Ordningen urholkas en gräsklippare i taget

KRÖNIKA. För några år sedan hade mina grannar en tjej som kom och klippte gräset åt dem en gång i veckan. De var lite för gamla för att orka med det och barnen var utflugna. När jag förra våren slängde en blick in på deras gräsmatta rullade där omkring en robotgräsklippare i stället. Tjejen som brukade vara där och klippa har jag inte sett sedan dess. Hon var ersatt av en robot. Inom sjukvården har robotar redan kompletterat kirurger inom flera områden. Inom tillverkningsindustrin har robotar varit verklighet i flera decennier. För en dryg månad sedan uttalade sig Bill Gates – grundare till Microsoft, världens rikaste människa och en av den nya teknikens superentreprenörer – om att skatt på robotar borde införas för att kompensera för de förlorade skatteintäkter som blir konsekvensen av att fler och fler arbeten försvinner i takt med en accelererande automatisering och robotisering.

Två stora trender håller på att konvergera vilket borde få finansministrar världen över att sova mycket sämre än vanligt; en allt äldre befolkning som förr eller senare lämnar arbetsmarknaden samtidigt som robotar ersätter allt fler arbeten. Samhällsekonomin bygger till stor del på att företag och löntagare förser statskassan med skatteintäkter vilka sedan omfördelas och kommer tillbaka till medborgarna i form av samhällsnyttiga funktioner som sjukvård, vägar, försvar, socialförsäkringssystem med mera. När skatterna urholkas så utmanas därför också denna samhällsmodell.

Att maskiner hjälper till att ersätta den allt äldre befolkningen som lämnar arbetsmarknaden är bra ur ett produktionsperspektiv. Någon måste ju göra jobbet när den arbetsföra delen av befolkningen minskar – och det gör den fort i stora delar av världen. Men det lättar inte försörjningsbördan för dem som är kvar i arbete. Försörjningsbördan innebär, i korthet, att de som är i arbete med sina skatter måste försörja de som är för unga eller för gamla för att arbeta. En robot får ingen lön och betalar därmed ingen skatt trots att arbetet utförs, till skillnad från en löntagare.

Så vad göra? Acceptera att välfärdssystemet urholkas? Kanske en reell konsekvens men politiskt oacceptabelt. Skatteintäkterna måste in. Att höja inkomstskatterna ytterligare kanske fungerar men i Sverige har vi har redan bland de högsta inkomstskatterna i världen. Snarare borde någon form av skatt på robotar och det arbete de utför införas, precis som Bill Gates föreslår, eller en ökad vinstskatt för dem som utnyttjar robotar i sin produktion. Problemet med vinstskatt eller punktskatt på robotar är ju bara att det måste ske i någon sorts global samverkan. Annars kommer företag och produktion att flytta till de länder där man väljer att inte införa den typen av skatter. Är det möjligt att uppnå en sådan överenskommelse?

Samarbetet mellan världens största ekonomier går just nu åt fel håll. Protektionistiska handels­åtgärder ökar och USA:s president Donald Trump hotar med importtullar. G20:s möjligheter att påverka urvattnas och FN veto-förlamas i de stora geopolitiska förändringar som följer av populism, nationalism och protektionism. Det ironiska är att just de ekonomiska stormakterna som har svårast att komma överens är samma länder som först kommer drabbas av såväl ökad automatisering/robotisering som en allt äldre befolkning och därmed en oundvikligen ökad försörjningsbörda och sociala utmaningar.

Nu när våren äntligen har kommit ska jag ­förresten själv skaffa mig en robotgräsklippare.

Fler att försörja

Försörjningsbörda: Total befolkningsmängd/arbetande del av befolkningen mellan 16 och 74 år. Om ett land har en folkmängd på 400 personer varav 200 arbetar­ så blir försörjningsbördan 2. Enligt SCB var försörjnings­bördan år 1990 ungefär 1,9. År 2025 räknar man med att den ligger mellan 2,2 och 2,3.