NYKAPITALISM: Born in the USA

Rubrikerna i de internationella affärstidningarna vittnar om ettnytt sätt att göra göra affärer i hjärtat av Europa. Snabbare ännågon kunde ana monteras nu korsägande och banknätverk ned. Inbryter en amerikansk väckelsevåg. Här är några exempel:En fransk internationell finanskapitalist, Bernad Arnault,spelar skickligt poker om de brittiska dryckesjättarna Grand Metoch Guinness. En annan fransk finansman, Claude Bébéar, är ifull färd med att bygga ett internationellt försäkringsimperium.Den närmare 150 år gamla tyska eljätten Siemens håller på attintroducera EVA, ett redovisningsmått på det värde som företagetskapar för aktieägaren. Den nästan lika gamla kemijätten Hoechstspinner av verksamheter och köper företag i snabbt tempo. OchDeutsche Bank lockar spararna med aktiefonder allt medankonkurrenterna i Tyskland bjuder på varandra.

I Italien snuvade lilla Ambreveneto bank nätverket kringMediobanca på sparbanken Cariplo. Familjen Agnellis finansbolaginternationaliseras. I den statliga sfären förbereder sigföretagsledningarna i Iri och Eni för livet i en privatiseradoch avreglerad värld.

I Schweiz är det rena fusionsfebern. Tidigare gick läkemedelochkemikoncernerna Sandoz och Ciba-Geigy samman till Novartis. OchCredit Suisse har just köpt försäkringsbolaget Winterthur. Vemkommer härnäst? I Holland dominerar de tre stora internationellafinansjättarna ABN Amro, ING och Rabobank affärsnyheterna medsina djärva internationella affärer.

En rad spanska företag med familjebanken Santander i spetsen gårpå häradståg i Latinamerika. Telefonbolaget Telef nica ochenergibolaget Endesa syns bland de nya conquistadorerna.Aktiesparandet och aktieägaren hamnar i centrum när en ny MBA–utbildad företagsledargeneration kommit in med horder avamerikanska och anglosachsiska konsulter och finansrådgivare.Det vore överdrift att påstå att politikerna ännu förstått detnya, och de som förstått har inte mycket att sätta emot I vissaavseenden har USA alltid varit inspirationskälla, även förpolitiker. EG-projektet startades delvis för att möta USA. NärUSA-kapitalismen pånyttföddes på 1980-talet efter ennedgångsperiod, fick också EU sin renässans och hämtade dåförebilden till sin inre marknad från USA:s massmarknad. Om 16månader inträffar EU:s verkliga revolution, då den gemensammavalutan introduceras. Det är en av de största ekonomiskarevolutionerna någonsin i Europa, även den inspirerad av USA.

Eurovalutans effekter handlar inte först och främst ombankteknik och nedlagd valutahandel utan mer om något annat:européerna får en jättemarknad, där prisskillnaderna mellan denationella delmarknaderna för första gången blir tydliga.Leverantörer, distributörer och kunder kommer att tjäna ellerspara pengar så länge prisskillnaderna består.

Konkurrensmönstren kommer att förändras radikalt i riktning motde mönster som råder på jättemarknaden USA. Ve de lokala företagsom inte anpassar sig till det nya! Att detta skall komma justnär amerikanska och anglosachsiska tänkesätt tar över även iövrigt gör inte valutarevolutionen mindre dramatisk.

Den amerikanska vågen syns ännu tydligast i de tidningar somföretagsledare läser. Ta till exempel amerikanska Fortune, tyskaManager magazine och franska lExpansion. Alla har de det senasteåren haft många och långa reportage om allt som det amerikanskaundret står för. I den mån europeiska företag är med i denamerikanska tidningen tjänar de som varnande exempel påtungroddhet och föråldrade produkter. I de tyska och franskachefstidningarna är det nästan likadant. Hjältarna i Europa ärsådana som liknar de amerikanska. Europeiska företagsreportrarkan faktiskt många fler namn på amerikanska företagsledare än påeuropeiska utanför det egna landet.

Bilden av det amerikanskanglosachsiska (England är med på etthörn) undret målas upp utan motsägelser: ameikanska företag ärbäst, fler amerikaner och britter har jobb, amerikanerna harhögre levnadsstandard. Framgångarna sägs bero på detamerikanska/anglosachsiska aktieägarorienterade sättet att styrabolag.

För tio år sedan var alla bedömare överens om att japanerna varoövervinnerliga. Det talades och skrevs mycket om japanernas merlångsiktiga metod att utveckla företag – i skarp kontrast motden kortsiktiga anglosachsiska.

