Tredje gången gillt?

Två gånger har svensk tillverkningsindustri haft nära-döden-upplevelser. Först på 1970-talet, när oljekris, stagflation och konkurrens från låglöneländer sänkte varvs- och textilindustrin. Sedan på 1990-talet, när balansproblem i svensk ekonomi kombinerade med en recession nästan slog ut det som fanns kvar.

Minnesgoda aktieplacerare kommer fortfarande ihåg 1993 med ett leende. När väl hårdvalutapolitiken hade havererat och kronan började flyta fritt kom en mirakulös återhämtning. Börsen steg med över 50 procent på ett år.

Trots allt tal om tjänstesektorn var det tillverkningsindustrin som drog näringslivet under det tillväxtens decennium som följde. När räntorna äntligen föll vid mitten av 1990-talet kunde inget hålla tillbaka Sveriges rekyl mot världstoppen.

Dessa episoder, 1970-talet och 1990-talet, har två viktiga läxor att lära oss:

1 Endast aktiv vanskötsel tycks kunna hindra Sverige från ekonomisk framgång, så undvik för Guds skull en orealistisk finans-, skatte-, löne- och valutapolitik.

2 Frukta inte den kreativa förstörelsen när gamla branscher slås ut, ty ett stabilt, dynamiskt och välutbildat land hittar nya affärsidéer.

Som alla vet är det förflutna dock ingen säker guide till framtiden. Bara för att svensk industri överlevde två stjärnsmällar är det inte säkert att den överlever denna tredje. Förutom att undvika de gamla felen måste våra regeringar också börja göra rätt, på långsiktigt viktiga områden som skatter, skola, arbetsmarknad och aktiv näringspolitik.

Så vad kommer valet 2010 att betyda i detta avseende? Blir det ett val mellan en näringslivsvänlig borgerlighet inriktad på tillväxt och en fackföreningsvänlig vänster inriktad på offentlig välfärd?

Nej, så enkelt är det ju inte längre. Även alliansen agerar efter principen tredje gången gillt – det vill säga är beredd att göra vad som helst för att inte gå till historien som ännu en misslyckad borgerlig regering – och kan därför, makabert nog, bli industrins dödgrävare.

Liberala politiker som var med i 1970- och 1990-talets ministärer säger alla samma sak om underskotten i statsfinanserna och svårigheterna att rätta till dåtidens systemfel:

“Vi var tvungna att visa att vi kunde regera utan att det blev massarbetslöshet.”

Med denna utgångspunkt, framtvingad av ett 44-årigt socialdemokratiskt maktmonopol under en epok av unikt drag i exportindustrin, var det logiskt att miljarder rullade till varvsstöd och a-kassa. De strategiska systemskiftena genomfördes i stället av, eller i samverkan med, socialdemokraterna: avregleringar av kredit- och valutamarknader, skattereform, pensionsreform, oberoende riksbank, finanspolitiska restriktioner.

Alliansens sista höstbudget före valet har fokus på kommunal välfärd och konstlad sysselsättning. Över åtta miljarder kronor ska satsas på åtgärder som döljer arbetslösheten. För lånade pengar fortsätter man också att sänka skatten på arbete.

“Detta är ingen valbudget, utan en krisbudget”, bedyrar finansministern. Sanningen är väl att det är bäggedera. Däremot tycks det inte bli en budget med sikte på Sveriges ekonomiska hämningar: missgynnat ägande, mediokra utbildningsresultat och svaga drivkrafter för expansivt entreprenörskap.

Fredrik Reinfeldt åkallar Tage Erlander och aspirerar på rollen som pragmatisk, omtänksam landsfader. Per Albin Hansson hade varit en ännu mer träffande symbol, men honom kommer ju knappt ens sistagångsväljarna ihåg längre.

Med sitt populära upplägg har alliansen goda möjligheter att vinna valet 2010. Ödets ironi är bara att tredje gången gillt för borgerligheten kan betyda tredje gången gillt för svensk industri.