Tack för god match

För knappt två månader sedan, under rubriken ”Jag har en grej till regeringen” i Affärsvärlden nummer 36/2014, beskrevs ett kommande dilemma för Riksbanken: styrräntan har nått botten och centralbanken har bränt sitt bästa krut men ekonomin behöver ändå fortsatt stimulans.

Nu har Riksbankens direktion precis sänkt styrräntan till noll. Arsenalen av ytterligare vapen som står till Riksbankens förfogande är begränsat och enligt flertalet bedömare saknas behovet av extraordinära penningpolitiska åt­gärder – allmänt kallat QE – då kreditmekanismen fungerar väl.

Sedan Stabilitetsrådet och Bankföreningen  tagit på sig att kyla av såväl bostadsmarknaden som hushållens skuldsättning och räntekänslighet, kan nu Riksbanken fullt ut ägna sig åt huvudmålet: att hålla inflationen på eller nära 2 procent. Det är inte i första hand den låga inflationen som oroar. Det är snarare tilltron till Riksbankens förmåga att uppfylla målet i kombination med skräcken för att låg inflation övergår i deflation, vilket är ett betydligt allvarligare problem.

Att köpa säkerställda bostadsobligationer på 1 procent för att likvidisera marknaden är inte en lösning. Räntan är tillräckligt låg och likviditeten i systemet är tillräcklig. En åtgärd som diskuterats är att manipulera den svenska kronan – som annars ska flyta fritt – och införa ett ”valutagolv”, som det heter på fackspråk. Tanken är då att Riksbanken skulle sälja kronor så att valutan försvagas och att vi den vägen importerar inflation genom dyrare varor från utlandet. En bonus – som säkerligen inte skulle uppskattas av våra grannländer – är naturligtvis att de svenska exportföretagen skulle få lättare att avsätta sina produkter på den internationella marknaden.

Ett valutagolv skulle troligtvis locka till sig en mängd aktörer som skulle vara beredda att spekulera mot Stefan Ingves uthållighet trots att han kontrollerar sedelpressarna. Riksbankens balansräkning skulle svälla betydligt och en mängd andra valutarisker skulle uppstå. Ändå är valutagolvet den åtgärd som flitigast diskuteras.

Precis som Affärsvärldens Erik Wahlin skrev i den ovan nämnda artikeln förskjuts därför nu ett mycket större ansvar för stimulanser från ränte- och penningpolitiken mot finanspolitiken. I avsaknad av räntevapnet kan inte Riksbanken göra så mycket mer. Förenklat är det nu en kombination av privat konsumtion och offentliga investeringar och konsumtion som kan hålla tillväxten någorlunda intakt. De privata investeringarna lyser nämligen med sin frånvaro då företagen inte ser tillväxten i en omvärld med fallande efterfrågan.

I skrivande stund sitter jag och läser en rykande färsk budgetproposition från den nytillträdda regeringen. Med höjd skatt på arbete – som inte lär gynna tillväxten på arbetsmarknaden – står hoppet till att fördelningspolitiken tillser att pengar hamnar hos den del av befolkningen där konsumtionsbenägenheten är högre än hos dem man tar dem ifrån. Då kan det fungera. Annars fann jag inte så mycket som imponerade i budgetförslaget.

Personligen anser jag att man borde satsa ännu mycket mer på infrastrukturinvesteringar och offentlig konsumtion. Finns inte pengarna borde man överväga att låna: Sverige har aldrig någonsin kunnat låna pengar så här billigt. Svenska staten betalar 0,4 procent i ränta för femårspengar. Eftergifterna i budgetpropositionen till grönt och rött riskerar annars att urvattna de åtgärder som behövs för att upprätthålla tillväxten i en omvärld som snarare försämras än förbättras såväl ekonomiskt som geopolitiskt.

Riksbanken, tack för att ni försökte. Finansen, nu är det er tur.

En halv korvett

Som gammal reservofficer är det roligt att se att man i budget­propositionen tagit intryck av de kränkningar av svensk territorium som eskalerat de senaste åren. Man får välja mellan ett nytt Gripenplan eller en halv kustkorvett. Bäva månde ryssen.