Idag är den allmänna bedömningen en annan. På en lista över 238världsledande företag, som investeringsbanken Morgan Stanleynyligen publicerade, finns bara 19 japanska med att jämföra med125 (!) amerikanska. England kommer tvåa med 21 företag ungefärlika många som Frankrike och Tyskland får tillsammans. Även omdet är en amerikansk bank som gjort värderingen, avviker deninte från andra sådana försök att gradera företag. Vad har hänt?Jo, en kraftig rationalisering har givit USA ett rejältförsprång. De amerikanska rationaliseringarna har drivits framav den starka dollarn på 1980-talet, av genombrott för IT–tekniken och en förskjutning i konjunkturfaserna på grund avEuropas baksmälla efter den tyska återföreningen.

Britterna har privatiserat, avreglerat och lyckats haka på denamerikanska vågen. Till en del beror alltså det anglosachsiskaövertaget på tillfälligheter, och till en del på större förmågaatt möta kriser och stagnation.

Japanernas tidigare försprång byggde på en svag valuta, påbättre kapitalhantering och stark lojalitet bland företagensanställda. Försprånget försvann när valutan förstärktes,konkurrenterna kopierade de japanska företagens metoder och närjapanska företag inte längre kunde belöna lojalitet medanställningstrygghet. Den japanska modellen fungeraruppenbarligen bäst under perioder av tillväxt.

Konsult- och rådgivarmarknaden har aldrig haft stort utrymme förnylanseringar av det slaget. Den som skall betala miljoner fören konsult- eller utbildningsinsats vill ha tvärsäkra ochövertygade hjälpare. Den amerikanska väckelsen bärs därför avunga välutbildade och trosvissa människor från företag somAndersen, McKinsey, Stern Stewart, Goldman Sachs och MorganStanley.

Bakom sig har de intressanta praktikfall på amerikanska ochbrittiska företag, som blivit ännu mer kortsiktiga ochaktieägarstyrda och framgångsrika. Och amerikanska sparare harinte bara drivit Wall Street till tidigare aldrig skådade höjder,de har också fått fart på andra börser via sina sparfonder. Nuhandlar det om att lära ut de amerikanska metoderna till detrötta européerna.

Vi kommer att få se många sådana väckelserörelser i framtiden.Själva poängen med global konkurrens är att framgångsmodellerkopieras blixtsnabbt och försprång äts upp på allt kortare tid.Snart har de europeiska företagen lärt sig det somkonkurrenterna kan.

Stärkt konkurrenskraft har också en psykologisk dimension.Amerikanska organisationer och ledare slickar idag i sig allbeundran från andra och frossar i självberöm. Det är negativtför förändringsviljan. Revanschsugna japaner och européerdäremot har lättare att motivera sig för nya ansträngningar.Europeiska företag har faktiskt en del som talar för demförutsatt att de använder styrmetoder som är lika effektiva somandras. De har just gått igenom strukturrationaliseringar, somofta inte står de tidigare amerikanska och brittiska mycketefter. De går från mindre och reglerade hemmamarknader tillstörre och avreglerade. De är mer vana än amerikaner och japanervid mångfald av språk och kulturer. De har grundmuradetraditioner att bygga vidare på (tyskt tekniskt kunnande,holländskt affärserfarenhet och fransk/italiensk stilkänsla tillexempel). Och det finns ett företagarbälte kring Alperna sominte överträffas av något annat i världen. Europeiska företaghar också nya låglönegrannar i öster – ett utgångsläge somliknar det företag i Japan, Singapore och Hongkong har haft entid. Europa har också fått bukt med inflationen och har enarbetsmarknad som kännetecknas av stora icke använda resurser.Lägg till detta ett sparkapital som ropar efter produktivanvändning.

EUROPA NÄSTADen amerikanska väckelsen kan mycket väl om fyra-fem år avlösasav en europeisk när efterbildningsfasen är över. Att den pågårför fullt illustreras av senaste årets stora företagsaffärer iTyskland, Frankrike, Italien och Spanien.

Den senaste tyska storfusionen ser kanske inte ut som enanglosachsisk affär vid första påseendet. Att BayerischeVereinsbank och Bayerische Hypoteken- und Wechselbank slås ihopkan väl inte vara något annat än lokalpolitik i München? Menskenet bedrar.

