Välfärdsfällan

Om ingen allvarlig katastrof inträffar – krig eller finanskris – så kan vi vara rätt säkra på att det svenska riksdagsvalet 2018 kretsar kring välfärden. Det kommer att bli deprimerande.

På ena sidan en vänster med budskapet att allting kan lösas med högre skatter. På andra sidan en höger som antyder att allt fixar sig med strypt invandring och svenska värderingar.

Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, vad man under 1900-talet skulle ha kallat kommunister och fascister, är på god väg att kidnappa den politiska debatten. Polariseringen inträffar samtidigt som populister och despoter tar initiativet globalt. Det är knappast en slump.

Okej, säger ni, men nivån på skatterna och en hållbar flyktingpolitik är väl ändå avgörande för välfärden?

Visst finns det samband här som måste diskuteras och hanteras. Men beträffande det omättliga suget efter välfärd är några obekväma, förträngda sanningar ännu viktigare:

* I alla de offentliga yrken som vi väntar oss så mycket av – poliser, lärare, sjuksköterskor, läkare – råder brist på kvalificerad personal. Anledningen är uppenbar, och har varken med skatter eller flyktingar att göra: Allt färre vill helt enkelt hugga i vid välfärdens frontlinje. Hälften av alla speciallärare och tandsköterskor går i pension inom ett decennium, var tredje barnmorska och specialistsjuksköterska.

* Stigande relativkostnader för arbetskraft – när industriprodukter och digitala tjänster blir billigare – sätter press på sektorer som inte kan rationaliseras. Erfarna händer i vården, kompetenta lärare; samma pengar räcker till mindre, nedbemanning och lockande alternativa jobb för de skickligaste ökar pressen på dem som blir kvar.

* En lycklig period av globalisering och tillväxt har förpassat oss högt upp i behovstrappan. Bättre teknik ställer ut generösare löften – inte minst inom sjukvården – som begränsade resurser inte kan infria. När hoppet står till dynamik blir politiska svar av typen vinstförbud surrealistiska. Och välfärd är konsumtion, det måste finnas ett näringsliv som betalar.

* Antagandet att välfärdsstaten i sig fostrar till solidaritet håller inte. Allt fler uppfattar sig tvärtom som konsumenter i relation till offentlig service och bidragssystem. Med åldrande befolkning pressar transfereringar välfärden. Fyrtiotalisterna är duktiga på att ta för sig politiskt, och min generation kommer att bli ännu värre.

Summa summarum: Vi vill ha mer offentlig trygghet än vi är beredda att betala för eller jobba med själva. De stigande förväntningarnas missnöje gör redan svåra jobb ännu mer utsatta, och därmed mindre attraktiva. Fråga valfri socialsekreterare, fysiklärare, rektor, kirurg eller polismästare.

I år får Sverige åter världens högsta marginalskatt på 60 procent. Alla ni som pekar på dålig arbetsmiljö och svagt ledarskap i offentlig sektor: Har ni aldrig tänkt på att extrem beskattning av ansvarstagande avskräcker många vettiga personer från att bli chefer?

På samtliga punkter ovan är invandring och skattesänkningar delar av lösningen snarare än problemet, om inte i den politiska och folkliga diskursen så i den ekonomiska realiteten. Det största hotet mot välfärden på sikt är välfärds­nationalismen.

Många av de offentliga verksamheter som ibland sägs ha kollapsat är enligt objektiva mått bättre än någonsin. Naturligtvis går det att prioritera och effektivisera. Polisen borde klara upp fler brott med befintliga resurser. Skola, försvar och psykiatri borde uppgraderas på bekostnad av andra utgiftsområden, för att nämna några exempel. Men vi måste också ha realistiska förväntningar på välfärden. Detta kanske är as good as it gets.

Författare och kolumnist som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Svårt att förklara

Boken Digital Succé från 2015 inleds med orden: ”Sociala medier är det bästa som hänt demokratin sedan den kvinnliga rösträtten.” Förklara det för 2017. #trumpen