, lever tillsammans med flickvännen Isabel och deras son Max, 3 år, i en sekelskifteslägenhet på Söder i Stockholm. Rika, vackra och mycket stilmedvetna rör de sig, gärna iklädda Gucci, Cerutti, Prada och Helmut Lang mellan metropoler som Paris, Venedig, Marocko och Stockholm. Sex, resor, lite jobb och mycket knark kantar deras tillvaro, delvis för att Ian lider av en svår magsjukdom, vilket tvingar honom att vara ständigt hög på morfin. Vid ett tillfälle, i samband med ett besök på Sprays Paris-kontor, är han så påtänd att han inte ens klarar att genomföra en presentation.

”Jag har haft en liknande sjukdom och periodvis varit tvungen att ta rätt mycket morfin. Men i övrigt är mycket överdrivet. Det där är ingen skildring av den normal Spray-anställd utan av min huvudperson. Knark förekom inte alls på Spray, inte vad jag såg i alla fall”, säger Tomas Jacobsson. Likväl är det med en rätt dimmig, blasé och föraktfull blick Ian betraktar sin omvärld. Såväl börsmäklare, ekonomijournalister, riskkapitalister, okunniga McKinsey-konsulter, Bonnier-koncernens nätsatsningar, Amelia Adamo och ”Stenbecks kackiga medieprojekt” får sig en släng av sleven. Inte minst rör hans förakt ”medelklassen”, de vanliga människorna som ”köper sina DVD-spelare på avbetalning, fast de inte har råd”, och som han anser lägger sig som en våt filt av mys-stämning och trivsamhet över hela Sverige.

”Jag funderade på att göra huvudpersonen mer sympatisk, men det hade blivit för tråkigt”, säger Tomas Jacobsson. ”Jag har velat skildra en person som är lite manisk, rätt galen och som har ett starkt övermänniskojag. Han föraktar de som vegeterar ute i stugorna, och vänder sig mot att allt är så duktigt och mysigt och trevligt i Sverige. Att allt skulle vara så trevligt stämmer inte med en verklighet där orättvisorna bara ökar och det är det han vänder sig mot.”

Personerna i boken har gott om både pengar, tid och idéer men känns ändå så blasé. Är det något som präglat hela dotcom-tiden? ”Under en period då det finns kapital att genomföra en massa drömmar och då världen är så extremt öppen att bara den egna kroppen sätter begränsningarna, då kan man bli rätt blasé efter ett tag. Om man har möjlighet att genomföra alla sina drömmar, vad ska man då drömma om?”

Du skriver om en ”Ihreborn”, som med lätthet kan tolkas till Johan Ihrfelt, att denne, iförd färggranna halsdukar och Pradaskjortor, ”ränt Europa runt” som en ”bisarr handelsresande i hyperaktivt företagsbyggande”. Och om Jonas Svensson, i boken kallad Jason, när han vid ett tillfälle hamnar i slagsmål att; ”på något sätt liknade han Napoleon mer än någonsin, liten och arg med en stor mission”. Vad väntar du dig för reaktioner inifrån Spray? ”Jag vet faktiskt inte, det kan nog bli både positivt och negativt. Men jag har egentligen bara bra saker att säga om Spray, det var en fantastisk tid som kanske aldrig kommer igen. Om jag är rädd att få sparken? Nja, jag vet inte. Den som lever får se.”