Det intressantaste med den här affären är det smarta finansiellaupplägget med ett aktiebyte. Vereinsbank ingår i ett gammaltsystem av korsägande i den tyska bankvärlden och sitter på tioprocent av aktierna i försäkringsjätten Allianz. Dessa aktiererbjuds i utbyte mot 45 procent av aktierna iHypobank.Tillgångarna väntas enligt tysk praxis kunna utväxlasutan skatteeffekter. Den eleganta bytesaffären kan leda till enrad liknande upplägg i andra företag. Vad kan till exempelDeutsche Bank få för sina 22 procent i bilkoncernen DaimlerBenz? Frankfurtbörsen ser fram mot en period då bankernasaktieägare byter grejer med andra. Det bankstyrda tyskanäringslivet ändrar skepnad och det gör tyska företag tillintressanta spekulationsobjekt för de internationellafondförvaltarna.

En annan poäng med affären är att Münchenbankerna koncentreraristället för att bredda mot försäkring som så många andra bankernu gör. Två kulturellt olika företag, med rötter i de katolskarespektive protestantiska kretsarna i Sydtyskland gör gemensamsak och skapar en bas för en europeisk bank med inriktning påfastighetsfinansiering och mellanstora företag. Satsningsområdenblir förutom Tyskland främst Norditalien, Skandinavien,Baltstaterna och delar av Östeuropa.

Drivande person bakom fusionen är uppenbarligen VereinsbanksAlbrecht Schmidt som i andra sammanhang talat för snabbareavreglering av Europa och vikten av att det blir en gemensamvaluta.

Fokusering har hittills inte varit de tyska storföretagens mestutmärkande drag. Eljätten Siemens har traditionellt starkström,tele, vitvaror, elektronik och data under samma tak. DaimlerBenz har breddat till att bli både bil- och försvarskoncern. Detre kemijättarna Bayer, Hoechst och BASF spänner frånbulkprodukter till läkemedel. Och tre ganska kufiskamischmaschkoncerner, Veba, RWE och Viag, har skapats med bas iregionala elmonopol. Här kommer renodlingsläran att leda tillrader av företagsaffärer under de närmaste åren. Den amerikansktpåverkare Hoechstledaren Jürgen Dormann har kommit längst, ävenom vägen mot den stora visionen som är en internationellläkemedelsjätte hittills varit backig. Att Veba sålde sinoljerörelse nyligen till holländska DSM kan ses som tecken påatt Dormann har efterföljare.

TYSK FRAMMARSCHÄnnu är det långt kvar till att Tyskland skall få enfinansmarknad som motsvarar storleken på ekonomin. Menutvecklingen går snabbt. Att företag som Siemens och DaimlerBenz introducerar aktieägarorienterade finansiella mått (detfinns en hel rad sådana utvecklade av av amerikanska rådgivaremed Stern Stewart som pionjär) kommer att leda till helt andrasätt att se på sådant som utdelning och investeringar. Förnärmare ett år sedan gick de franska försäkringsbolagen Axa ochUAP samman. Vad var det för märkvärdigt med denna franskainternaffär? Det blev visserligen världens näst störstaförsäkringsbolag och en fondbjässe som är större än självasteFidelity. Ett traditionellt franskt maktbygge, trodde många. Meninte den här gången.

Det är ingen risk att New Yorks kreditfirmor upprepar detpinsamma misstag som de gjorde för några år sedan, då Axa sattespå bevakningslista på grund av olika finansproblem i Frankrike.Den franska marknaden svarade då (1994) bara för knappt enfemtedel av Axas affärer och det har blivit mindre hela tidenallteftersom chefen Claude Bébéar gjort nya affärer. Att denneamerikanskt utbildade frifräsare fått ta över en av de fyrahörnpelarna i den franska traditionella kapitalismen ärrevolutionerande.

FRANSKT OMTÄNKANDETillsammans får det sammanslagna bolaget två tredjedelar avverksamheten i Europa. Men den fortsatta expansionen kommer attinriktas på USA och Sydostasien och med helt andra muskler. Detfinns stora slumrande tillgångar i det trögare och merbyråkratiska UAP som kan frigöras för med fokuserad expansion.Bébéars förra stora företagsaffär var 51 procent i en australiskförsäkringskoncern, National Mutual, och den största affärendessförinnan var en kontrollpost i amerikanska Equitable.Problem i en annan fransk hörnpelare – finansgruppen Suezöppnade möjligheterna att köpa både kanadensiska Boréal ochbelgiska Victoire hösten 1994.

Det handlar visserligen om imperiebygge. men denna gång inte pådet traditionella franska viset.

