Träffsäkerhet kräver politiskt samarbete

De senaste 15 åren har ramverken för penningpolitiskt beslutsfattande förändrats i grunden i ett stort antal länder, däribland Sverige. Penningpolitik har gått ifrån att närmast vara en undanskymd avdelning styrd av finansministern till att bli en verksamhet som den nationella centralbanken hanterar under ett stort mått av självständighet och uppmärksamhet.

Nu börjar nationella ramverk för finanspolitiskt beslutsfattande också gå i riktning mot mindre politiskt inflytande och högre inslag av automatiserade beslut.

Denna förändringsprocess uppmärksammades i en krönika här i Affärsvärlden den 3 maj i år. Sedan dess har det svenska finanspolitiska rådet under professor Lars Calmfors ledning påbörjat sitt arbete. Nyligen höll också Ekonomiska Rådet en konferens i ämnet med några av världens ledande akademiker på området. En av slutsatserna därifrån är att forskningen kring finanspolitiska ramverk ännu är betydligt mindre omfattande än dess motsvarighet på det penningpolitiska området.

Centralbanker som är självständiga och som styr med siktet mot ett tydligt prisstabilitetsmål är numera ett etablerat system som har få kritiker.

Den inledande politiska skepsisen var emellertid stor. Generellt sett brukar inte politiker gilla att avhända sig maktverktyg. Men motståndet veknade efter hand när fördelarna med låginflationsekonomin blev tydliga. I den finanspolitiska världen, däremot, dominerar fortfarande politikerna över byråkraterna, även om flera exempel på underskottschocker har fött saneringsprogram, regler och målformuleringar.

Här i Sverige, efter budgetkalabaliken i början av 1990-talet, sjösattes flera regler med varierande grad av beslutsunderlag.

* Kommunernas finanser skulle vara i balans.

* Beslutade utgiftstak i statsbudgeten fick inte överskridas.

* Den offentliga sektorns sparande skulle uppgå till 2 procent av BNP i snitt över konjunkturcykeln.

I EMU finns den så kallade tillväxt- och stabilitetspakten, som säger att underskottet får uppgå till max 3 procent och statsskulden till max 60 procent av BNP.

Storbritannien har sin “gyllene regel” om att balansera utgifter och intäkter, exklusive investeringar, över konjunkturcykeln.

Medan infrastrukturen för självständiga centralbanker så här långt legat fast (inga politiker har hittills försökt ta tillbaka makten över penningvärdet) är historiken över budgetrestriktioner emellertid mer svajig.

USA utgör ett bra exempel på att lagstiftning och regler för budgetarbete inte håller i längden, om det inte finns en blocköverskridande politisk enighet om dem. Ända sedan början av 1970-talet har USA:s kongress prövat olika fler uppsättningar budgetrestriktioner, som har övergivits när reglerna kolliderat med politiska behov.

Numera har olika länder hamnat på olika utvecklingsvägar. Vissa länder, däribland Sverige, har stadigt sjunkande skuldnivåer (som andel av BNP) medan andra länder, såsom USA, går i den motsatta riktningen.

Men även länder med sjunkande eller redan låga skuldnivåer jobbar med olika typer av finanspolitiska restriktioner. Åldrande befolkning med förväntade framtida krav på pensioner och offentliga välfärdssystem ligger som en latent farhåga.

Att ha mål och regler för finanspolitiken är egentligen inte nytt. Nymodigheten är att skapa olika typer av expertråd som på armslängds avstånd från det politiska beslutsfattandet, ska granska, kommentera, och i vissa fall föreslå politikomläggningar.

Man kan dra flera paralleller mellan självständiga centralbanker och finanspolitiska råd.

Penningpolitikens främsta mål, prisstabilitet, motsvaras i finanspolitikens värld av begreppet långsiktigt hållbar skuldutveckling. Penningpolitikens mer kortsiktiga operativa mål (i Sverige 2 procents inflation) blir i finanspolitikens värld ett årligt operativt mål för underskottsnivån.

Utvecklingen mot en mer automatiserad finanspolitik hindras emellertid av den omständigheten att den akademiska forskningen på området inte på långa vägar är lika omfattande som den som producerats inom penningpolitiken. Det är till exempel inte självklart vilka regler som är bäst för ett finanspolitiskt ramverk.

Det svenska finanspolitiska råd som skapats under professor Lars Calmfors ordförandeskap blir därför en verklig pionjär. Motsvarande kollegor finns i Danmark, Belgien och Chile, men inte i så många fler länder.

Hittills har de finanspolitiska råden inte fungerat som några skarpskjutande inrättningar. Inget finanspolitiskt råd lämnar rekommendationer som respektive lands politiker är skyldiga att följa.

Det svenska rådet har åtminstone inledningsvis fått ganska beskedliga uppgifter. Det handlar om att utveckla ett synsätt om vad som är långsiktigt hållbara offentliga finanser för Sverige, kontrollera hur väl regeringen möter sina mål, granska prognosmetoder med mera.

Med rådet på plats finns infrastrukturen att vid behov ge det mer muskler. Det kan till exempel handla om att rådet drar upp årliga offentliga sparmål som regeringen måste följa.

Men för att det finanspolitiska rådet ska få riktigt stort genomslag krävs en flerpartiuppgörelse över blockgränsen, precis som vid reformeringen av Riksbanken i slutet av 1990-talet. Så långt har förändringen av den finanspolitiska beslutsstrukturen ännu inte nått, men reduceringen av det politiska inflytandet har påbörjats.

CECILIA SKINGSLEY

Analyschef på Swedbank Markets. Hon återkommer var fjärde vecka med en finanskrönika i Affärsvärlden.