Rökpuffen i kuvertet

Det är generellt svårt för politikerna att ta sig an långsiktiga frågor vars lösningar är kortsiktigt impopulära hos väljarkåren, men som trots allt måste hanteras och med tiden förändras. Det krävs någon form av självuppoffring för att genomföra en åtgärd som straffar sig på kort sikt genom färre röster i nästa val – men som trots allt måste till på lång sikt. En sådan stor fråga som äntligen börjar debatteras alltmer intensivt är pensionshålet. Det är jag tacksam för. Med pensionshålet menar jag hotet som kommer av en åldrande befolkning i kombination med lågt barnafödande, låga räntor, högre skuldsättning och kanske, en högre arbetslöshet.

Sverige har en av de högsta medellivslängderna i världen. I dag lever kvinnor runt 83 år och män 80 år. SCB prognostiserar att detta kommer öka till 87 respektive 85 år 2060. För en tid sedan läste jag i tabloidpressen att vissa forskare menar att den första människan som kommer att leva i 200 år redan är född.

Samtidigt är fruktsamheten låg; för att en befolkning ska kunna reproducera sig själv, utan hjälp av invandring, behöver varje kvinna föda i snitt 2,1 barn under sitt liv, enligt SCB. Detta mått kallas för reproduktionsnivån. 2011 var reproduktionsnivån i Sverige 1,9.

Båda dessa trender – längre medellivslängd samt lägre reproduktionsnivå – har medfört att befolkningspyramiden fått ett rombliknande ut­seende med en stor befolkning i övre medel­åldern. Fortsätter trenden kan pyramiden komma att se ut som en tratt. Det innebär i slutändan givetvis också att allt färre måste försörja allt fler – samt att existerande pensionsmedel måste räcka till fler.

Beträffande den låga räntenivån vet jag inte om den kommer att bestå. Jag hoppas inte det. Men om den gör det har pensionsförvaltarna ett digert jobb framför sig. De flesta har ett avkastningskrav runt 4,5 procent – det är oväsentligt om det är nominellt eller realt så länge inflationen är död och riskfria långa räntor ligger under 2 procent. Det gör det svårt att förränta pensionsmedlen med den riskprofil man eftersträvar. Att aktiemarknaden är ett tvåeggat svärd har smällarna 2000 och 2008 bevisat.

Skuldsättningen går jag inte in på, det mesta är luftat i Riksbankens mötesprotokoll och utrymmet är begränsat men med dagens i det närmaste obefintliga amorteringskultur kommer många gå i pension med stora lån. Då vill det till att pensionsmedlen finns där.

Slutligen så har jag vid flera tillfällen i tidigare krönikor pekat på risken att vi står inför ett paradigmskifte vad avser tillväxten då kredit­expansionen och bankernas lånemultiplar bekämpas med Basel 2- och 3-regelverken samtidigt som halva Europa slåss med skuldproblem. Jag är övertygad om att en stor del av den tillväxt vi haft de senaste 25 åren har varit lånestimulerad.

Att pensionsåldern höjs runt om i Europa, och kanske snart också i Sverige, beror inte i första hand på brist på arbetskraft som vissa politiker försökte göra gällande för ett par år sedan. En öppen arbetslöshet närmare 9 procent motsäger det. Det beror helt enkelt på insikten att vi inte har råd med nuvarande system. Att få människor att jobba längre upp i åldrarna är en lösning. Måtte efterfrågan på oss finnas kvar.

Nu krävs av politikerna att de börjar hantera den här frågan omedelbart, trots att den ligger bortanför deras mandatperioder. Annars är risken stor att det bara kommer en rökpuff ur det orangea kuvert som 70-, 80- och 90-talisterna så småningom ska sprätta upp.

PS.

Svårvärderade börser

När aktiebörser handlar dåligt på bra makrodata och omvänt blir jobbet svårt: Det är nu viktigare för börserna att återhämtningen inte kommer för snabbt för då drar centralbankerna (läs Fed) tillbaka pengarna som göder uppgången.