Det är inte mer än 15 år sedan president Francois Mitterrandnationaliserade stora delar av det franska näringslivet.Privatdelen av den franska kapitalismen var en kapitalism utankapital eftersom Frankrike inte hade pensionsfonder ellersparpengar i aktier. Runt finanskoncernerna Paribas och Suezbyggdes korsägande som försäkrade att makten stannade i franskaföretagsledarhänder. Två statliga maktbolag – storbanken CréditLyonnaise och det nämnda försäkringsbolaget UAP – stöttade sedansystemet.Efter finanskrisen har allt rasat. Paribas och Suez harbytt skepnader, och Crédit Lyonnais är ett gapande förlusthål.UAP integreras alltså i ett privatägt multinationellt välde. Fåregeringar avreglerar och privatiserar idag så motvilligt somden nuvarande socialistregeringen under Lionel Jospin. Men undanför undan kommer det franska bordsilvret ändå att skickas ut påauktion.

I jämförelse med tyska och franska finansföretag är deitalienska finansbolagen närmast att betrakta som småpotatis.Den italienska bankstrukturen är splittrad sedan fascisternasdagar; varje byhåla har sin egen bank. Undantag är baraförsäkringsjättarna Generali och Alleanza.

Ändå är en av de många bankaffärerna på sistone ytterligareexempel på det nya europeiska affärsklimatet. Att privataAmbroveneto köper stiftelsekontrollerade sparbanken Cariploframför näsan på Credito Italiano kan nog ses som ett tecken påatt gamla maktstrukturer inte håller. Credito Italiano, somtidigare var statligt, kontrolleras av den lillainvesteringsbanken Mediobanca (med Generali bakom sig). Denstyrs av Enrico Guccia, 89 år, som varit med och dragit itrådarna i den italienska finansvärlden tidigare. Inte hellerFiatfamiljen Agnelli verkar ha samma inflytande som förr. Ochden statliga sektorns företag söker nya identiter i detinternationella spelet.

Italien har den största statliga företagssektorn i Europa.Mussolinis gamla Instituto per la Riconstruzione (IRI) har gjortde flesta av de riktigt tunga investeringarna i näringslivet, ifrån flygmaskiner till ståtliga stålverk. Några år efter krigetbildades också Ente Nazionale Idrocarburi (ENI) som började medatt bygga energianläggningar och sedan breddade till kemi,motorvägar och allt möjligt. De väldiga statliga företagen ärunderkapitaliserade och för det mesta förlustgivande. Det är entidsfråga innan de alla blir privatiserade.

NORDITALIENSK NYKAPITALISMVid sidan om de italienska politikerstyrda kolosserna har helatiden familjegiganter som Fiat, Olivetti, Feruzzi och Pirelliverkat. I den nya börskapitalismens värld tvingas de allasuccessivt tunna ut sitt ägande.

Inte så konstigt att Italien utvecklat få riktigt vassainternationella bolag. I Morgan Stanleys urval ovan kom bara tvåitalienska företag med. De nya kapitalisterna återfinns blandmindre norditalienska familjeföretagare. De har fått ta hand omden konkurrensutsatta delen av ekonomin och det har de gjort såbra att den italienska ekonomin – trots det underutveckladesödern – kan mäta sig med den brittiska.

Spanjoren Emilio Botin-Sanz de Sautuola y Garcia de los Rios harinte bara längsta namnet bland Europas storföretagsledare utanär också en av de mest framgångsrika. Hans bank Santander ärSpaniens största finansgrupp och det finaste företaget påMadridbörsen. I somras köpte Santander argentinska Rio del laPlata för närmare fem miljarder kr, den senaste affären i enlång rad liknande i Latinamerika. En rad andra företag har följtEmilio Botin i spåren på de nygamla jaktmarknaderna. Botin, somär sonson till bankens grundare, fick sin stora chans närlandets största bank Banesto råkade ut för en genomklappningliknande den svenska Nordbankens.

Han vann budgivningen om Banesto i kamp med den större bankenBanco Bilbao Viscaya. Banesto hade då tagits över avcentralbanken för att förhindra att alla sparare skulle stormakrisbanken. Den affären kommer nog att sysselsätta spanjorernalika länge som vår gamla Kreugeraffär.

Emilio Botin har nu en universalbank med en starkdetaljiströrelse i hemlandet och en företagsbank medinternationellt rykte, Santander Investment. Särskilt iLatinamerika har Santander en lång tradition, men banken harockså anglosachsiska förbindelser med innehav i Royal Bank ofScotland och amerikanska First Fidelity.

Den spanska ekonomin är ofärdig. Det är gamla Francosynder somfortfarande spökar. En stor del av industrin byggdes upp på basav lägre löner och lägre materialkostnader. De skyddades frånutländsk konkurrens. Nu på 1990-talet måste Spanien fortsättaatt öppna sin ekonomi och låta den trimmas av konkurrensen. Denhögerliberala regeringen har ambitionen att göra just detta.Spanien är därför inte längre den motsträvigaste av medlemmarnai den amerikanska väckelseförsamlingen.