Riksbankens nya förslag är för futtigt

KRÖNIKA: Riksbanken och penningpolitiken har länge varit i ropet men i dag är rösterna fler och högre än normalt. En av anledningarna, kanske den främsta, till att debatten går varm är Riksbankens envishet, och sedan lång tid oförmåga, att få upp inflationen till 2 procent. Den ultralätta penningpolitiken med minusräntor och obligationsköp kvarstår, vilket orsakar såväl en ökad skuldsättning hos hushållen och uppdrivna priser på fastighetsmarknaden.

Riksbankschefen Stefan Ingves har under lång tid uppmanat andra att försöka få ner skuldsättningen. Regeringen bör förändra skattepolitik och bostadsmarknadens funktionssätt. Finansinspektionen, som äger verktygen för makrotillsynen, bör kyla ned såväl skuldsättning som huspriser. Ett icke-lagstadgat skuldkvotstak och skärpt amorteringskrav har inte förmått bryta trenden. Debatten om avskaffandet av ränte- avdragen pågår men i valtider ger den inte många röster, i synnerhet inte i ett val där väljargrupperna har allt högre skulder. Det har lett till något som närmast kan likna ett mexikanskt dödläge i politiken – ingen vågar göra något av rädsla för försämring.

I det läget föreslår nu Riksbanken några smärre förändringar av penningpolitiken. Förra veckan skickades ett remissförslag ut om att ändra inflationsmålsvariabeln från KPI till KPIF (KPI med fasta räntor) samtidigt som inflationsmålet mjukas upp en aning med ett förslag om ett variationsband på +/– 1 procent­enhet runt inflationsmålet på 2 procent. I praktiken har man sedan en längre tid arbetat med KPIF som målvariabel. Dessa förslag kan synas som små förändringar, och sett till Riksbankens historiska regimskiften framstår de inte heller som avgörande: kronan har de sista hundra åren varit knuten till guld, dollar, pund, Bretton Woods (dollar via guld), valutaorm, valutakorg och ecu. De senaste tjugo åren har vi haft rörlig växelkurs med prisstabilitetsmål, av Riksbanken i dag tolkat som KPIF på 2 procent. Ur det perspektivet känns remissförslaget aningen futtigt men kanske vad man kan förvänta sig.

Anledningarna till att Riksbankens penning­politik inte lyckats få upp inflationen till målet ligger till övervägande del utanför dess inflytande. Globalisering,­ digitalisering, automatisering och robotifiering påverkar i allt större omfattning. Riksbankens sista halmstrå är den redan svaga kronkursen, vilken man idogt försvagar och hoppas att den ska fortsätter driva upp den importerade inflationen, och därmed KPIF mot målet. De andra verktygen är mer eller mindre uttömda.

Skulle inflationen trots allt inte nå målet kan det föreslagna variationsbandet ändå medge en viss normalisering av ­penningpolitiken – och därmed högre räntor. Högre räntor skulle i sin tur dämpa såväl hus­hållens skuldsättning som prisökningarna på fastigheter och därmed något neutralisera det som kanske många upplever som de största riskerna i den svenska ekonomin. Men det skulle också ge tillbaka Riksbanken ett av de verktyg man redan förverkat, nämligen förmågan att i framtiden, med lägre räntor, återigen kunna stimulera en ekonomi som ofrånkomligen kommer att vända ner igen av anledningar som vi i dag inte känner till.

Den senaste inflationssiffran, för april, hamnade på målet: 2 procent. Sveriges ekonomi växer med runt 3 procent. Vi har minusräntor och stora obligationsköp varje månad. Någon av Riks­banken, Finansinspektionen eller politikerna måste agera medan tillfälle finns. Marknadskrafterna är svåra att tygla när de väl släpps lösa.

Farligt läge

Mexikanskt dödläge är en situation där två eller flera parter varken kan fortsätta eller retirera utan att utsätta sig för fara eller hamna i ett sämre läge. Som en konsekvens uppstår ett dödläge som bara kan lösas av en extern förändring.