Valet och kvalet 2018

Om två år smäller det. Glöm allt du lärt dig beträffande svensk inrikespolitik, ty valnatten 2018 kan den stora meteoriten slå ner och utrota dinosaurierna.

Effekten blir ungefär som för 65 miljoner år sedan, när en himlakropp dundrade in genom atmosfären och bildade det som i dag är Mexikanska golfen. Atomvintern som följde rensade i toppen av näringskedjan och gav ett frispel åt de små, opportunistiska däggdjur från vilka vi alla härstammar.

Efter politikens Big Bang är mitt tips att nio partier kommer att dela på mandaten i Sveriges riksdag, med Feministiskt Initiativ som det senaste tillskottet och Sverigedemokraterna som tungan på vågen mellan de gamla blocken.

Risken är stor att detta förvirrande parlamentariska läge sammanfaller med nästa finanskris, en sprucken kreditbubbla på bostadsmarknaden och svarta hål i de offentliga finanserna. Andra påfrestningar kan heller inte uteslutas, som nya flyktingvågor, kravaller i förorterna, säkerhets­politiska förvecklingar kring Östersjön, en kollaps för svensk skola eller ohanterliga sjukskrivningstal.

Oavsett graden av så kallade utmaningar lär Sverige vara betjänt av en fungerande regering. Så hur borde taktiken och laguppställningarna formeras nu i halvtid?

I den bästa av (teoretiska) världar skulle partierna lägga ner, gå ihop och börja om. Nio aktörer borde bli fyra: SD och KD som det konservativa högerspöket. M, C och L som det liberala alternativet. MP inkorporerat som grönt samvete hos betongens S (likt i nuvarande regering). FI och V fusionerade i socialistiskt partnerskap till vänster.

För nya generationer som inte är bekanta med partiernas historia skulle denna struktur vara logisk och begriplig. Beroende på valresultatet skulle tre solklara regeringsalternativ utkristallisera sig:

S-regering med vänsterstöd, liberal regering med högerstöd eller (helst) en blocköverskridande koalition S + L som isolerar bägge ytterkanterna. Nationalism och socialism är inte vad det moderna Sverige behöver.

Detta kommer nu inte att hända, eftersom demokratins partiväsende har föga med logik och strukturrationalisering att göra. Vi har den politiska historia vi har, vi har de partier vi har. Så hur skulle upplägget se ut i den näst bästa av världar?

Om politiker, journalister och väljare tar sitt förnuft till fånga kanske regeringsfrågan kan angripas på ett nytt och fräschare sätt, bättre anpassat till 2000-talets realiteter än det invanda tjatet om blockpolitikens vem-tar-vem.

Sluta att älta exakta konstellationer och det exakta förhållandet till rörelser som SD och V. Om talmannen ska kunna identifiera regeringsalternativ i en riksdag med nio partier är det bäst med ett minimum av låsningar på förhand. Vill någon partiledare ändå vara tydlig – till exempel om sitt förhållningssätt till konkurrenter med rötter i fascism eller kommunism – så är det förstås hedervärt, och upp till väljarna att värdera från fall till fall.

Ett pragmatiskt ingångsvärde vore att utgå ifrån vad partierna säger och skriver i programmen, snarare än deras historia. Sverigedemokraterna är ju inte ensamma om att ha lik i lasten. Vänsterpartiet har sprungit ur en ideologi som körde halva världen i botten, som överallt där den prövats lett till fattigdom och förtryck. Moderaternas föregångare motsatte sig den allmänna rösträtten. Centern hade en period med bruna stråk.

Var och en får skämmas för sig själv. Varje väljare får göra sin bedömning av helhetsbilden. Men kom ihåg att valet handlar om framtiden, och att den bäst möts med både öppna ögon och, ja, öppna hjärtan.

Den 8 november är långt bort

Hillary Clinton spelade sina kort väl i debatten med Donald Trump, men som de säger där borta: It ain’t over till the fat lady sings. Valdeltagandet och ekonomins utveckling under den närmaste månaden kan avgöra. Be för vackert väder.